Läkarbesöket
Inga kommentarer på hela dagen = ni vet inte heller vad man köper till sin 23 åriga sambo efter 5 årsförhållande?
Då vet jag att jag inte är ensam iaf...
Hur gick besöket hos farbror doktorn då? Kan ju börja med att det är snökaos i Sthlm, som vanligt i december alltså. Att de alltid glömmer att det kan bli snö på vintern här... Detta ledde till att den buss jag planerat ta, som skulle kommit fram i väldigt god tid innan besöket, inte dök upp alls. Så det fick bli en annan buss och en annan linje, för den kom iaf i tid, nästan. Sedan var det dags för byte vid Sveaplan till en annan buss som leder till sjukhuset. Den kom däremot inte. Mor, som skulle följa med denna gång, förstod av två andra som väntade på bussen där hon var att linjen verkade vara inställd. Hon och tre andra delade på en taxi till sjukhuset. Till slut fick jag också försöka få tag på en taxi. Det var lättare sagt än gjort. Försökte vinka in typ 7 stycken. En gång rusade jag ut i gatan och slet upp passagerardörren på en som stod vid rött, men han skulle till Gävle...
Till slut fick jag tag på en taxi med en väldigt schysst taxichafför. Han skulle egentligen hem och äta lunch (klockan var 14.25) och skulle inte ta några körningar. Men han kunde ta denna till KS en dag som denna, han bodde ju trots allt i Danderyd så det är ju nära. Taxichafförer gillar inte snöväder...
Han sa också att "bilar, snö och kvinnor- går inte ihop".
Resan gick på nästan en hel hundring. Den ska jag försöka få SL att betala. Jag kom sent till läkarbesöket men det var jag inte direkt ensam om denna dag och tack vare taxin kom jag inte jättesent.
Doktorn tittade och konstaterade att lambån var iaf fint läkt och verkar sitta bra, och det var tur för om den hade lossnat hade det varit mycket värre. Hålet däremot. Ja det verkar luta åt att det blir en kompletterande operation. Den kommer vara ca 30 minuter lång och jag borde få gå hem dagen efter. Ja mycket sades under besöket men jag orkar inte upprepa det. Jag var/är ledsen och arg för att jag är i den här situationen. De ska för sjutton informera om riskerna innan! Ska på återbesök i januari och där bestäms det hur det blir. Han ville att det skulle krympa mer och operationen kommer isf utföras på ett annat sätt.
Om det blir operation så blir det även den underbara dieten igen. Fy fabian.
Då vet jag att jag inte är ensam iaf...
Hur gick besöket hos farbror doktorn då? Kan ju börja med att det är snökaos i Sthlm, som vanligt i december alltså. Att de alltid glömmer att det kan bli snö på vintern här... Detta ledde till att den buss jag planerat ta, som skulle kommit fram i väldigt god tid innan besöket, inte dök upp alls. Så det fick bli en annan buss och en annan linje, för den kom iaf i tid, nästan. Sedan var det dags för byte vid Sveaplan till en annan buss som leder till sjukhuset. Den kom däremot inte. Mor, som skulle följa med denna gång, förstod av två andra som väntade på bussen där hon var att linjen verkade vara inställd. Hon och tre andra delade på en taxi till sjukhuset. Till slut fick jag också försöka få tag på en taxi. Det var lättare sagt än gjort. Försökte vinka in typ 7 stycken. En gång rusade jag ut i gatan och slet upp passagerardörren på en som stod vid rött, men han skulle till Gävle...
Till slut fick jag tag på en taxi med en väldigt schysst taxichafför. Han skulle egentligen hem och äta lunch (klockan var 14.25) och skulle inte ta några körningar. Men han kunde ta denna till KS en dag som denna, han bodde ju trots allt i Danderyd så det är ju nära. Taxichafförer gillar inte snöväder...
Han sa också att "bilar, snö och kvinnor- går inte ihop".
Resan gick på nästan en hel hundring. Den ska jag försöka få SL att betala. Jag kom sent till läkarbesöket men det var jag inte direkt ensam om denna dag och tack vare taxin kom jag inte jättesent.
