Nu ikväll har jag sett på Uppdrag Granskning-sommarspecial. Detta avsnitt om Stieg Larsson och hans arvingar och sambo. Tror ni är med på vad det handlade om.

Tyvärr måste jag nog ge pappan och brorsan rätt. De är dem som ärver Stieg om inget giltigt testamente säger annat. Det är nog för mycket begärt att få dem att skänka allt de har laglig rätt till till andra, utan att spara ett uns till sig själva. Vi är ju bara människor.

Däremot måste sambolagen snarast få sig en ändring! En sambo måste få lite mer skydd, för idag "måste" man inte gifta sig för att passa in i samhällets normer, att vara sambo duger. Förutom när ena parten dör då. Då det suger.

Jag kan tänka mig en valfri samboregistrering.
Något i stil med detta (om testamente ej finns då):
1. Pojkvän/flickvän - ingen arvsrätt
2. Sambo - ingen arvsrätt men rätt till hälften av bohag och bostad = dagens läge. Har idag rätt till 2 basbelopp vilket är drygt 80 000 kr.
3. Registrerad sambo - arvsrätt till viss del.
Ex gemensam bostad och bohag, gemensamt fritidshus vilket inte räknas in idag, och dess bohag, gemensam bil och pengar på gemensamma konton. Förslagsvis.
Dvs det du vill att din sambo ska ärva ska vara sådant ni faktiskt delar i livet. Har ni ett gemensamt konto, som ex min och Js semesterkassa, där hälften av pengarna är vardera parts har ni ändå lagt dit dem i syfte att nyttjas för gemensamt bruk oavsett om det är semester, mat eller diskmaskiner man tänkt spendera pengarna på. Alltså borde sambon ha rätt till den halvan som även ens avlidne sambo efterlämnat, anser jag.
Därmed är det lätt att även som sambo hålla isär hur mycket man vill att ens sambo ev. ska ärva och hur mycket de inte ska få ärva. Vad gäller bröstarvingar borde detsamma gälla för makar, dvs att gemensamma barn har efterarvsrätt och särkullbarn har förtur.
Denna sambo-status uppnås via en registrering hos förslagsvis närmaste tingsrätt (i Stiegs fall ville de inte gifta sig för att de ville undvika att folk som var ute efter Stieg skulle kunna se att han var gift i registren och sedan leta upp hans fru), som nödvändigtvis inte behöver finnas i ett offentligt register. Detta är bara aktuellt vid dödsfall och ska ej utnyttjas i andra sammanhang. Har man valt att vara sambo ska det ändå vara så.
Möjligen kan man kanske få rätt till 3 basbelopp, dvs runt 120 000-130 000 kr. Basbeloppet stiger för varje år och ligger idag på drygt 40 000 kr, så det är det man räknar på.
Mitt förslag är alltså ett förstärkt arvsskydd för registrerade sambor.
Observera att man naturligtvis inte måste gå igenom alla steg för att gifta sig.
4. Gifta (numera kan ju även homosexuella vara gifta!) - samma som idag. Dvs ytterligare förstärkt arvsskydd. Maken ärver allt om inte särkullbarn finns (specialare där, precis som nu) och bröstarvingar har efterarvsrätt.

Det borde väl inte vara så svårt att fixa? Någon som har en tanke om min idé?
Kanske något att föra fram i debatten inför nästa års riksdagsval...

---

Tillägg.
Vad gäller bankkonton är de ju lite kluriga. Men jag har ett förslag där med. Kom att tänka på att det kan vara lite klurigt hur man ska hålla isär "mina" pengar från "våra" och "våra när döden skiljer oss åt".
Idag har man ju rätt att plocka ut pengar från sitt eget konto, men har man gemensamt behöver båda vara med alternativt ha fullmakt för att få ta ut pengar. Detta kan ju vara lite klurigt i vardagslivet.
Därför har jag då ett förslag på ett nytt sorts konto. Ett där poängen är densamma som gemensamt. Båda registrerade samborna får sätta in hur mycket som helst, men inte plocka ut utan den andres accepterande. Men i detta fall ska man kunna plocka ut så mycket man själv satt in.
Dvs har ni satt in 100 000 kr var kan du bara ensam plocka ut 100 000 kr. Har du satt in 80 000kr och din sambo 100 000kr får du fortfarande bara ta ut 80 000kr. Så pengarna är fortfarande "dina" men vid dödsfall blir de din sambos och han är den enda som då får plocka ut hela summan. Dina pengar är alltså låsta om du inte vill annat.
Banken måste ju isf ha tillgång till detta icke-officiella register, men det borde väl inte vara svårt att ordna? De borde ju redan idag ha tillgång till sådana i vissa fall.

