Igår hade jag och J bestämt att vi skulle äta stek, potatisgratäng och hemgjort vitlökssmör till middag. Jag var egentligen inte så sugen då jag kom direkt från jobbet och inte riktigt orkade stå och laga mat och vänta på den i evigheter. Samtidigt kände varken jag eller J för att äta hemgjorda hamburgare för femte dagen i rad. Räckte gott och väl med fyra dagar i sträck. Och steken var tinad. Så vad hade vi för val. Men så föreslår J att vi ska slå till och dricka champagnen som vi glömde hemma på nyår. När ska vi annars dricka den, tyckte han. Var fortfarande inte särskilt tänd på idén. Hade gärna bara lagt mig på soffan, fått middagen serverad och sett på en lättsam film. Fast sedan tänkte jag "varför inte?". Ja, varför inte. Okej, svarade jag J. Men isf ska vi göra det lite mysigare och sitta vid matbordet och så. Ja visst, jag städar undan det som ligger där, svarade han. Jag började tycka att det skulle bli roligt och tröttheten började sjunka undan.
J tog sig an steken, skar bort nätet och senorna. Han var mycket noggrann. Jag skalade potatisen och skivade denna. Kokade upp mjölk och sådant som man ska göra när man gör potatisgratäng.
"Kan vi inte ha efterrätt också?" frågade J.
"Men vi har ju inget" svarar jag.
"Vi kan ju baka" säger han och pekar på sockerkaksformen och sockerkakspulvret jag fick av min moster i julklapp.
Sant, så sant, tänkte jag. Får börja mitt godisätar-dygn tidigare bara, det är ju fullt tillåtet. En idé om hur kvällen skulle bli tog form. Middag med levande ljus, champagne vid matbordet. Efterrätt i soffan framför tvn. Lät ju faktiskt helt perfekt.


Bara ett problem. Jag ville gärna ha chokladsmak på sockerkakan. Det ville inte J. Så vi beslutade att dela upp smeten när det blev aktuellt och hälla kakao i min del. Men det kommer lite senare.
Först slängde han in steken (som var smockfull med vitlöksklyftor) i ugnen, jag fick dock påminna honom om att krydda den. Så han öppnar ugnsluckan, drar ut plåten och stänker på lite salt och peppar. Osäker på om det blev jämnt kryddad.
Sedan märkte jag att i potatisgratäng ska man ju ha purjolök. Någon sådan hade vi inte, och inte Js familj heller. Och någon ost fanns inte heller i vårt kylskåp. Så fick bli potatisgratäng med potatis, vitlök, mjölk, salt och peppar.
Efter att steken varit inne halva tiden stoppade jag in potatisgratängen i svågerns ugn. Vår har ju inte plats för både stek och potatisgratäng. Sedan satte vi igång med bakandet. Blandade smeten som man skulle med vatten, ägg och margarin. Sedan delade jag upp den på två bunkrar (se vad praktiskt med flera bunkrar!) så vi kunde mixtra med varsin smet. Dock var bunkrarna olika stora och om jag råkade hälla mer smet i min så skulle J reta mig och säga att det var medvetet och att jag var glupsk. Så jag höll igen så jag inte skulle hälla över för mycket.
I min smet blev det en del kakao och även mosad choklad med nötter i. Kom på att jag hade lite sådant hemma, och det kan vara gott i. J rev lite citronskal och hade i i sin smet.

Så hällde vi över smetarna i formen samtidigt så att det skulle bli hälften/hälften. Dock var min bit något mer trögflytande pga all kakao och godis (det som ser ut som klumpar i smeten). Sedan visade det sig att jag faktiskt hällt över en ganska liten den av smeten i min bunke. Så blev lite ojämt fördelat, men vad gör det då...


Steken började bli klar och likaså potatisgratängen. Men först skulle vi hinna duka. Fram med tallrikar och vinglas (osäker på om vi har champagne här. Möjligt att jag har det men tänkte inte på det då, åh vad jag vill ha ett vitrinskåp). Lyfte på det närmaste vinglaset på hyllan och vips så hade jag ett glas utan fot i handen. Det var trasigt alltså. Som tur var var det inte ett av mina finaste glas, den sorten jag samlar på. De förvarar jag på ett bättre och tryggare ställe.


Steken blev klar. Potatisgratängen blev klar. I samma stund som den var klar sa Js föräldrar att vi kunde få deras julost. Så snabbt rev jag osten och tog ut gratängen ur ugnen, spred ut osten, in med gratängen och på med hög värme och fläkt. Vi ville ju bara att osten skulle smälta och få en yta, inte grädda gratängen något mer. J gjorde vitlökssmöret och vi ställde in sockerkakan i ugnen. Vi gick ut på balkongen så att J kunde öppna champagnen utan att vara rädd om fönster och tak. PANG lät det när korken flög ur flaskan.



J hällde upp champagne i mitt glas, drog ut stolen för mig och la upp mat på min tallrik. En riktig gentleman det där, när han sätter den sidan till. Sedan satt vi där och myste med god mat och talade om stort och smått, allvar och skämt. Ibland var det tyst, den där bekväma tystnaden, ibland såg vi ut på mörkret utanför fönstret, ibland höll vi varandras händer över bordet och såg in i varandras ögon. Det var vardagsromantik på hög nivå.

Vi åt klart. J blev proppmätt och jag blev mätt. Vi satt där och jäste. Äggklockan deklarerade att sockerkakan var färdiggräddad. Tog ut den. Och se så stor bit jag fick!


Vi skar upp den och satte oss framför datorn för att se den serie vi följer. Sockerkakan, båda delarna, var väldigt god och vid det här laget, nu räknat, är det helt uppäten, båda delarna.

Klockan 23.30-23.45 någonstans var vi båda jättetrötta så det fick bli sängen. Båda slockanade direkt. Fast sedan vaknade J vid klockan 3 och gick upp och satte sig och pluggade till tentan på tisdag. Klockan 7 la han sig igen och sov till klockan 10. Jag sov till halv 11 ungefär. Så skönt.

Visst känns det som att ni varit med hela kvällen nu?
Väldigt noga beskrivet faktiskt...

Vi under kvällen:


Just nu är jag faktiskt inte alls glad. Tar en evighet att ladda upp bilderna och blogg motarbetar mig i allt känns det som. Så jag blir sur och skäller på datorn och det gör J på dåligt humör som sitter brevid. Dumma, dumma Blogg!