Läste på en blogg att numera kan man ju välja och vraka i val. "...står man bara där med en fullkorspasta med 75% fibrer i ena handen och en med 100% i den andra". Ja, inte ens sådana val är ju lätta och tänk då på de större valen som: vad ska man bli när man blir stor? Och om man inte lyckas bli det man drömt om, vad gör man då?

Har sedan jag varit 14 drömt att bli psykolog. Har dock med tiden börjat ifrågasätta mig själv om det verkligen är det jag vill. Dock så har jag fortsatt säga psykolog när folk frågar eftersom jag inte har något annat förslag. Sökt in dit till hösten nu men kom sedan på att om jag skulle komma in skulle jag tacka nej. Idiotiskt. Uppenbarligen vill jag ju inte då.
Började fundera på nya karriärer för ca 1½ år sedan, mest i all tystnad. För ca 1 år sedan sa mamma "ja jag tycker iaf att du ska bli jurist, det passar dig!"
"nejnejnej!" svarade jag. Kan inte alls se mig själv som det. Lilla tysta jag som helst inte skapar bråk eller säger ifrån? Eller, vänta. Jag är ju inte så tyst av mig längre... (några av er som känt mig länge kanske inte tycker att jag någonsin varit tyst av mig men de senaste åren har jag varit betydligt lugnare än tex i högstadiet). Även om jag inte vill bråka så står jag ju på mig när jag har rätt. Och jag gillar ju att veta allt. Ha full koll på allting. Jag vill veta vad som gäller. Och hur får man den kontrollen bäst om man inte blir specialist på lagar?

Började för ca ett halvår sedan på allvar fundera på jurist, fortfarande hade jag inte sagt detta till någon, ens Johan. Körde fortfarande på med "psykolog" när någon frågade. Enklast så. Funderade på andra yrken som jag velat bli som yngre men förkastade. Ex arkitekt. Det förkastade jag för att jag tyckte matte var tråkigt. Men nu tycker jag ju att matte är kul. Då kanske det är något för mig? Att jag funderade på arkitekt sa jag också till några. Och visst har jag intresse av det, men att jobba som det.. nä...

Någon vecka efter sista anälningsdag för utbildningar ht 08 bestämmer jag mig. Jurist är nog min grej. Men får söka till våren då. Har sedan dess kollat upp utbildningen-tuff, möjligheter till jobb efter utbildningen- om 5 år är arbetsmarknaden i balans, alltså inte jättelätt att få arbete, möjligheter att plugga/jobba utomlands- någon men inte särskilt lätt, lite av deras litteratur-mycket, tentaschemat för de som började vt-08-många tentor...
Jag fattar. Det är en tuff utbildning, det är svårt att få jobb. Men jag vet inte om utbildningen är så mycket tuffare än psykolog skulle varit? Fast som psykolog hade jag varit nästan garanterad jobb efteråt, men inte mitt fel att jag inte vill det längre.

Men jag har mött motstånd.
"Men har du ändrat dig?!",
"Det är en jättetuff utbildning",
"Det är jättesvårt att få jobb",
"Hon är jurist och hon fick inget jobb efter examen och sökte under några år efter men fick sedan gå tillbaka till det hon gjorde innan"- "när var detta då?" -"ja låt oss säga att det var 7 år sedan hon slutade söka"- min tanke är då 7 år+5år det tar för mig att gå utbildningen, vem vet, arbetsmarknaden kanske ändras på 12 år? Men näää... inte en gnutta.
"Varför gör du inte allt för att bli psykolog istället? Gör högskoleprovet tex?"- för att jag inte vill?
"Om jag inte kommit in på min utbildning skulle jag har gjort allt jag hade i min makt för att komma in"- Ja men du vill ju göra det, jag vill inte komma in på psykolog utan på jurist.

Varför, varför kan inte jag få välja och vraka i alla möjligheter och kunna välja det jag vill? Måste jag leva mitt liv efter hur jag ville som 14-åring? Får jag inte ändra åsikt? Får jag inte ändra inriktning? Får jag inte ge mig själv chansen att plugga det jag vill? Visst kan jag ångra mig under utbildningens gång men det har ju hänt andra också isf. Men jag tycker att det verkar jätteintressant, jag är beredd att plugga, jag vill inte arbeta i domstol i första hand (tror det är där flest vill vara och svårast att få jobb).

Kan jag inte få satsa på det jag vill utan att folk lägger sig i och tycker en massa? Jag har inte hört något omutbildningen eller yrket av kritikerna som jag inte redan vetat om. Jag har tagit reda på saker, jag har fått en uppfattning om det. Men jag vill ändå. Låt mig få göra mina egna val. Om det är ett misstag, låt mig göra det. Om inte, låt mig bara följa min nya dröm.
Förtjänar inte jag det?