Blev rekommenderad en dokumentär om rasism. Såg på den ute på balkongen idag på svt play (finns kvar där till mitten på juli tror jag). Den heter Rasismens grundstenar och visar en kvinna som flera gånger utfört experiment för att påvisa hur rasismen fungerar. Experimentet är väldigt omtalat huruvida det verkligen är ett bra tillvägagångssätt. Hon delade upp en förvald grupp på trettio frivilliga personer i brunögda och blåögda, där de brunögda var i majoritet och bestod av både människor med olika etnicitet. I USA, Australien och Sydafrika föll experimentet ut som det är meningen och de i gruppen blir medvetna om rasismen och diskriminering. Denna gång, i England, gick det inte lika bra. Redan från början tillstötte bekymmer och flera blev både bortskickade och valde att lämna experimentet. Många (inga av dem färgade) ifrågasatte om experimentet verkligen behövdes.

En man, som visade sig vara halvt svart och halvt vit i ursprunget, berättade att hans dotter som bodde hos sin vita mamma i ett medelklassområde på landsbygden var den enda som inte var helt vit i sin skola. Mannen tror att dottern av sina kompisar ses som vit, för hon är rätt ljus med sina endast 1/4 mörka ursprung. Dock vågar han inte hämta sin dotter i skolan. Han vågar inte visa sig i skolan med henne, av rädsla att hennes vänner ska förstå att hon också är mörk. Mannen är då rädd för att dottern ska behandlas annorlunda. Detta var ett exempel av mannen för att visa hur en svart måste anpassa sig i livets spel.

En vit kvinna i den blåögda gruppen tyckte dock att alla utsätts för diskriminering. Alla måste anpassa sig. Svarta tycker bara att de är så himla mycket mer diskriminerade än andra. Att bara hudfärg ska räknas som rasism.
Kvinnan höll inte med om det och drog ett exempel. Kvinnans man, en sporttyp som spelat rugby, måste nu anpassa sig genom att ha kortklippt välvårdat hår, fina kläder och slips samt tala välvårdat. Helst vill han ha långt hår och "slappa" kläder. Detta var kvinnans bevis på hur alla måste anpassa sig och hon vägrade gå med på att det var helt olika saker.

Den mörka mannen sa att han aldrig kan ändra sin hudfärg, han måste alltid vara svart. De som inte förstod sig på detta tyckte att de inte heller hade något val utan måste anpassa sig. Alla unga killar blir visiterade på kvällstid pga knivrisken, sa de ljusa. Statistik visar att unga svarta pojkar stoppas och visiteras åtta gånger så ofta som andra, svarade en svart mamma. De vita vägrade höra på det argumentet och fortsatte säga "alla visiteras, alla visiteras".

Jag blev förvånad att ingen satte sig på huk framför de vita, tog tag i dem, tittade de djupt i ögonen och sa i klarspråk "din man kan under semestern låta både hår och skägg växa. Han kan gå i mjukisbyxor, trasiga jeans eller shorts. Han kan ha gummistövlar på fötterna om han vill. Den där mannen (peka på den mörka som berättade om dottern) är alltid svart. Han är svart på jobbet, på fritiden och semestern. Han är svart när han badar och när han flyger flygplan. Han är svart på natten och på dagen. Han kan aldrig ändra på det.".

Hur kan folk helt allvarligt talat inte se skillnaden på ens "jobb"-jag och någon som anpassar livet efter sin hudfärg?
Tycker debatten borde ha kretsat kring varför mannen ens behöver anpassa livet på det sättet. Varför är han orolig över att dottern ska bli sämre behandlad om han visar sig tex?