Det är kallt ute. Trottoaren är belagd med is och till viss del även snö. När jag andas in luften känns den som vinter. En klarblå vinterhimmel finns ovanför våra huvuden, där många mil upp. Det skulle kunna vara en vanlig vinterdag. Men det är det inte.
Jag börjar känna vårkänslor. Solen är nere när jag vaknar och uppe när jag går hemifrån nästan en timme senare. Solen är uppe när jag går hem och när jag sitter hemma och pluggar. En klarblå himmel som med en sol som lyser rätt in i ögonen på en så man knappt ser den isbelagda trottoaren man går på är ett faktum denna dag.
Det börjar verka vår banne mig. Nu väntar jag på plusgrader. På första tappra blomman (kanske redan finns, har inte tittat så noga) som sticker upp ur den hårda jorden. På knopparna som ska täcka trädens bruna, kala armar. På än längre dagar och på kärlekspar överallt.
Och på det största vårtecknet av alla: på en bar mark som inte är betäckt av grus. När trottoarerna är soppade under mina fötter, då vet jag att nu är det vår.