För 21 år sedan skulle snart min mamma nedkomma med sin enda dotter (=jag). Det i sig är ju riktigt fantastiskt, men det är inte det som är grejen nu. Då hade mamma och pappa en bil som kallas för Bofen, för regristreringsskyltens bokstäver var BOF. Det var en höjdarbil. Så föddes jag. Med höftfel. Jag hamnade i skena och Bofen var för smal för vår familj i och med min skena. Det var bara att sälja Bofen och köpa Volvon. Detta var 1988-89 någon gång,  Volvon föddes -87 om jag minns rätt..
Volvon är väl pappas sämsta bilköp någonsin. Nästan direkt började den krångla och reparationerna kostade skjortan gång på gång. Till slut hade pappa lagt så mycket pengar så han kunde inte ge upp, Volvon skulle bara funka. Vi syskon och mamma tjatade om en ny bil. Pappa vägrade. Han började få rätt för Volvon började tillfriskna, sakta men säkert började krämporna ge med sig.
Ja, de krämporna som hade med motorn och sådant att göra alltså. Att ha tre tonårspojkar bråkandes om sittplatser kan ju inte innebära annat än att dörrarna slits sönder i handtagen, eller hur?

Nåja. Nu har det gått över 20 år sedan inköpet av Volvon. Han har tjänat oss troget, om än med sina krämpor. Idag kom den den dag vi gav upp hoppet om för 10 år sedan.
Volvon ska få flytta till landet och bo där. Som extra bil. För som ordinarie bil blir en annan volvo! Pappa har köpt en ny (begagnad) bil idag!
Se upp- för idag kan vara den dagen solen slocknar, månen ramlar ner från himlen, människorna spränger sönder jorden eller hela människosläktet kvävs på en och samma gång.
Idag kan visst vad som helst hända.