Av någon anledning kom jag att tänka på senast jag och J var och shoppade. Det var på hans iniativ (första gången) och vi hade sådant flyt. För det första visste vi inte att det var rea för tillfället, så när nästan alla våra nyfunna kläder blev handlade på rea var det verkligen en bonus. En lottovinst nästan.
För det andra hittade vi så otroligt mycket fina kläder till oss båda. Kläder som vi behövde och var ute efter. Jag menar, hur ofta händer det? När jag verkligen behöver något och åker för att shoppa kommer jag oftast hem med tomma händer. Eller med något annat än det jag var ute efter...

Med detta minne i åtanke frågade jag J om vi inte skulle åka och shoppa snart.
"Jo, någon gång".
Jag tittade på honom, var helt säker på att få ett "men åh nej".
Jag påpekade ut mitt förvånade uttryck för honom, då han verkade missa mina stora ögon och öppna mun.
"Ja, vadå?" undrade han.
Jag började tveka. Hade jag hört fel? Hade han inte hört vad jag sagt?
Jag: "Jag frågade om vi inte skulle åka och shoppa..."
J: "Ja, och?"
Jag: "...och du sa ja?"
J: "ja, någon gång"
Jag: "Ja, just det"
J: "Ja. Någon gång. Nästa helg kanske?"

Han upphör aldrig att förvåna mig.