Cry cry cry

Heh, ni skulle se mig nu. Röd i ansiktet, svullna ögonlock, en Rudolf-näsa och en tröja som får agera hushållspapper... Tar tillbaka det, ni skulle inte se mig nu.
Tänk hur livet ändras. Imorse mådde jag bra, helt ovetandes. Nytvättat hår som hade en bra hårdag, snyggt sminkad och till och med halsband och örhängen. Känns lite som olika världar.
Tycker synd om mamma och pappa. För dem är det så påtagligt med alla Zebs saker, som nu inte står framme längre, och kattmaten på kylskåpet som nu inte kommer till nytta i vår familj. Om jag var hemma skulle jag av ren vana titta ut genom köksfönstret varje gång jag passerade för att se om han ville komma in, antar att mamma och pappa också gör det.
Här är det mer distanserat. Jag ser inte platser som han brukar befinna sig på. Därför tror jag det på det sättet är jobbigare för mor och far.

Imorgon skulle jag träffa Emelie i några timmar. Vet inte hur jag ska göra. Kan ju vara bra att träffa en vän och försöka tänka på annat. Men samtidigt vet jag inte om jag orkar ut i verkliga livet och inte tänka egoistiska tankar än.
Johan har varit jättesnäll mot mig. När jag ringde honom från universitetet frågade han direkt om jag ville att han skulle komma och möta mig. Så vi möttes i Odenplan. Sedan följde han med till djursjukhuset.

Och han frågade flera gånger om jag inte ville ha tröst-choklad. Men nej, jag var/är inte alls sugen på choklad.

Men vi köpte hamburgare på Äntligen i Spånga, de gör så goda. Så slapp vi fixa middag :-)


Knackat på porten har

Skriv i slottsdammet här:

Går under vilket namn?:
Är du viktig?

Kontaktadress: (publiceras ej)

Blogg/hemsida?:

Värt att nedtecknas är:

Trackback
RSS 2.0