Frågan är hur man ska göra när sambos väljer att själva gå skilda vägar. Ska då den vanliga sambolagen gälla, dvs bostad och bohag för gemensamt bruk, endast eller mer där?
Själv spontant känner jag nog att så borde vara fallet, att vanlig sambolag ska gälla då. Hoppas bara det inte finns risk för att fler sambor ska bli mördade för pengar då... hm.
Min tanke är ju ändå att man ska bli sambo först och sedan när det verkligen, verkligen är seriöst, så ska man registrera sig och slutligen gifta sig om man så önskar (vilket ju är att rekommendera för att få bästa möjliga skydd).
Att registrera sitt samboskap ska inte vara något man gör på studs utan när man känner varandra bra och bott ihop ett tag...

Nu är jag lite orolig och irriterad. Och fundersam. Vad sjutton?!
Började med att min bank lanserade ny layout för några veckor sedan, är säkert något med det som orsakat problemet.
Iaf så förde jag över pengar innan jag reste till tyskland, för att hyran skulle dras på det kontot medan jag var borta. Jag kom hem, och pengarna var inte dragna än. Hittar inte fliken där man ser de automatiska överföringarna man har förrän idag. Satte mig för att verkligen titta ordentligt vad sjutton som har hänt med min överföring! Som tur är är det ju mina svärföräldrar som är hyresvärdar, men hade jag bott någon annanstans kunde detta ha gått riktigt illa. De har så mycket som händer just nu så ingen av min hyresvärdar har märkt att hyran inte kommit in, inte än.

Nu gjorde jag iaf en manuell överföring till dem för denna månad, och satte upp en ny måntalig överföring till dem med början från slutet på juli.
Jag hittade därefter fliken, väl undangömd och inte alls logiskt (månadssparande hette den, vadå sparande? Jag har mer pengar som dras automatiskt varje månad för tråkiga saker än jag har som överförs till sparande. Är det inte så för det flesta?!). Där står överföringen för hyran så som jag nu satte upp den.

Där stod även andra överföringar. Tex till vår kära semesterkassa. Kollar på den fliken och ser att det står att varje månad den 28e ska det överföras pengar dit. Bra, exakt så jag vill ha det.
Går in på semesterkassan och kollar historik.
Jag har inte överfört sedan den 28 maj. Vad hände med överföringarna i juni?!
Är ju för sjutton allvarligt om alla automatiska överföringar aldrig utfördes under juni månad!
Jag blir gälen.

Jag har mestadels kompisar med svensk bakgrund. Inte för att jag på något sätt undvikit andra härkomster utan det bara har blivit så. Sedan har ju jag ju självklart också kompisar som är allt från finskor till afrikaner, dvs där det är mer eller mindre uppenbart att de inte har endast svensk etnicitet. Dessa kompisar som inte ser "riktigt svenska" ut har jag umgåtts mer eller mindre med, beroende på person, och i olika situationer. Men jag har aldrig stött på tydlig rasism med någon av dem. Inte när jag varit med iaf. Rasism är inte okej. Men jag har aldrig upplevt det på riktigt. Förrän idag.

Sitter i godan ro i Vby City och läser en bok i skuggan på en bänk, väntar på att min mor ska komma dit. Brevid mig på bänken sitter länge en svart man. Vad jag kunde se, de få gånger jag släppte boken med blicken, satt han bara och tittade på folk. Exakt så som jag ofta gör där. Att titta på människor finner jag fascinerande.
Efter en stund ser jag ett par ben som stannar framför den svarta mannen bredvid mig. "Benen" säger "hej" till mannen brevid mig, och mannen svarar "hej". Det lät precis som att de var bekanta som bara hälsade på varandra. Jag tittade snabbt upp på "benen" och ser då en vit man i grön jacka (eller var det tröja?). Tittar ner i boken igen och börjar ta vid där jag slutade.

Den vita mannen frågar var den svarta mannen hette, och jag hör inget svar. Antagligen såg mannen brevid mig det som jag såg först några sekunder senare- att den vita mannen var påverkad av alkohol. Jag försöker också undvika tala med alkoholister ibland. En del är trevliga och bara sällskapsjuka och vill inget ont, det känner man direkt och då unnar jag dem en pratstund om jag vill. Andra är precis tvärtom.
Den vita mannen i grönt inser att han inte får något svar, och presenterar sig med sitt fulla namn. Inget ont så långt. Det är det som kom därefter som jag blev helt tagen av. Som en blixt från klar himmel säger den vita mannen i grönt:
"Det är sådana som du som kommer och förstör för oss. *paus och inget gensvar från svarte mannen bredvid mig* Det är ni som tar våra jobb och förstör".
Jag trodde inte det var sant. Hur kan en människa gå fram till en främmande och säga sådant? Döma enbart efter hudfärg? Jag inser att det här är första gången jag är med om detta, och att jag levt rätt skyddat ändå. Vetat att det fanns, men aldrig sett det IRL.

