Det var en underlig dag idag. Jag trodde mig ha tappat bort moders bok Gräset sjunger av Doris Lessing på flygplatsen, då den inte fanns med i packningen och jag inte fann den hemma sedan. Köpte en ny bok till mor som jag fortsatte läsningen i, och fann självklart den gamla under ett element mindre än 12 timmar efter inköpet. Tog med mig det gamla exemplaret idag när jag skulle åka till mor och far som kommit hem från semestern.

Väntar på tåget på perrongen med boken i högsta hugg. Läser och slår ihjäl väntetiden till tåget kommer. När tåget anländer håller jag ett finger på rätt sida men går in i tåget med boken uppslagen i ena handen. Ser mig om och går bakåt i vagnen. Håller utkik efter två lediga platser som är framåt. Jag vill inte ha någon bredvid när jag ska läsa. Något sällsynt, men ser en perfekt plats en bit bort. Tar sikte och går dit. Mannen som sitter och tittar framåt på tvåan bakom den utvalda platsen tittar på mig och skiner upp som en sol. Han är kanske 30 år och ser väldigt glad ut att se mig. Leende från öra till öra. Jag kollar ner och låtsas kolla platserna jag passerar. Känner jag honom? undrar jag. Kan inte minnas att jag någonsin sett honom, men så är jag ju lite ansiktsblind. Hans leende dör ut. Jag tittar upp igen och leendet återkommer, lika stort och han är lika glad att se mig. Hur sjutton ska jag bete mig? Jag slår mig ner framför honom, med ryggen emot. Håller tummarna för att jag inte känner människan. Snacka om diss isf. Slår upp boken och läser vidare. Går av fyra stationer senare, mannen är borta.

En stund senare kliver jag av bussen vid min hållplats. Passerar övergångsstället och ska korsa en mindre väg. En annan buss, som kört ut från sin busshållplats en femton meter bakom, kör fram till korsningen. Eftersom bussen nu står precis där jag tänkt gå över stannar jag lugnt till på min sida om trottoaren och väntar på att han ska köra ut. I övrigt är det biltomt. Ingen annan bil syns till. Trots detta står bussen kvar. Den kör inte ut i korsningen. Då lägger jag märke till att busschaffören tittar på mig. Så börjar han gestikulera mot mig. Efter några sekunder inser jag vad han vill ha sagt. Ska du med den här bussen? är vad busschaffören frågar mig. Jag skakar på huvudet och ler. Chaffören nickar, ler och vinkar hej då. Jag står kvar någon sekund extra, blinkar till hårt och undrar om scenariot verkligen utspelat sig. Stannade en buss vid en korsning, en bit från busshållplatsen och erbjöd mig att stiga på där? Aldrig varit med om liknande. Vilken dag!

Funderar på om hela världen går på lyckopiller denna dag. Jag själv känner mig glad och rofylld denna söndag. Snart möter jag dock en gammal dagiskompis pappa som var ute med familjens hundar. Han var lika butter som vanligt. Ordningen återställd.