Usch ingen bra natt. Började med att när jag la mig kändes det konstigt vid hjärtat i max 10 sekunder. La högra handen på och kunde tydligt känna hur blodet pumpades genom båda kamrarna, du-dunk, du-dunk osv. Ska det verligen kännas så tydligt? Ska hjärtat slå så hårt i viloläge? Blev nervös. Fick lite dödsångest. Jag ville inte dö! Jag är jätteung, inte min tur än! Hela livet framför mig ju!

Johan hade somnat någon minut innan. Villeinte vecka honom, han skulle ju få sova i 8 timmar nu och det behöver han efter hans korta nattsömn igår (han la sig 01 och kom på att han började klockan 8). Låg där en stund, lyckades somna ändå. Fast jag var rädd att inte vakna.

Börjar drömma. Är hos farmor och hälsar på, bara vi två först. Vi pratar på, hon verkar pigg och klar. Går runt i huset och ut i trädgården. Pratar om allt möjligt. Lägger oss på mage i gräset, solen skiner och vädret är fint. Fick känslan av en sommardag nu när jag tänker efter. För kallt för att vara nu. Pratar vidare. En vännina kommer till andra sidan staketet så vi gick dit, farmor kramar henne. En annan gammal vännina kommer in på tomten och farmor kramar henne med. Vi gick in. Fler och fler släktingar kommer in. Samlas i vardagsrummet. Farmor hälsar på alla och pratar lite. Ger ett halsband till någon, vem har jag glömt, och då kommer Thyra in och ser det. Farmor ger Thyra ett annat halsband. Sedan sätter hon sig i en fotölj och lutar bak ryggstödet och lägger huvudet på sidan. "Jag är trött" säger hon och blundar. Alla som var där fick känslan av avsked. Att vi alla samlades en sista gång för att prata lite med farmor, och hon själv gav också det intrycket till alla. Nu när hon halvlåg i fotöljen och blundade väntade alla bara på att hon skulle sluta andas. Vi stod där länge under tystnad, något enstaka samtal fördes lågt.

Sedan vaknade jag. Klockan var 7.47 tror jag och Johan skulle upp 8. Nu var det iaf okej att väcka honom tycker jag. Kunde ju väckt honom innan också men ville ju att han skulle få sin sömn. 10 min hit eller dit däremot. Väckte honom och sa kort vad jag drömt, någon tår ren ner på kinden. Han la en arm under mitt huvud och andra över mig och kramade. Jag visste exakt att det var så han skulle reagera.
På något sätt kändes det så verkligt. Jag bara väntade på att Hemtjänsten skulle komma dit och hitta henne, ringa pappa som ringer mamma som ringer oss barn... Men telefonen är tyst, tack och lov. Och nu måste ju Hemtjänstens morgonrunda kommit förbi. Så faran är nog över för denna gång.

Frågade Johan om vi inte kunde åka dit i helgen? Måste verkligen passa på! Och hon vill ju att Johan följer med. Han sa att vi kunde det. Hoppas det blir av också...

Drömmen var obehaglig, men den var fin också. Fina samtal, fint väder, farmor pigg och glad... Det var perfekt, så som man vill att det ska vara varje dag.