För tillfället har jag en bror som är en studerande på högre studier. I helgen har jag inte det längre för han tar examen på fredag.
Nu vet inte jag om det skiljer sig från universitet till universitet men det här med lärarexamen verkar inte vara någon "big deal".

Svärmor tog ju läkarexamen i somras från Uppsala universitet och vi åkte dit hela tjocka familjen och några släktingar för att bevittna cermonin i en fin aula. Det var en big deal, och vi var stolta över henne. Det var den allmänna stämningen att man är stolt över läkarexamen. Det är något.

Min bror examineras som lärare från Sthlms universitet och någon cermoni med flaggbärare och kör verkar det inte bli. Min bror har inte haft koll om det över huvud taget är fråga om någon cermoni. Idag smsade jag iaf och frågade om det fanns utrymme för nära och kära när han får examensbeviset, och han skulle ta reda på det. Jag hoppas att det är lite pompa och ståt även för lärare.

Läkare är viktiga. De räddar liv. Alla är väl överens om att läkare är viktiga och vi verkligen behöver dem i ett samhälle. Många ser upp till läkarna.

Lärare då? Vem som helst kan bli förälder (förutom via adoption) men vem som helst kan inte fostra barn till goda samhällsmedborgare. Lärarna har ett tungt ansvar. De ska hjälpa till att forma framtida Sverige. Vi är beroende av att lärarna är bra människor. Kompetenta.
Så varför har lärarna så otroligt dålig status? Ni måste ha hört de debatter som blossar upp ibland om att vi måste höja lärarnas status och diverse åtgärder för detta. Har det skett någon större skillnad?
Lärarna borde verkligen behandlas med respekt, vara sådana man kan se upp till och duktiga på att inspirera barnen att vilja lära sig. Men hur ska det gå när blivande lärare inte själva tycker att det är någon "big deal"? Inte ska väl vem som helst kunna bli lärare?

Jag har själv haft tankar på att bli just lärare. I nionde klass skulle vi skriva "den bästa uppsatsen i svenska hittills" där vi beskrev oss från skolstart till "nu" (nionde klass) och var vi skulle vara om 10 år. Mitt arbete hette "Från fuskare till lärare", eftersom jag låtsades kunna läsa i en termin i första klass innan jag blev påkommen.
Men varför sitter jag inte på lärarutbildningen då? Har jag studerat och brinner för något, dragit på mig stora lån och ska ge allt varje dag, ja då vill jag ha något tillbaka. Jag vill inte mötas av barn/ungdomar som skriker och svär åt mig, föräldrar som klagar och stå handfallen för saker som är fel men som jag inte kan påverka. Jag skulle bli frustrerad och det är inte det jag vill. Jag vill att lärare ska mötas med respekt och att det ska vara status att vara lärare. Man ska vara någon.

Till att börja med måste lärarna vara stolta över sig själva. De måste skapa ett gott rykte kring lärarkåren. Lönerna måste bli högre. Det måste bli attraktivt att utbilda sig till lärare, så att kraven blir högre för att dels komma in på utbildningen och dels få bättre lärarutbildningar. Sedan måste föräldrarna lära barnen att de inte är hemma när de är på skolan. Det gäller andra regler och visst om du kan säga vilka otrevligheter som helst till mamma och pappa (inte för att jag tycker att det är okej det heller), men det går inte för sig till lärarna.

Vi, Sverige, faller ju efter i undersökningarna om våra utbildningar. Vi måste göra mer för att förbättra skolan. En ände att börja i är alltså hos lärarna själva och omgivningens syn på dem. Jag gör mitt bästa för att respektera lärare. Jag hoppas att ni också gör det.