Egentligen är jag fullt kapabel till detta gångsätt. Jag har både ben och fötter. Fungerande knän och intakta nerver. Muskler finns där också och jag kan rörelsen.
Inget fel på mig alltså.

Att inte kunna smyga, det är himla jobbigt. Särskilt när man rör sig i tysta avdelningar i biblioteket där man ska försöka smyga så gott det går. Så kommer jag in. Smygandes så tyst det bara går mellan bänkar och bokhyllor, så gott jag kan efter min förmåga. Jag ser hur person efter person liksom rycker till, halvt vänder sig om. Jag kommer att tänka på en katt vars öron rycker vid minsta ljud. Ser hur de undrar vad det är som låter, vem det är som inte är tyst? Ser personen inte att de pluggar? Att det är en tyst avdelning?
Jag skäms och vågar inte gå längre in bland bänkarna i jakt på en ledig studieplats. Smyger mig bortåt, så snabbt jag kan med huvudet böjt. Försöker göra mig osynlig så ingen ska se att det är jag. Jag som låter. Så de inte tänker nästa gång: men är hon här igen...
Jag försöker verkligen. Allt jag kan. Ända ut i tåspetsarna.
Men det låter. Det låter så oerhört.

Idag körde jag en ny taktik. Jag spanade först in en tom sittplats som var ganska nära ytterkanten av tysta delen. Jag behövde bara gå några steg. Det räknade jag ut innan. Några steg. Först två, sedan mellan de där stolarna och sedan två till. Typ så. Fyra steg. Det måste jag ju klara.

Jag öppnade dörren, smög in i rummet fram till den utvalda platsen. Såg några huvuden röra sig åt mitt håll på vägen men låtsades inte om det. Killen som satt mitt emot min utvalda plats log lite snett åt mig när jag tyst placerade väskan på golvet. Jag log tillbaka. Killen såg lite bekymrad ut.
En annan kom in. Klart mer smygandes än jag. Fattar inte hur jag kan låta så, de har ju tom heltäckningsmatta!
Strax efter hyschade någon. Inte kan det vara åt mig väl?

Satte mig och pluggade. Trött, trött, trött. Gjorde det jag tvunget skulle göra och några timmar senare reste jag mig för att åka hem. Tittade mot dörren. Fyra steg till. Har inte så mycket val faktiskt. Måste göra det.
Jag gick. Folk vände sig om. Såg förvirrade ut. Där smyger jag uppenbarligen, det syns på kroppsspråket, och ändå låter jag som en hackande motor där jag går i det annars tysta rummet.
Snacka om att bryta tystnaden.

Dörren stängdes bakom mig och jag andades ut av lättnad. Jag klarade det. Ja, jag klarade inte av att smyga då så klart, men jag var ute igen. Ute bland pratande, gående, skrattande folk, då märks det inte lika mycket. När alla andra också låter.
Och snart var jag utomhus, gick på marken och då tänker nog ingen på det. Så mycket annat att lyssna på.

Men egentligen gör det inget. Det är värt det. Så värt det.
De får knarra hur mycket de vill.
Jag har då aldrig ägt ett så skönt par skor.