En skön vårdag i april. Solen steker från en ljusblå himmel. Det är lätt att ta det för en sommardag. Många är lediga, lyckliga att solvädret håller i under helgen. Många solar och äter glass. Många njuter. För många är det en bra dag. Men bortom det ljuva inträffar tragedier. Glädje och sorg går hand i hand, brukar det sägas. Idag är det inget undantag. Bara att idag är sorgen i min närhet. Jag är medveten om den, till skillnad från många andra dagar. Jag själv berörs inte direkt, men indirekt. För inte kan man gå förbi oberörd. När jag själv vet hur det känns. Tyvärr vet jag hur det känns. Det var bättre förr. När man var liten och inget visste. Inget förstod. Det var inget man behövde veta eller känna till.
Men det gör vi ju. Människan är medveten om att en dag är det slut. Finito. Livet är bara till låns, och när som helst kan visiten på jorden dras in. Lånetiden har gått ut och den är omöjlig att förlänga. Det är aldrig roligt. Det är aldrig något man är beredd på, även om det är väntat. Att det är väntat gör det inte lättare, men mer förståeligt. Och kanske känns det som att döden har gjort slut på ett lidande som det ändå inte hade gått att bli frisk ifrån. Det gör det lättare, men inte mycket lättare, att veta.

Jag tänker på er, alla Ls nära och kära. Framför allt på M, C, M, P och L. Att jag tänker på er gör det inte heller lättare, men kanske känns det något bättre. C och M var där när min farfar dog 1997, och jag minns än idag vad C sa till mig då. Jag kommer aldrig att glömma.

"Var glad att du är ledsen, för det innebär att han var en bra människa som är värd att saknas".
- C, 10 år.