Jag går visst starkt ut nu när jag fyllt 22 år. Kanske är jag rädd att en dag vakna och vara en förslappad åldring?


Nå, efter gårdagens 1,1 mils promenad har jag idag tagit ut cykeln på årets premiär. Det blev en cykeltur till och från Palatset, vilket är sammanlagt exakt två mil. Sjukt jobbigt var det och det gick inte jättefort. Men jag skyller på backarna att det går långsamt. Det och att jag är så ovan man kan bli!

Var lite läskigt att cykla i stan faktiskt. Vid ett tillfälle vid Fridhemsplan försvann cykelbanan. Hittade bara en som gick åt andra hållet. Fattade ingenting. Men annars inga problem. Tills jag var på min egen gata. Möter då svågern som jag vinkar till och han vinkar tillbaka. "JAG KAN!" ropade jag till honom och släpper vägbanan med blicken i några sekunder. När jag sedan ser mot vägbanan igen är jag på väg rakt mot en parkerad bil. Stöter till bilen med mitt ben, bara lite grann, innan jag har koll på cykeln igen. Säger bara en sak: typiskt!