Doktorn tittade och konstaterade att lambån var iaf fint läkt och verkar sitta bra, och det var tur för om den hade lossnat hade det varit mycket värre. Hålet däremot. Ja det verkar luta åt att det blir en kompletterande operation. Den kommer vara ca 30 minuter lång och jag borde få gå hem dagen efter. Ja mycket sades under besöket men jag orkar inte upprepa det. Jag var/är ledsen och arg för att jag är i den här situationen. De ska för sjutton informera om riskerna innan! Ska på återbesök i januari och där bestäms det hur det blir. Han ville att det skulle krympa mer och operationen kommer isf utföras på ett annat sätt.
Om det blir operation så blir det även den underbara dieten igen. Fy fabian.
Finn ett fel i snöiga storstan:
(svar längst ner)
Imorse hade jag lite mer tid än vanligt så jag tänkte se om jag fortfarande kan sminka mig,
var ju så sjukt länge sedan jag smetade på ens lite grann
och mer än bara mascara minns jag inte ens när det var senast.
Och visst kunde jag väl det.
Svaret var: En moppeåkare!
Han gled fram med ett ben nedfällt beredd att stötta upp vid halka.
(svar längst ner)
Imorse hade jag lite mer tid än vanligt så jag tänkte se om jag fortfarande kan sminka mig,
var ju så sjukt länge sedan jag smetade på ens lite grann
och mer än bara mascara minns jag inte ens när det var senast.
Och visst kunde jag väl det.
Svaret var: En moppeåkare!
Han gled fram med ett ben nedfällt beredd att stötta upp vid halka.
Spänner
Sedan några dagar har gomen börjat spänna. Först bara när jag gäspade eller gjorde liknande rörelser, sedan när jag lutade upp/ner huvudet, pussades och andra sådana konstiga rörelser. Idag vaknade jag med konstant spänd gom, fast då inte lika spänd som när jag tex gäspar. Det är inte skönt med en spänd gom, om jag säger så.
Min gissning är att hålet krymper och gomen inte räcker till utan blir för liten helt enkelt. Så det drar i den åt alla håll och kanter. Min gom är från början för kort och när jag var i tonåren sa en läkare att jag hade en gom som ett barn. Nu är ju barn en väldigt diffus precision, eftersom det kan vara både en 1-åring och en 17-åring. Men jag antar att det läkaren ville få sagt var att den var för liten för mig helt enkelt.
Och nu har de tagit bort en liten del till.
På bilder, japp jag har lärt mig vinkla en kamera så jag får bra bilder av gomen, ser jag att hålet förändras och det är mindre. Jag ser tyvärr också att det är rött runt så kanske är det en infektion där...
Med tanke på att inget hände, vad jag märkte, fram till i måndags så har den här veckan varit händelserik. Gomen har verkligen satt igång med läkningen och om det fortsätter så här så lär det ju vara läkt om 11 dagar då jag ska träffa kirurgen igen.
Tack för tumhållningen och släpp inte tummarna än är ni snälla!
Min gissning är att hålet krymper och gomen inte räcker till utan blir för liten helt enkelt. Så det drar i den åt alla håll och kanter. Min gom är från början för kort och när jag var i tonåren sa en läkare att jag hade en gom som ett barn. Nu är ju barn en väldigt diffus precision, eftersom det kan vara både en 1-åring och en 17-åring. Men jag antar att det läkaren ville få sagt var att den var för liten för mig helt enkelt.
Och nu har de tagit bort en liten del till.
På bilder, japp jag har lärt mig vinkla en kamera så jag får bra bilder av gomen, ser jag att hålet förändras och det är mindre. Jag ser tyvärr också att det är rött runt så kanske är det en infektion där...
Med tanke på att inget hände, vad jag märkte, fram till i måndags så har den här veckan varit händelserik. Gomen har verkligen satt igång med läkningen och om det fortsätter så här så lär det ju vara läkt om 11 dagar då jag ska träffa kirurgen igen.
Tack för tumhållningen och släpp inte tummarna än är ni snälla!
.
Det känns som att jag har vunnit en miljon kronor på lotteri, och efteråt upptäckt att vinstskatten är på 200%.
Hade jag vetat det innan hade jag såklart aldrig köpt lotten...
Hade jag vetat det innan hade jag såklart aldrig köpt lotten...
"Väldigt ovanligt" - I ... don't ... care!
Så... sköterskan ringde upp 8.32 imorse. Jag var vaken för klockan ringde 8.30 och som sagt så vaknar jag direkt när jag vaknar. Så lät nog inte ens nyvaken. En parantes är att J inte ligger och drar sig så ofta längre. Förut ställde han klockan på en halvtimme innan för att han inte skulle bli sen, han låg och drog sig och musiken dånade. Jag som kanske inte ens behövde vakna då blev tokig. Så jag älskar vår Wake up-light. Är rummet upplyst så är det inte så mycket att snacka om längre liksom. Ni vet hur det är när solen gått upp på somrarna...
