Efter mycket om och men lägger jag mig på soffan, slänger på en handduk som filt och gosar ner mig. Så märker jag att vår golvlampa lyser jättestarkt rakt i ögonen på mig, och jag som låg så skönt! Hur löser man det problemet? Jag ger upp ett bebisvrål som heter duga och frågar om inte J kan tänka sig släcka lampan åt mig. Som den gode fästman han är gör han det. Han som för övrigt håller på att laga middag till oss båda, helt utan gnäll på något sätt. Verkligen helt underbar. Så kommer jag plötsligt att tänka på något jag såg på t-banan på hemvägen och ropar till J från där jag ligger i soffan:

-ÅH Älskling! Vet du?! Jag såg en JÄTTESÖT kille på tunnelbanan!
-ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH, hör jag ett vrål från köket som svar.
När jag inser vad jag sagt börjar jag asgarva. Faktiskt så mycket att tårarna börjar rinna nerför mina kinder. När jag samlat mig nog för att kunna sätta ihop en hel mening utan att staka mig säger jag till J:
-Han var typ TRE år!


Ser ni tåren på min vänstra kind, höger i bild?