Vita mannen i grönt fortsätter anklaga den svarte mannen för fler saker innan han ger upp och går iväg några meter för att slå sig ner på en annan bänk.
Jag tittar upp på mannen bredvid mig, möter hans blick och skakar på huvudet. Försöker genom telepati be om ursäkt för den andra mannens bemötande, säga att alla svenskar inte är så. Svarte mannen bredvid mig ler och säger "Det blir så när de förstör sina liv. Ser du, han dricker ren sprit mitt på dagen". Jag tittar på vita mannen i grönt en bänk bort och ser hans coca cola flaska han tar en klunk ur. Har svårt att tro att det var vatten i den flaskan, med tanke på hur han agerade, förde sig och luktade.
Medan jag ännu tittar på vita mannen i grönt ser jag en annan vit man med långt hår gå fram till honom. Han lyfter fingret hotfullt mot vita mannen i grönt och säger "Du ska passa din tunga jävligt noga. Det ska du veta!".
"Vadå. jag har ju inte gjort något fel? Vad har jag gjort? Vad har jag sagt för fel?" svarar mannen i grönt oförstående.
Vita mannen i långt hår skakar på huvudet och går därifrån, inser att han inte kommer nå fram till mannen i grönt. Inte idag iaf.

Jag talar lite med den svarte mannen bredvid mig, innan jag läser vidare. Ringer mor och hör att hon är framme strax. Reser mig för att möta mor och tittar en sista gång mot mannen vid min sida. Säger "hejdå" med ett leende och får ett leende och ett "hejdå" tillbaka. Jag hoppades att han inte ska behöva möta fler som vita mannen i grönt. Tyvärr var det nog varken hans första eller sista gång.

Att sitta och njuta av sommarvärmen på ett torg ska vara fridfullt och riskfritt. Det ska inte involvera risken att bli påhoppad av någon som endast ser bakgrund och inte personlighet. Vad har den svarte mannen vid min sida gjort för något för att förtjäna detta? Ingenting. Han bara har annat utseende, precis som att jag har gröna ögon och brun fläck i ena. Ska jag bli påhoppad för det? Jag menar, så många är vi inte som har gröna ögon med brun fläck i ena. Vi är säkert hemska människor också...

Svårt att förstå det. Han har ju alltid funnits där. Alltid stått något om honom i skvallertidningarna. Från början om vilken stjärna han var, i slutet mer att han förstört sig själv genom operationer, och slösat bort sin förmögenhet. Det spelar ingen roll egentligen, nu när den epoken är förbi. Även om han levt ett liv som jag absolut inte hade levt det, så var han en stjärna på scenen. Flera bra låtar har han gjort och det ska han få beröm för.
Men nu är det alltså förbi. Han blev bara 50 år, skulle fylla 51 i augusti. Så ung ska ingen behöva dö i hjärtstillestånd.
Hoppas du har det bra var du nu än är MJ. Vila i frid.

J, du är min bästa vän. Genom vått och torrt finns du där för mig. Du känner mig bättre än någon annan och älskar mig trots mina brister. För inte ens jag är perfekt.
I med och i motgångar finns du där. En sann vän att alltid vända sig till. Du gör ditt bästa för att muntra upp mig under mina dåliga dagar, och att glädjas med mig under mina bra. Vi har en lång historia för vår ålder och min framtid ser jag bara med dig vid min sida. Det finns ingen annan jag vill vara med.
Jag vill gifta mig en gång i detta liv, och det ska vara med dig. Jag vill bara ha en far till mina barn, och det ska vara du. Jag tillåter bara ett sätt för oss att gå skilda vägar, och det ska vara "när döden skiljer oss åt", men helst inte ens det.
Min älskade, du är underbar.
Du blir inte sur när jag väcker dig mitt i natten för att jag drömt en mardröm, även om du ska upp tidigt och kommer vara trött resten av dagen pga det. Du lägger dig tidigare, ibland flera timmar tidigare, bara för att jag vill bli kramad när jag ska somna. Du skulle säkert gå på glödande kol om det behövdes för att hjälpa mig. Jag litar på dig fullt ut. Du finns här för mig. Inte bara då, inte bara nu, utan för alltid. Det är jag säker på. Så säker man kan vara på framtiden.
Jag vet inget som jag inte skulle kunna berätta för dig. Om det inte är för att jag är belagd med tystnadsplikt ibland. Du vet saker som ingen annan vet, och som väldigt få vet, och ändå älskar du mig, vill vara med mig och ser en framtid med mig.
Det är dina armar jag vill vara i om 10, 20, 30, 40... år. Det är dina ögon jag vill titta in i. Ditt hår jag vill rufsa om och ditt leende jag vill mötas av.
Ibland tänker jag att det är för bra för att vara sant. För det är det ju. Hur många träffar sitt livs kärlek som 16 åring? Hur många tonårsförälskelser håller livet ut? Hur många övervinner livets alla prövningar tillsammans?
Men jag är fast besluten att stanna kvar på det här tåget så länge det känns som att det åker åt rätt håll, och jag ser ingen anledning till att det ska spåra ur.
Nå, inget storhetsvansinne nu J. För du har också dina brister, du är inte perfekt. Men det är så det är. Det är du.
Och jag älskar dig över allt annat på jorden.