Tillbaka på rätt spår igen, ledsen för detta. Hon sa att min kirurg inte var där denna vecka men hon skulle försöka på tag på någon annan som eventullt kunde kolla mig. Vid 14.30 tror jag ringde hon igen och berättade att Petra som var assisterande kirurg, eller vad det kallas, vid operationen kunde träffa mig klockan 16. Så far skjutsade mig till sjukhuset så jag kom i tid.
Jag sa som det var att det kommer upp mat, dryck och luft och hon konstaterade direkt att det hörde hon också. Det är ju så att för att skapa såriga ytor som kan läka ihop har man utvidgat fisteln, så hålet är större (4x2 mm uppskattade hon det till) än fisteln var. I vanliga fall sitter stygnen i ca 3 veckor men i ovanliga fall går de bort före. Tex vid infektion, som jag inte haft, och om man blödit mycket, vilket jag inte gjort alls. Och då blir det ett hål kvar. Detta var trots allt en risk de aldrig talat om för mig. Och hade de ens yppat att det var en på tusen eller något som får den, dvs så oerhört ovanligt, så hade jag sagt nej till det. Jag hade gjort den stora grejen och lämnat fisteln som den var för jag velade angående fisteln. Jag ville egentligen låta den vara. Hade aldrig velat riskera att det skulle bli värre. Så det är jag faktiskt rätt arg för. Att de aldrig nämnde den risken.
Iaf så kan hålet växa igen av sig själv och jag ska gå på en bred antibiotikakur i en vecka för att rensa kroppen på eventuella infektioner. Detta ökar tydligen chanserna till att det växer igen. Tabletterna är kapslar (jag ska fixa bild senare så ni får se) och de stinker. Jag ska ta en kapsel, tre gånger om dagen. Jag är överlycklig. (ironi)
Men det var iaf två bra saker (se vilken positiv människa jag är) idag. För det första bad de inte ens om att jag ska betala för detta besök (jag har iofs frikort men det vet ju inte dem) och antibiotikan kostade bara 49 kr (till skillnad på alla tabletter efter operationen där vi snackar om 400 kronor, som mina föräldrar tack och lov betalade).
Om hålet inte växer igen så får vi sy igen det igen... I vanliga fall syr man tre lager, vid näsan, muskulaturen och gomen men mitt hål var så litet (därför jag ville låta det vara) att de inte kom åt och sydde endast de två sistnämnda lagren. Som ju då gått upp. Jag har en återbesökstid 17 december (tur det för jag har tenta 10 och 16 december) då tyvärr frikortet gått ut (dvs besöket kommer kosta 300 kr) med min kirurg så får vi se vad som gäller då.
Det är läget nu.
Jag är trött på skiten. Håll alla tummar och tår ni har och be till alla gudar ni tror på att hålet växer igen de kommande veckorna.
Jag vill bara att det ska vara bra och kunna gå vidare nu.
Tillbaka på rätt spår igen, ledsen för detta. Hon sa att min kirurg inte var där denna vecka men hon skulle försöka på tag på någon annan som eventullt kunde kolla mig. Vid 14.30 tror jag ringde hon igen och berättade att Petra som var assisterande kirurg, eller vad det kallas, vid operationen kunde träffa mig klockan 16. Så far skjutsade mig till sjukhuset så jag kom i tid.
Jag sa som det var att det kommer upp mat, dryck och luft och hon konstaterade direkt att det hörde hon också. Det är ju så att för att skapa såriga ytor som kan läka ihop har man utvidgat fisteln, så hålet är större (4x2 mm uppskattade hon det till) än fisteln var. I vanliga fall sitter stygnen i ca 3 veckor men i ovanliga fall går de bort före. Tex vid infektion, som jag inte haft, och om man blödit mycket, vilket jag inte gjort alls. Och då blir det ett hål kvar. Detta var trots allt en risk de aldrig talat om för mig. Och hade de ens yppat att det var en på tusen eller något som får den, dvs så oerhört ovanligt, så hade jag sagt nej till det. Jag hade gjort den stora grejen och lämnat fisteln som den var för jag velade angående fisteln. Jag ville egentligen låta den vara. Hade aldrig velat riskera att det skulle bli värre. Så det är jag faktiskt rätt arg för. Att de aldrig nämnde den risken.
