I lördags var det Recentiorsfest på Juristernas. Det innebär att vi är äkta juriststuderande nu. Alla var uppklädda och fina, enligt god sed. Jag hoppade på ett tåg som E skulle vara på, men hon ringde och sa att plånboken hade hon visst glömt hemma så hon fick vända. På vägen fick jag sms från T som undrade vilket tåg jag var på och han tänkte hoppa på densamma, men glömde sin mobil och fick vända. Så kom jag fram till Universitetet och gick upp, beslutade mig för att vänta in T iaf, som var på tåget efter, dvs 10 minuters väntan.

Det första jag ser när jag kliver ut ur tbanan och upp i friska luften är tonåringar i små klungor om 3-4 personer lite här och var. För unga för att vara studerande på universitetet och iom att det var en lördag har de inte något skolbesök på museet brevid heller. Efter någon minut lade jag märke till att några av dem grät och sedan att de höll i blombuketter. Vad har hänt? undrade jag. Under de 10 minuter jag var där gick de från att vara ca 15 personer till ca 40 personer. Ungdomar och vuxna kryllade ur bussar och bilar. De flesta gråtandes och många med blommor. En kvinna kom fram och kramade om en kille i övre tonåren, och han grät värst av alla. Den kvinnan höll ett fotografi som satt i en ram och gravljus plockades fram från olika håll.
 
Alla samlades till vänster om tunnelbaneuppgången och ställde fotot på en klippa där och tände ljus och lade blommor runt om. Alla grät och höll om varandra. Då kom T, tillsammans med ett gäng andra juriststudenter, ur tbanan. Uppklädda med gott humör, redo för fest. De sörjande hade placerat sig vid den enda bankomaten i närheten och då Juristernas Hus inte tar bankomatkort måste kontanter plockas ut. De flestklädda fick alltså tränga sig in mellan klungan med sörjande och plocka ut pengar att spendera på sprit.

Lite senare fick jag veta att de sörjde en tjej som hoppat framför tunnelbanan vid Universitetet på fredagen.
Jag skrev ju bara timmarna innan festen "Men bortom det ljuva inträffar tragedier. Glädje och sorg går hand i hand, brukar det sägas. Idag är det inget undantag."