Som en del vet fick jag till uppgift att göra projketarbete om fildelning och TPB-rättegången i min förra kurs. Därför tycker jag att det är extra intressant att läsa om IPRED och att domen snart faller för TPB (på fredag). Jag har mina egna teorier och uppfattningar, som är stödd på diverse lagrum, professorers uppfattningar, påläsning i böcker och tidningar, gamla rättsfall och egna livet.

Media säger att IPRED sänkt internettrafiken. Ja, det tror jag. De säger att detta inte varit någon fas, då det gått 2 veckor nu och trafiken inte har stigit än. Nej, men det är väl klart. Jag tror att många väntar in TPB-rättegångens domslut, väntar tills det finns bra alternativ att ladda hem via utan risk, eller helst bra lagliga alternativ, och tills man lärt sig det systemet och tills de som blivit åtalade enligt IPRED kommer till rättegång. Det kanske aldrig blir rättegång, det kanske blir friande domar, det kanske blir fällande domar på de som laddat upp eller ner stora mängder- men inte de små mängder som "normal konsumenten" brukar. Jag tror internettrafiken kommer vara lägre under ett tag framöver och sedan öka igen. Vi får se om jag får rätt.

Sedan tycker jag det är så roligt att läsa om de kändisar som faktiskt stödjer fildelning. Själv tror jag att de som ÄR upphovsmän tjänar på fildelning, medan de mellanbolag som skivbolag och filmbolag förlorar på det. Som en professor från KTH sa som vittne i rättegången, de som laddar hem musik är mer benägna att gå på konserter, köpa tshirts och andra produkter varav större procentandel går till upphovsmännen. Alltså tjänar upphovsmannen på fildelningen. Det tycker jag verkar rimligt.

Nu skriver Metro om Paulo Coelho, som skrivit bl.a. Alkemisten (vilken jag har läst + en annan av honom, gillar hans böcker för övrigt), och han ville vittna till TPBs fördel i rättegången.
Så här står det också "Paulo Coelho har tidigare delat ut delar av hans litterära verk på torrentsidor som The Pirate Bay. Han påstod då att han sålde tiotusentals fler böcker efter att några få kapitel delats ut gratis." Precis, smakprov stimulerar köpkraften! Skulle ni köpa en parfym om ni inte fick lukta först? Bara köpa en flaska för några hundra och hoppas att den är bra och lita på andras omdömen. Antagligen inte. Så varför inte få smakprov på filmer, böcker och musik?

Kriminalisera inte fredliga människor, skapa bra, lagliga alternativ åt folket istället. Folk vill inte vara oärliga. Kan man välja på att vara antingen laglig eller olaglig på samma villkor skulle iaf nästan alla välja det lagliga!

Idag för exakt ett år sedan var den senaste gången min Zeb sågs i livet. Tre dagar senare ringer veterinären och berättar att en man hade funnit honom avliden och lämnat in honom i en kartong. Vi hade efterlyst honom hos veterinären och polisen, och ordnat med lappar att sätta upp. Han brukade inte ens vara borta ett dygn i streck, så redan på söndags kvällen anade vi oråd. Han borde ha kommit hem. Det gjorde han aldrig.
Jag tänker fortfarande på honom ofta, blir påmind av olika anledningar varje dag. Jag ser på andra vackra katter och undrar varför de får leva så länge, varför han var tvungen att dö. Jag menar inte att det vore bättre om en annan katt hade dött, vill bara inte att det skulle vara Zeb.
Antagligen blev han påkörd, den personen brydde sig inte tydligen inte. Eller så märkte den inte ens att han träffade en katt?
Den anonyme man som lämnade in honom hade funnit honom i diket/buskarna vid en väg ett par kvarter från mamma och pappas villa.
Jag har ännu inte kommit över honom. Jag vill skaffa en ny kisse en vacker dag, men inte än. Det kommer inte att gå. Sedan tror jag att nästa måste vara en hona. Zeb är och förblir den bästa kattkillen som finns. Det bara är så.
Jag känner stor tacksamhet till den anonyme man som fann Zeb, la honom i en kartong och gjorde sig besväret att lämna honom hos närmaste veterinär. Det finns nämligen bara en sak som är värre, och det är att inte veta. Lever han? Mår han bra? Kommer han hem?
Årets ros går till den anonyme mannen som gjorde rätt och som ändå kunde ge min familj ett svar på var Zeb var. Jag önskar bara att han inte hade behövt finna någon katt alls där i diket/buskarna.

