(långt inlägg).
Började få huvudvärk igår hos mor och far så bestämde mig för att åka hem två timmar tidigare än planerat. Stod först ute bland stormvindarna (ja det blåste iaf mycket) och väntade på bussen. Sedan när jag skulle byta till tbanan så stod det 4 minuter. Sköönt. Kollar när tåget efter kommer, om 15 minuter. Vet inte varför jag kollade det. Mitt tåg räknades ner 4-3-2-1. och sedan stannade den där i flera minuter. Tåget efter räknade ner som vanligt. Mitt tåg däremot började hoppa 1-2-1-2-1-2-3-2-1-2-1-2-1-2-1 och sedan kom den! Och när den väl rullade in kollade jag på när tåget efter skulle komma, om 3 minuter. MEN! Jag hade alltså väntat i 12 minuter på tunnelbanan, 3 gånger längre än det framgick. VAD! Var riktigt trött och hade så ont i huvudet. Tror det berodde på minus på både sömnkontot och vätskekontot. Inte fått i mig fler än 2 klunkar vatten under gårdagen. Inte bra det.
När jag äntligen kom hem gick jag på toa och försökte dricka vatten men kändes inte alls bra, tog bort sminket, struntade i att borsta tänderna och tog av mig kläderna och la mig. När jag dunsade ner i sängen var klockan 23.10. Jag hade kunnat somnat på stört, om inte det varit för huvudvärken. DUNK-DUNK-DUNK. Ville bara ha något som tryckte ihop mitt huvud hårt hårt. AJAJAJ. J kom hem snart efter att jag la mig. Jag var nog inget vidare mysig då inte, ville bara somna så jag slapp känna huvudvärken.
Alvedon eller annat smärtstillande- vad är det? Nä sånt tar inte jag. Har stått ut med sådan smärta så varför skulle jag behöva det denna gång? Och har man ont ska man åtgärda det som är fel (i mitt fall med vätska och sömn) inte ta bort symptomen. Ungefär sådan är min filosofi. Förra hösten tog jag alvedon för första gången frivilligt på ca 10 år, då hade jag sådan vätskebrist och jag hade faktiskt inget annat val. Det gjorde så ont. Gången innan dess jag tog alvedon var när jag var 12 år och hade opererats, därav "frivilligt" för då hade jag verkligen inget val, jag var tvingad att ta smärtstillande..

När klockan var 00.43 hade jag bara legat och lidit. Orkade inte mer. Ropade på J som såklart inte hörde. Stack ut ena foten från sängen och stampade i golvet 2-3 gånger. Han kom direkt, funkar varje gång.
"Vad är det älskling?" undrade han.
"Har vi alvedon?" frågade jag.
Han insåg genast allvaret och erbjöd sig att gå till familjen och hämta. Alvedon har vi inte hemma. Jag tar det ju aldrig och han väldigt sällan. Dock tog han alvedon för någon vecka sedan och hade då tagit med sig 2 tabletter så vi hade faktiskt 1 tablett hemma. Jag satte mig upp med mitt dunkande huvud. Men så började det där psykiska. Jag gav ju upp. Jag vet att det är idiotiskt men det kändes som att jag gav upp. Var verkligen svårt att föra tabletten till munnen. Så kom begränsning nummer två. Eftersom jag aldrig tar smärtstillande tabletter har jag inte direkt övat upp mig på att svälja dem. Det var riktigt svårt och först på tredje eller fjärde försöket lyckades jag. Men det kändes som en evighet innan det blev bättre. "Hur lång tid har det gått" frågade jag J och tyckte det kändes som 2 timmar. "Fem minuter" fick jag till svar. Åh...

Till slut blev det iaf bra nog så jag somnade och sov tills J väckte mig vid kl 7-8. Idiot *sur blick*. Somnade dock om till 10-10.30 någonting då han väckte mig IGEN. Han låg ju inte bra till när jag vaknade kan jag ju säga...

Men nu är jag uppe och har ätit frukost. Har torra läppar och en svaag känning i huvudet men annars är det bra.

Och nu är det vintertid, yey.
Sovit gott ni då?