Iaf så kan hålet växa igen av sig själv och jag ska gå på en bred antibiotikakur i en vecka för att rensa kroppen på eventuella infektioner. Detta ökar tydligen chanserna till att det växer igen. Tabletterna är kapslar (jag ska fixa bild senare så ni får se) och de stinker. Jag ska ta en kapsel, tre gånger om dagen. Jag är överlycklig. (ironi)
Men det var iaf två bra saker (se vilken positiv människa jag är) idag. För det första bad de inte ens om att jag ska betala för detta besök (jag har iofs frikort men det vet ju inte dem) och antibiotikan kostade bara 49 kr (till skillnad på alla tabletter efter operationen där vi snackar om 400 kronor, som mina föräldrar tack och lov betalade).
Om hålet inte växer igen så får vi sy igen det igen... I vanliga fall syr man tre lager, vid näsan, muskulaturen och gomen men mitt hål var så litet (därför jag ville låta det vara) att de inte kom åt och sydde endast de två sistnämnda lagren. Som ju då gått upp. Jag har en återbesökstid 17 december (tur det för jag har tenta 10 och 16 december) då tyvärr frikortet gått ut (dvs besöket kommer kosta 300 kr) med min kirurg så får vi se vad som gäller då.
Det är läget nu.
Jag är trött på skiten. Håll alla tummar och tår ni har och be till alla gudar ni tror på att hålet växer igen de kommande veckorna.
Jag vill bara att det ska vara bra och kunna gå vidare nu.
Tankar
Jag mailade sjukhuset idag och förklarade läget med hålet och frågade om det var normalt, typ, och i annat fall vad jag ska göra åt det. Så jag hoppas få svar imorgon. Visste inte vart jag skulle vända mig så skrev till samma kvinna som jag skrev för snart ett år sedan när jag bad om att få denna operation. Det funkade då, så jag hoppas det funkar nu.
Har fått ganska starka reaktioner från flera håll på det jag skrev senast. Det är nog värre att inte uppleva det själv på sätt och vis. Jag vet ju exakt hur det känns, ser ut och omfattningen av problemet. Jag kan jämföra med skillnaden på förut och nu. Jag målar upp en bild när jag skriver som inte är överdriven, men heller inte direkt förskönande. Jag tror att jag hade reagerat på samma sätt som några av läsarna gjorde om det varit någon annan som skrivit så. Det låter ju minst sagt obehagligt och illa. Men det är liksom mitt liv, min kropp. Och även om jag är rätt så irriterad (och annat) på att vara i den här oväntade situationen så... den är inte helt ny. Att få upp saker i näsan, det sådant jag levt dagligen med i åratal. Det är mer nu, än det varit förut, men någon annan skillnad är det ju inte.
Svårt att förklara vad jag menar i skrift. Och... man får väl passa sig när man skriver. Jag märker det när jag berättat om andra saker som är totalt normala för mig för folk och man ser hur dem kvider av obehag. Obehag inför något i mitt liv? Det är inte så hemskt direkt.
Allt blir normalt efter ett tag.
Exempel. Jag känner bara salt och surt på ena sidan av tungan. Detta troligen efter en öronoperation då de råkat nudda smaknerven och reducerat mitt smaksinne. Så... jag har lite problem med salt och surt, att jag inte känner av det så bra. Det är väl inte så hemskt? Maten smakade annorlunda först men jag vande mig ju sedan. Det blev normalt.
Nej, jag slutar skriva nu. Det blir bara... konstigt.
Anledningen till att jag skriver det jag gör kring gomspalten är två. Dels för att jag ska minnas (vilket är orsaken till att jag över huvud taget skriver) och dels för att det finns i princip ingen information på internet att få om detta. Inga direkt personliga upplevelser och inte mycket till fakta för vuxna med gomspalt. Så jag tillför det i internetbanken. Så andra inte ska bli tagna på sängen på samma sätt. Så de, om de hamnar i samma situation som jag kan googla och se hur det gick för mig. Mina tankar och upplevelser och hur det slutade.
Jag hoppas det blir en "och så var hon lycklig i alla sina dagar" efter den här åkturen...
Nåja. Hoppas ni hade en bra helg.