Nä nu jävlar.

Ja, då har Melodifestivalen dragit igång. Jag var seriös i min tanke förra året att bojkotta årets festival. Folkets röst ska vara den tyngsta rösten, inte någon sketen jury. Så var det ju inte förra året, då Sanna Nielsen fick flest poäng av folket och Charlotte Perelli fick övervikt tack vare juryn. Det var fel. Sedan tyckte jag inte att den ena var bättre än den andra, inte heller spekulerar jag kring vilken som skulle göra sig bäst i E(urovision)S(ong)C(ontest). Själva röstningsmodellen var fel bara.

Sedan har jag alltid stört mig på dessa uppdelningar. DET VAR BÄTTRE FÖRR! Inte på 60-talet, men på 90-talet, kanske också 80-talet. EN enda final är bättre. Eller två delfinaler och en stor final. INTE fyrtioelva stycken. Snacka om att vara giriga och vilja suga åt sig pengar! "Vi vill ge fler chansen" låter det. Ja just det. För i alla sammanhang annars är det ju KVANTITET som går före KVALITET?! Hellre 20 BRA låtar än fyrtioelva kassa och 2 bra. Så det där med att tjäna pengar, som alla vet är det verkliga motivet, kan ni ju bara vara ärliga med. Kom igen liksom.
Enda bra med fyrtioelva finaler/deltagare är att det också går mer pengar till bidrag, med det ena följer det andra. Inget ont utan något gott. Det överväger inte nackdelen med systemet däremot, anser jag.

Så går vi till årets och dagens då. Vad är detta med internationella juryn? Kan någon förklara? Visst, visst vi svenskar har inte samma smak som resten av europa (och halveuropeiska länder). Därför går det så dåligt för oss numera. Det, och att vi har färre grannländer. Ska vi inte splittra Sverige, Norge, Finland och Danmark i flera delar så kan vi också få fler röster? Enda sättet att vinna igen, kanske. Nej, just det. Internationella juryn är vår räddare. Men absolut. Jag fattar fortfarande inte grejen. Hur hjälper det Caroline af Ugglas? Förklara är ni snälla...

Ja, jag såg dagens program. Var i valet och kvalet fram till klockan 20 men då kunde jag inte hålla mig. Var tvungen att se hur det "nya melodifestivalen" skulle bli. Att det är nytt koncept har jag förstått men inte en rad har jag läst om det i tidningarna! Vad heter programledaren? Någon som gillade henne i den här rollen? Jag gjorde det inte. Det enda roliga hon sa på hela kvällen var "Skottar och alkisar" och inte ens det är ju roligt om man tänker efter. Sedan är det väl kanske inte hon som skriver manuset men ändå. Hon får stå för det.

Emilia var klart bäst, söt är hon också. Caroline af Ugglas tyckte jag var förfärlig, först. Sedan kom jag in i låten och fastnade för det tragiska som utspelade sig framför mig. Men melodifestival-material? Vet inte, "internationella" juryn anser tydligen det. Scotts? Har inte sett dansbandskampen så jag vet inte om de var bra där men nu: nja. Alcazar? Njae, inte ens fast jag och Andreas är släkt (fast det är nog inte han medveten om). Shirley Clamp, nej. Marie Sernholt, nej. resten minns jag knappt... sorry.

Hur blir det nästa lördag då? Då ska jag inte se. Där med basta! Nä, det kommer inte prioriteras högt, inte ens fast Måns Zelmerlöw tar plats på scenen då. Jag ska nämligen fira alla hjärtans dag med min äskling och det slår allt. Även Måns och melodifestival. Japp, det kommersiella jippot går före! Inte en chans melodifestivalen, inte en chans! (Eller okej, om jag får vara med i programmet kan jag väl överväga det... bara jag inte ska sjunga!).

Vad tyckte ni då?
Hm.

Hur mycket får man störa människor egentligen? När inkräktar man på andras område?
Sådana saker tänkte jag idag på vägen hem. Det var nämligen två gossar i 18 årsåldern som klev på tåget samtidigt som jag. Den ena gossen, X, hade ett par Headphones, som det så fint heter, hängande runt halsen. Ur dessa headphones strömmade det ut musik på hög volym. Jag tyckte inte att det var bra musik, men egentligen spelar det ingen roll om det är bra eller inte. Kan man ha hög musik påslagen så halva tunnelbanevagnen hör? Något annorlunda inställd är jag till det när de har lurarna på öronen, då kanske de iaf inte är medvetna om volymen, men nu måste han ju haft tillräckligt många hjärnceller för att förstå att om han hör musiken väldigt bra när lurarna hänger på axlarna- då gör alla andra också det.

