En annan spännande händelse inträffade denna lördag. Det var nämligen så att svägerskan Js, som ju pluggar i England, pojkvän R kom på besök för första gången. Det blev därför ett avbrott i bröllopsfirandet för en sen middag med J, svägerskan J, R och Js föräldrar. R verkar vara en trevlig grabb och jag och J käkade middag med dem framför gårdagskvällens match också. Han är här i tio dagar och firar midsommar i skärgården med oss.

Blir bra övning i engelska också, den blir ju alldeles för dammig när man inte använder den. Jag känner mig dock mer bekväm att prata engelska med min nya röst. Även om rösten inte ändrats så pass mycket att man inte hör att det är jag, så har den definitivt fått en annan klang och är renare (märks vid jämförelse innan och efter-inspelningar). Tidigare vet jag att jag har uttalat ord precis som de ska göras men pga mina defekter har det blivit biljud som faktiskt ändrat ordets läte och jag har därför, speciellt i engelska, verkat ha ett tokigt uttal (dvs inte bara svengelska) då och då. J har rättat mig flera gånger genom åren när han trott att jag sagt fel för att sedan förstå att det bara låter fel. Jag tror inte att det fungerar så längre tack och lov, och därför känns det något bättre att prata engelska, även om den är dammig. När vi ändå snurrar in på hur engelska språket fungerar för mig så kan jag berätta att jag var hörselskadad när jag lärde mig engelska, ja halva livet var jag ju det. Det sitter därför i att läppläsa. Jag läppläser iofs på svenska också, men jag behöver inte göra det om jag inte är på en typ byggarbetsplats. På engelska däremot känner jag mig otrygg i vad jag hör om jag inte kan stödja mig på läppläsning. Jag vill ha bekräftelse via läpprörelserna att jag hör rätt. Därför starkt ogillar jag att prata engelska i telefon.