Den magiska armhävningen

Det var igår på vägen hem från universitetet som jag plötsligt kom att tänka på ett gammalt minne. Jag och pluggkompisen St satte oss precis på tunnelbanan mittemot varandra. Jag nämnde att jag börjat dagen med att göra armhävningar. Innan frukost till och med. Orsaken till detta, förklarade jag, var denna... nyhet? Artikel? Vad det nu kallas, i Aftonbladet. Man kunde se, med lite enkla hemmatester, hur vältränad man är. Därför gjorde jag armhävningar. Gjorde inte sådana där på knä som tjejer ska enligt testet utan riktiga och det var väl helt okej resultat, men jag gjorde inte mig själv rättvisa som gav mig på det precis nyvaken efter en dålig nattsömn och innan frukost.

Iaf var det denna händelse som fick mig att tänka på min allra första riktiga armhävning (dvs på tårna och inte på knä). Denna berättelse berättade jag med en inlevelse och medryckandehet att de närmaste runt mig uppenbart tjuvlyssnade och fann det intressant (inte störande). Det syntes i blickarna på dem och att de log till på precis rätt ställen. På samma ställen som St gjorde. Eftersom jag vet att jag pratar högt när jag blir ivrig (kommer från mammas familj) tänkte jag på att trollbinda publiken med normal samtalston.

Här kommer historien om den första (riktiga) armhävningen
i Saras livstid.

Det var i högstadiet det hände
. I början kunde jag inte göra en enda armhävning. Jag stod i position och gick långsamt ner. Och kroppen gick neråt, neråt, neråt. Jag kunde omöjligt stanna upp och absolut inte vända mig mot naturlagarna och lyfta upp mig själv igen. Så där låg jag, likt de flesta andra tjejerna, platt på mage. Inget att skämmas för. Inte många som kunde det heller. Fanns till och med killar som gjorde armhävningar på knä så inte behöver jag skämmas.

Men så en måndag startades en ny tradition. Av någon anledning började jag bryta arm med killarna i klassen på lunchrasten. Fick självklart storspö både med höger och vänster arm. Men jag är en tävlingsmänniska och jag kan inte ge upp direkt även om jag är i underläge. Så nästa lunchrast var jag där igen. Fram med ena armen och försöka. Fram med andra och försöka. Byta motståndare, och byta igen. På onsdagen samma sak... och torsdagen, och fredagen.

Idrottslektionerna var under det läsåret på fredagseftermiddagar. Fredagen gick i sin sakta mak som fredagar ofta gör, och äntligen var det idrottslektion (dagens sista lektion). Det var dags att sänka sig ner och doppa näsan i backen igen. Och då hände det. Tänk trissreklamen "Plötsligt händer det". Jag kom upp igen! Jag orkade resa upp hela kroppstyngden med hjälp endast av mina armar och glädjen inombords var total. Det var något jag inte hade väntat mig. Att armbrytningen skulle ge den sortens effekt!
Sedan orkade jag ingen mer armhävning den lektionen.

Men lektionen därpå orkade jag två eller tre stycken. Och så ökades det på för varje vecka. Det blev som ett mål att göra fler armhävningar än jag någonsin gjort. Och så blev det. Lektion efter lektion.

Ett tillfälle minns jag speciellt efter detta. Det var precis i början på idrottslektionen. Ni vet när alla elever sitter på rad på bänkar och läraren prickar av vilka som är där och vilka som glömt kläder, vilka som har lapp om att de är sjuka och så vidare. När alla sitter där på rad, innan läraren hunnit komma till stadiet där uppropet började, då kände jag att nu är det dags. Nu ska armhävningarna göras. Jag tror läraren befann sig långt från där klassen satt samlad, ungefär vid materialrummet, men minnet kan lura mig.

Så jag gick ner på mage framför hela klassen och började hiva mig själv upp och ner, upp och ner. När jag var någonstans mellan 15-20 armhävningar börjar jag bli rejält trött. Det var ju bara några veckor sedan som jag inte orkat en enda. När jag är på väg att ge upp ser jag skymten av ett par fötter en cirka halvmeter från ansiktet. Snart hör jag idrottslärarens röst nära örat som skriker i sann militär-anda "NU GER DU INTE UPP! HÖR DU DET? NU FORTSÄTTER DU, DU ORKAR. EN TILL, EN TILL, KOM IGEN NU SARA DU FÅR INTE SLUTA NU". Och det gjorde jag inte heller. Vem skulle våga det? Där sitter karln på huk bredvid och pekar på mig med hela handen. Kräver att jag gör fler, påstår att jag kan mer. Jag får inte ge upp än. Jag körde på en tio armhävningar till och läraren säger att det är okej att sluta, att det var starkt jobbat. Jag var helt slut och minns fortfarande hur jag känner pulsen i magen möta motstånd i golvet (jag har väldigt stark magpuls). Jag var oerhört stolt och glad över min bedrift.


När jag berättade denna historia på tunnelbanan hann jag inte berätta klart. När jag var i det stadiet att läraren ropade åt mig att forsätta (jag ropade dock inte då jag inte ville störa andra runt om) kände jag en klapp på axeln bakifrån. När jag vänder mig om ser jag en man i 70 årsåldern som säger "nu får du ta det lite lugnt va" (han skulle vara med på våra släktträffar). Människorna runt mig, bland annat en annan man som även han uppskattas till att vara i 70 årsåldern och en kvinna på runt 50 år, började skratta åt mannen. Deras ansiktsutryck sa mig (och St) att de tyckte att mannen varit helt befängd.
Mitt humör dippade, jag som var så nära slutet (dessutom var vi ca 30 sekunder från t-centralen). Så jag avslutade hela berättelsen med "ja, jag blev iaf glad när jag orkade..." med en missnöjd suck.

Men här på bloggen är det iaf ingen som avbryter mig. Här får jag skriva till punkt och ta berättelsen från början till slut, så som ju alla önskar göra när de vill berätta något.
Tur att jag har bloggen iaf.

Knackat på porten har
Skrivet i slottsdammet av: Sammy

Intressant historia det där ;) Gjorde just 20 för att se hur många jag klarar av :p

2009-09-22 @ 23:33:34
Blogg/hemsida: http://funwithosced.blogspot.com
Skrivet i slottsdammet av: Maddo

Vilken härlig historia! Jag klarar inte ens en stående! :P



Ja, dessutom lärare på lärarlinjen känns ju ännu elakare.. :(

2009-09-23 @ 07:48:58
Blogg/hemsida: http://dreammaddo.se/blogg
Skrivet i slottsdammet av: Bloggare

Du, ingen absolut ingen får avbryta dig Sara på tunnelbanan. Ska jag leta rätt på gubbj****? Härligt minne du delade med dig av.

2009-09-24 @ 19:28:46

Skriv i slottsdammet här:

Går under vilket namn?:
Är du viktig?

Kontaktadress: (publiceras ej)

Blogg/hemsida?:

Värt att nedtecknas är:

Trackback
RSS 2.0