Jag störde mig på det, absolut. Jag såg 3 personer som tittade på honom uppgivet, stönade och tog upp egen musik i form av mobil/mp3 och stoppade i öronen. De som inte hade egen musik att tillgå såg besvärade ut. En kvinna i 60 årsåldern tittade flera gånger, tror att hon, liksom jag, obeserverade omgivningen. Hon gillade inte heller musiken, det syntes.
Ingen av alla dessa bad honom sänka. Inte jag heller.

Så sitter han där och snackar med sin kompis Y. Musiken dånar och folk blir uppenbart störda men håller tyst. Så ringer Ys mobil. Han tar upp telefonen och börjar tala med sin kamrat i andra änden. Han talar ovanligt högt för att snacka i telefon. Medan Y talade satt X och trummade med i musiken. Höll taken med huvudet, foten och fingrarna mot fönsterbrädet. Musiken är på samma nivå nu. Han hade kvar lurarna runt halsen, fast han inte behövde prata med kompisen på ett tag. När jag gick av, efter 6 minuter, satt kompisen fortfarande i telefon och X diggade sin egen musik. Folk som kom in i vagnen såg besvärade ut, fortfarande sa ingen något.

Varför är det så svårt att be någon sänka volymen? Det är ju inget farligt? Antagligen skulle X sänka volymen om någon bad honom. Samtidigt hör det ju till vanligt hyfs att inte störa andra för mycket i allmänna utrymmen, tex tunnelbanan. Det är så det fungerar i vårt samhälle. Man anser att andra ska följa de oskrivna regler som existerar men om de inte gör det får det ingen påföljd. Ingen klagar, ingen ber vänligt. Är vi rädda för att vara en surkärring? För alla vet ju att man är en surkärring om man klagar på hög musik, fötterna på sätet, någon som sprejar taggar (ja vågar man inte be någon sänka volymen vågar man väl knappast säga åt någon med en sprejburk i handen) eller ber att få sittplats osv.

Tycker det är intressant att se hur störda vi blir av någon som bryter mot normen, men ändå gör vi inget alls mot det. Inte ens en sådan här liten sak vågar vi yttra oss om, ta kontakt med andra människor. Vi är rädda för att kritisera, eller att bli uppfattade som att vi kritiserar iaf.
Jag frågade mig själv, varför säger inte jag något?
- jag ska av snart.
- jag sitter lite för långt ifrån (men ljudet hördet bra dit också).
- ingen annan gör det.

Det må vara en skitsak, men det är här det börjar. Det är av (tror jag) samma anledning som ingen ingrep i fallet Ricardo Compangano. En annan person blev dödad utanför en hyreslänga. Flera personer i många av dessa hyresrätter såg dådet genom fönstret, ingen ringde 112. "Någon annan gör det nog" och "ingen annan gör det, varför skulle jag?" är de farligaste hoten mot civilkurage. Det genomförs många olika tester om detta vilka, vad jag förstår, många visar (har inga källor att hänvisa till, bara sådant jag läst/hört en tid tillbaka) att det behövs någon som bryter tystnaden. När en person säger "du får inte göra så" är det lätt att haka på. Att först vara den som säger ifrån är mycket svårare, även om det finns flera runt en som antagligen står på ens sida.
Ett mycket enkelt exempel jag stöter på numera i en klass med 300 personer under de stora föeläsningarna. Jag vill inte vara först med att räcka upp handen och fråga. Har någon däremot börjat kan jag haka på.

Äh, jag kan hålla på i en evighet! Vi stannar här. Har lite räkningar att betala så här dagen före löning, lunch att äta, skollitteratur att läsa, uppgifter att göra och paragrafer i lagboken att läsa (som jag inte har fått ännu och därför inte kan göra).

Är det bara jag som tycker att det är lusigt att låten Räven raskar över isen spelas både i juletid och på Midsommar?!
(Eller som en som ledde kören en Midsommar sjöng: "Revän raskat över riset, revän raskat över riset...").

Har funderat en del på vad jag ska göra om det faktiskt inte blir några studier från och med våren. Har tre saker jag vill göra under vårterminen då. Och om jag inte gör det då är jag rädd för att det aldrig blir av... Eller ja en av sakerna är ju att jobba och det ska väl bli av hoppas jag! Men de andra två, och speciellt en sak som kan komma i skymundan i resten av livet om jag inte tar tag i det. Känns som om jag inte kommer in på juristprogrammet är det perfekt läge att göra den saken i vår. Kommer jag in skjuts det på framtiden och något perfekt läge kanske inte kommer igen. Jobbigt det där när det känns som att det ena utesluter det andra...

Men jag säger inte vad det är ännu, har inte ens talat med J om det än... Men jag har faktiskt börjat känna mig sugen. Ni får veta tids nog och om det blir aktuellt.

(Och till detta inlägg tänkte jag ta med en bild från Bulgarien, men dem bilderna finner jag icke på våra datorer så jag får leta vidare en annan gång. Nu= sängen).

