Hur mycket får man störa människor egentligen? När inkräktar man på andras område?
Sådana saker tänkte jag idag på vägen hem. Det var nämligen två gossar i 18 årsåldern som klev på tåget samtidigt som jag. Den ena gossen, X, hade ett par Headphones, som det så fint heter, hängande runt halsen. Ur dessa headphones strömmade det ut musik på hög volym. Jag tyckte inte att det var bra musik, men egentligen spelar det ingen roll om det är bra eller inte. Kan man ha hög musik påslagen så halva tunnelbanevagnen hör? Något annorlunda inställd är jag till det när de har lurarna på öronen, då kanske de iaf inte är medvetna om volymen, men nu måste han ju haft tillräckligt många hjärnceller för att förstå att om han hör musiken väldigt bra när lurarna hänger på axlarna- då gör alla andra också det.

Jag störde mig på det, absolut. Jag såg 3 personer som tittade på honom uppgivet, stönade och tog upp egen musik i form av mobil/mp3 och stoppade i öronen. De som inte hade egen musik att tillgå såg besvärade ut. En kvinna i 60 årsåldern tittade flera gånger, tror att hon, liksom jag, obeserverade omgivningen. Hon gillade inte heller musiken, det syntes.
Ingen av alla dessa bad honom sänka. Inte jag heller.

Så sitter han där och snackar med sin kompis Y. Musiken dånar och folk blir uppenbart störda men håller tyst. Så ringer Ys mobil. Han tar upp telefonen och börjar tala med sin kamrat i andra änden. Han talar ovanligt högt för att snacka i telefon. Medan Y talade satt X och trummade med i musiken. Höll taken med huvudet, foten och fingrarna mot fönsterbrädet. Musiken är på samma nivå nu. Han hade kvar lurarna runt halsen, fast han inte behövde prata med kompisen på ett tag. När jag gick av, efter 6 minuter, satt kompisen fortfarande i telefon och X diggade sin egen musik. Folk som kom in i vagnen såg besvärade ut, fortfarande sa ingen något.

Varför är det så svårt att be någon sänka volymen? Det är ju inget farligt? Antagligen skulle X sänka volymen om någon bad honom. Samtidigt hör det ju till vanligt hyfs att inte störa andra för mycket i allmänna utrymmen, tex tunnelbanan. Det är så det fungerar i vårt samhälle. Man anser att andra ska följa de oskrivna regler som existerar men om de inte gör det får det ingen påföljd. Ingen klagar, ingen ber vänligt. Är vi rädda för att vara en surkärring? För alla vet ju att man är en surkärring om man klagar på hög musik, fötterna på sätet, någon som sprejar taggar (ja vågar man inte be någon sänka volymen vågar man väl knappast säga åt någon med en sprejburk i handen) eller ber att få sittplats osv.

Tycker det är intressant att se hur störda vi blir av någon som bryter mot normen, men ändå gör vi inget alls mot det. Inte ens en sådan här liten sak vågar vi yttra oss om, ta kontakt med andra människor. Vi är rädda för att kritisera, eller att bli uppfattade som att vi kritiserar iaf.
Jag frågade mig själv, varför säger inte jag något?
- jag ska av snart.
- jag sitter lite för långt ifrån (men ljudet hördet bra dit också).
- ingen annan gör det.

Det må vara en skitsak, men det är här det börjar. Det är av (tror jag) samma anledning som ingen ingrep i fallet Ricardo Compangano. En annan person blev dödad utanför en hyreslänga. Flera personer i många av dessa hyresrätter såg dådet genom fönstret, ingen ringde 112. "Någon annan gör det nog" och "ingen annan gör det, varför skulle jag?" är de farligaste hoten mot civilkurage. Det genomförs många olika tester om detta vilka, vad jag förstår, många visar (har inga källor att hänvisa till, bara sådant jag läst/hört en tid tillbaka) att det behövs någon som bryter tystnaden. När en person säger "du får inte göra så" är det lätt att haka på. Att först vara den som säger ifrån är mycket svårare, även om det finns flera runt en som antagligen står på ens sida.
Ett mycket enkelt exempel jag stöter på numera i en klass med 300 personer under de stora föeläsningarna. Jag vill inte vara först med att räcka upp handen och fråga. Har någon däremot börjat kan jag haka på.

Äh, jag kan hålla på i en evighet! Vi stannar här. Har lite räkningar att betala så här dagen före löning, lunch att äta, skollitteratur att läsa, uppgifter att göra och paragrafer i lagboken att läsa (som jag inte har fått ännu och därför inte kan göra).