Är det något fel på mig? Igår kväll var jag så trött att jag nästan somnade stående och i sängen hamnade jag klockan 22.30. Helt normalt för en som brukar lägga sig efter 00. När jag lagt mig ner kände jag en sorts balans som mättade min trötthet. Detta gjorde att jag låg i 25 minuter och tänkte på allt mellan himmel och jord. 25 minuter vet jag att det var för jag tittade på klockan när jag bestämt mig för att jag måste sova nu, trodde ju det gått typ tre timmar...

Jag somnade och vaknade när J la sig. Hans bäddmadrass hade åkt på sniskan och han orkade inte fixa det och ville inte väcka mig, utan klämde sig ner i min säng nära, nära mig. Jag vaknade naturligtvis, och att väcka en supertrött Sara mitt i natten är inte att rekommendera. Jag var inte trevlig! Stackarn kände sig så ovälkommen att han tänkte lägga sig på soffan, men jag höll fast honom. Så lätt ska han inte komma undan!
Det hela slutade med att jag drog täcket över huvudet medan han bäddade sin säng i ordning, och sedan tvingande jag honom att lägga sig nära mig i min säng. Ville bara att hans säng skulle gå att sova bra i så jag kan putta dit honom om jag tröttnade på att sova trångt... J förstod inte riktigt min logik. (J la sig sent för att han skulle göra sin bror en tjänst som krävde att han var uppe länge...).

Jag somnade iaf, men det känns som den stunden av vakenhet varade i flera timmar den med, men med tanke på min tidigare miss är det troligare att det var en kvart.

Så vaknade jag vid 11, dvs inräknat den vakna stunden (sådant kan ju faktiskt förstöra hela nattsömnen...) låg jag där och halvsov i över 12 timmar. Och jag var nästan lika trött för det.
Tvingande mig själv upp och sparka igång dagen, men vad sjutton är det med mig? Känner mig superpigg annars, förutom att jag är trött. Jag förstår ingenting...