Men gud alltså... Jag tog tempen igen nu på kvällen för att se hur den låg till: 37.3 grader. Alltså, undrar hur många gånger jag har fått feber i mitt liv... De senaste typ 10 åren kan jag minnas en gång, i Bulgarien 2006, dagen innan hemresan hade jag 38.9 grader. Då mådde jag riktigt kasst. När jag väl kom ut där på kvällen för att gå iväg och äta hade jag de varmaste klädesplaggen jag och J hade med oss dit. Ett par långbenta linnebyxor, en långärmad tröja och på det en tjocktröja. Strumpor och sandaler tror jag det var till. Yey. Fast det var varmt ute, säkert runt 25 grader trots att det var mörkt. Och som jag frös! J höll om mig när vi gick på gatorna där. En "inkastare" tittade på mig och frågade J vad det var med mig. Han svarade att jag var sjuk. Ojdå, sa inkastaren, det var inte bra. Och sedan gav han oss ett recept på en huskur som han trodde skulle göra underverk. Han tyckte så synd om mig och ville verkligen hjälpa. Han försökte inte "kasta in" oss på deras ställe och missade nog några som gick förbi som kanske skulle kunna följt med in om han försökt med dem. Men nej, han ville att jag skulle må bra.

Det jag ville komma till är att jag blir sjuk några gånger om året, som de flesta andra, men jag har väldigt sällan feber. Så därför gillar jag inte inställningen som många föräldrar har "du får bara stanna hemma från skolan om du har feber". Jaha, så jag ska gå med maginfluensa, sådan här dunderförkylning som har deckat mig hela dagen idag, riktig ont i halsen eller öroninflammationer (som jag haft mängder av i mitt liv) till skolan för att jag inte har feber? Schysst. Bra för MIN kropp och bra för ALLA ANDRA i min närhet. Inte.

Min goda kamrat Sa arbetar på dagis och var och varannan dag får jag höra om föräldrar som lämnar sjuka barn och sedan försöker komma ifrån att hämta hem dem för att de har så mycket att göra... "28.5 är inte feber, bara förhöjd temp" fick hon höra under förra veckan. Broder P som arbetat på 6-årsverksamheten under många år har berättat liknande saker om sjuka barn som lämnas i skolan.
Ärligt talat föräldrar, ta era VAB-dagar och låt barnet vara hemma när det ÄR sjukt, med eller utan feber.

Nu har jag precis sett Idol. Nej, så förvirrad är jag inte att jag lyckats få tv-tablån att ändra lördagens program till att reprisera fredagens. Nej, jag kollade på tv4s hemsida där man kan se Idol gratis. Visste ni det? Annars har de ju Tv4 Anytime som kostar pengar. Vet inte varför de tar betalt för sina "tjänster". Svt har ju självklart gratis. Tv3 och kanal 5 har de flesta av sina program gratis. Tv4 har bara (eller finns det något annat program?) Idol gratis, resten kostar. Får de inte in tillräckligt med reklamintäkter på de andra programmen? Skulle kunna vara så.
Jag tycker iaf att det är toppen att det finns web-tv numera! Vad långt vi har kommit egentligen från när jag var liten. Eller ännu, längre när mina brorsor var små och såklart när mina föräldrar var små, ojojoj....

I och med web-tv kan jag som annars bara har skogsteve (1,2,4,6,kanal lokal och kanske någon annan kanal som jag aldrig ser på, ja just det svt24) hänga med i snacket hyfsat bra utan att ladda ner olagligt. För jag skulle aldrig i den situation jag är i nu betala för att se på tvprogram som går på tv3 eller kanal5 exempelvis. Nepp. Jag behöver slantarna till annat och så beroende av tv är jag inte och inte heller av att kunna "hänga med i snacket".

Det var faktiskt en period i gymnasiet då jag knappt såg alls på tv. Bodde i princip här hos J med skogstvkanaler, var knappt hemma och vad är då vitsen med att följa serier, missar ju bara en massa? I vår dåvarande etta i källaren hade vi ingen tv, och så roligt att gå upp till pojkvännens familjs vardagsrum ensam för att se på något löjligt program är det inte. Efter ett tag fick vi tv-kort på datorn, men den hackade rejält och J satt ju framför datorn mest hela tiden och spelade WOW. Så då blev det inget tv-tittande. Det gjorde mig inte så himla mycket för jag satt vid datorn, läste böcker, pluggade eller gick ut istället. Kommer ihåg att några i min klass snackade om någon serie och jag frågade vilken de pratade om. De svarade och frågade om jag inte följde den, som alla andra verkade göra. Nej. "Vad ser du på tv då?" undrade de, "eeh.. typ ingenting... jag ser nästan aldrig på tv numera" svarade jag, och ni kan ju tänka er hur de såg ut när de fick höra detta. Hihi. De sa förresten att de inte kunde leva utan tv "typ". Jaja. Så är det.