Har fått ganska starka reaktioner från flera håll på det jag skrev senast. Det är nog värre att inte uppleva det själv på sätt och vis. Jag vet ju exakt hur det känns, ser ut och omfattningen av problemet. Jag kan jämföra med skillnaden på förut och nu. Jag målar upp en bild när jag skriver som inte är överdriven, men heller inte direkt förskönande. Jag tror att jag hade reagerat på samma sätt som några av läsarna gjorde om det varit någon annan som skrivit så. Det låter ju minst sagt obehagligt och illa. Men det är liksom mitt liv, min kropp. Och även om jag är rätt så irriterad (och annat) på att vara i den här oväntade situationen så... den är inte helt ny. Att få upp saker i näsan, det sådant jag levt dagligen med i åratal. Det är mer nu, än det varit förut, men någon annan skillnad är det ju inte.
Svårt att förklara vad jag menar i skrift. Och... man får väl passa sig när man skriver. Jag märker det när jag berättat om andra saker som är totalt normala för mig för folk och man ser hur dem kvider av obehag. Obehag inför något i mitt liv? Det är inte så hemskt direkt.
Allt blir normalt efter ett tag.
Exempel. Jag känner bara salt och surt på ena sidan av tungan. Detta troligen efter en öronoperation då de råkat nudda smaknerven och reducerat mitt smaksinne. Så... jag har lite problem med salt och surt, att jag inte känner av det så bra. Det är väl inte så hemskt? Maten smakade annorlunda först men jag vande mig ju sedan. Det blev normalt.
Nej, jag slutar skriva nu. Det blir bara... konstigt.
Anledningen till att jag skriver det jag gör kring gomspalten är två. Dels för att jag ska minnas (vilket är orsaken till att jag över huvud taget skriver) och dels för att det finns i princip ingen information på internet att få om detta. Inga direkt personliga upplevelser och inte mycket till fakta för vuxna med gomspalt. Så jag tillför det i internetbanken. Så andra inte ska bli tagna på sängen på samma sätt. Så de, om de hamnar i samma situation som jag kan googla och se hur det gick för mig. Mina tankar och upplevelser och hur det slutade.
Jag hoppas det blir en "och så var hon lycklig i alla sina dagar" efter den här åkturen...
Nåja. Hoppas ni hade en bra helg.
Det läcker!
Ni vet min fistel..? Det hålet mitt i gomen som jag var osäker på om jag ville göra något åt. Knappt någonting kom upp till näsan den vägen, utan det var ett större hål längst bak som spökade. Men mina argument föll mot det praktiska i att få det gjort på en gång. Tänk om det växer sig större så fisteln blir ett problem om 10 år? Då kommer jag ångra att inte ha fått det gjort på en gång. Så jag gjorde det.
Men igår släppte ju ett av stygnen, som jag skrev och blottade ett runt, svart hål mitt i taket i munnen. (ser inte mysigt ut så ni får inte se bild) Mycket större än fisteln var, och mycket större problem än fisteln var. Det där hålet är en direkt kanal till min näsa. En ynka liten chokladbit och jag får snyta choklad i flera minuter. Om jag vägrar snyta så rinner det vackert ur näsan nedåt munnen. Nå, tänk positivt. Jag får smaka den goda chokladen utan att få i mig alla dessa kalorier.
Men det är störande. Jag gjorde operationen enbart för att slippa få upp mat och dryck i näsan och nu sitter jag här med en cocktail av choklad och apelsinjuice rinnande ner för näsan. Tork, tork.
Ja. Jag vet. Min gom är i chock för tillfället. Den undrar vad sjutton som har hänt(?!) och den är stelare än normalt. Så den läcker som det är. Innan stygnet gick upp var jag ju på återbesök och det droppade då vatten ex. när jag druckit det och förklaringen till det var alltså att gomen var spänd. Det kommer bli bättre.
Sedan rök stygnet och det blev alltså ljusår jobbigare.
Jag antar att de lekte runt lite med någon kniv i munnen på mig. Utökade fisteln och skapade såriga ytor som skulle läka ihop. Mamma är helt övertygad om att det kommer läka ihop. Hon vet om mycket större ytor i munnen som läkt ihop än detta. Och vi snackar inte ens en halv centimeter när vi snackar mitt hål. Men det är problematiskt och idag när jag pratade med J hörde jag hur det bara brusade upp luft i näsan när jag pratade. Jag stannade och frågade J om han hörde. "Ja, verkligen!" svarade han. Och det var ju bruset läkarna ville åt...