Nu för tiden följer jag House och Medium, när det är säsong för dessa. På somrarna ser jag Morden i Midsomer. Ser också Idol när det är. Och Gossip Girl försöker jag se så mycket jag nu lyckas med. Är ju faktiskt himla bra att konditionsträna på gymmet framför tvapparaterna...
Det är nog det... *funderar* Jag gillar också samhällsprogrammen som går på 1an och 2an, debatter och andra upplysande program. Då blir man ju lite allmänbildad på köpet förhoppningsvis.

Vad ser DU alltid på tv?

Skällde på J nyss, han tyckte det var helt obefogat. DET tyckte inte jag.
Saken är att han brukar duscha/bada och ha på hög musik på i badrummet (det fick Su och Sa uppleva förra veckan...). Eftersom han och hans pappa ska övningsköra idag från kl 10 så började så klart hans pappa ringa på telefonen för att höra om J skulle komma ut. Så jag är 2 meter från toadörren (ligger i sängen) och ropar jättehögt "ÄLSKLING! JOHAN! HALLÅ!" osv. Utan att få någon som helst respons. Jag tycker då det är förståeligt att man då bli rädd för att något har hänt. Slänger upp dörren och där står han framför spegeln med en handduk om höfterna och borstar tänderna. Hade inte hört någonting så klart. Nej, men ändå. Jag hann bli rädd, klart jag blir sur för att han inte svarar om han lever och mår bra!

Jaja, det gick över fort sen. Nu är de på väg bort och ska lära känna Sollentuna, där uppkörningen kommer äga rum. Är ju verkligen en fördel att vara hemma i det området man kör upp. Att köra i Västerort (framförallt Bromma/Vby/Spånga/möjligen Hby) skulle ju vara väldigt mycket lättare för då kan vi ju redan vilka vägar som finns och var uppfarterna och guppen är, vilka hastigheter som gäller osv. Kör inte alla lite osäkert när det är första gången de kör på ett ställe? "Sväng upp på avfarten till motorvägen" jaha, och var är den då? Snart eller om någon kilometer? Klart det går bättre om man är hemtam. Men sådant tas det ju ingen hänsyn till på uppkörningen.

Såg de två senaste avsnitten av Himlen kan vänta från svts hemsida igår. J kollade lite, men när det var ungefär 15 minuter kvar på andra programmet (han hade alltså lyssnat och kollat över axeln i 45 minuter) så sa han "sådant där kan man ju inte se. Det är ju hemskt ju." Jo håller med. Vad är egentligen poängen med att se ett sådant program och bli ledsen. Ska man vara glad så länge man är frisk och lever, och ta tillvara på dagen? Är det poängen? Jag vet inte jag.... Men jag ser det lika fullt.

Nu frukost!

Jag har huvudvärk. Börjar jag bli sjuk, eller är det efter min smäll? Det började ju efter smällen, men vadå det borde gått över nu? Sååå hårt var det inte. Fick inte ens någon bula. Men huvudvärken är kvar. Och det känns mest i bakhuvudet.
Får se hur det går med det under natten. Ska nog lägga mig strax (rekord tidigt för mig på sistone) och sova till så där 9.30 tänkte jag. Är ju en god natts sömn, men jag kommer ju inte somna direkt nu.
Nej vi får helt enkelt se hur det är imorgon när jag vaknar. Har ju planer imorgon vid 13-14-tiden som jag inte vill ställa in. Så jag hoppas att huvudvärken försvinner!

Hoppas ni sover gott!

Ni vet den här reklamen om att pensionsspara? "...och man behövde bara ha koll på två kanaler" och så sitter en 80-talist tjej och zappar mellan ettan och tvåan med den där bilden som visar att det inte sänds något program för tillfället, med en tickande klocka till höger om mitten, och det där tjutet: iiiiih.
Ni fattar?


När jag har sett den reklamen har jag tänkt "vad länge sedan jag såg den där bilden, som jag minns så väl från min barndom". Ja, inte tänker jag så där rent och snyggt, mina tankar är rätt röriga och komplicerade, men det är vad mina tankar går ut på iaf. Det jag vill komma till med detta inlägg var att jag nyss såg den! Ja, det blev tillfälligt avbrott på TV4. Hade ryggen mot tvn och hörde tjutet och vänder mig om och där är den! Bara i några sekunder, men ändå! Sedan kom den mer nybekanda röda bilden med en lossnad kontakt och texten "tillfälligt avbrott" upp. Jaja...

Detta kanske inte är ett inlägg att hänga i granen, vad vet jag. Jag kände iaf lite nostalgi...
(När man allt oftare börja känna nostalgi, börjar man bli gammal då..?)