Men jag tror nog att det kommer läka ihop. Var bara inte beredd på att någonsin få upp saker i näsan den vägen igen så det var helt klart en besvikelse. Hörde att Sahlgrenska fått pris för sin goda patientinformation och är lagom avundsjuk. Attans också.
Men igår släppte ju ett av stygnen, som jag skrev och blottade ett runt, svart hål mitt i taket i munnen. (ser inte mysigt ut så ni får inte se bild) Mycket större än fisteln var, och mycket större problem än fisteln var. Det där hålet är en direkt kanal till min näsa. En ynka liten chokladbit och jag får snyta choklad i flera minuter. Om jag vägrar snyta så rinner det vackert ur näsan nedåt munnen. Nå, tänk positivt. Jag får smaka den goda chokladen utan att få i mig alla dessa kalorier.
Men det är störande. Jag gjorde operationen enbart för att slippa få upp mat och dryck i näsan och nu sitter jag här med en cocktail av choklad och apelsinjuice rinnande ner för näsan. Tork, tork.
Ja. Jag vet. Min gom är i chock för tillfället. Den undrar vad sjutton som har hänt(?!) och den är stelare än normalt. Så den läcker som det är. Innan stygnet gick upp var jag ju på återbesök och det droppade då vatten ex. när jag druckit det och förklaringen till det var alltså att gomen var spänd. Det kommer bli bättre.
Sedan rök stygnet och det blev alltså ljusår jobbigare.
Jag antar att de lekte runt lite med någon kniv i munnen på mig. Utökade fisteln och skapade såriga ytor som skulle läka ihop. Mamma är helt övertygad om att det kommer läka ihop. Hon vet om mycket större ytor i munnen som läkt ihop än detta. Och vi snackar inte ens en halv centimeter när vi snackar mitt hål. Men det är problematiskt och idag när jag pratade med J hörde jag hur det bara brusade upp luft i näsan när jag pratade. Jag stannade och frågade J om han hörde. "Ja, verkligen!" svarade han. Och det var ju bruset läkarna ville åt...
Men jag tror nog att det kommer läka ihop. Var bara inte beredd på att någonsin få upp saker i näsan den vägen igen så det var helt klart en besvikelse. Hörde att Sahlgrenska fått pris för sin goda patientinformation och är lagom avundsjuk. Attans också.
Bättre och bättre dag för dag
(Ber om ursäkt för bristen på bilder, men de bilder jag har lämpar sig helt enkelt inte för känsliga läsare och varför skulle någon annan vilja se hur jag ser ut. Viktiga är väl att jag har dokumenterat för min skull? Vill ni ha bilder?)
Nu har det gått ytterligare några dagar. Jag började äta mjuk mat. Följde definitionen från Sahlgrenska. Så det blev bröd med ost, utan kanter. Sedan blev det pannbiffar, pannkakor och slutligen den efterlängtade pizzan, utan kanter.
På tisdagen tog jag emot besök utifrån för första gången sedan hemkosten. Det var först far som svängde förbi på dagen. Mor kom efter jobbet och handlade med sig lite varor som tagit slut för oss. Jag orkade ju bara gå nerför trappan långsamt, en handling var det inte tal om. J hade fullt upp i skolan och var där i 10 timmar flera dagar i streck, för att sedan komma hem och avlasta mig. När mor var på väg kom jag på att båda ändå får se "kaoset" (vi hade städat lite iaf) vi lever i så kan lika gärna erbjuda dem att stanna på middag. Sagt och gjort och de fick smaka på mina hemlagade pannbiffar med lök, potatismos (mjuk mat), lingonsylt, gräddsås och saltgurka. Far hade ätit lunch så sent så han tog bara lite. Till att börja med. Sedan tog han om. Gott betyg. Mamma berömde och frågade mer noga hur jag gjort. Idag när vi sågs berömde dem igen. Kul det.
Iaf så kom mor och hon ställde sig direkt och diskade. Diskade allt som stod i travar på köksbänken. Väldigt skönt att få det undanröjt, inte direkt något vi hade ork, tid eller lust till. Vi var väldigt tacksamma.
Far hade på dagen fixat avloppsbrunnen under vårt badkar (jag hade ju städat där men inte fått igen korken ordentligt) och så tog han vår pappersinsamling med sig och kastade den. Så skönt.
Vår diskmaskin är tyvärr inte vad den har varit, måste be svärfar kika på den och se om han kan fixa...
Jag la mig på soffan den sista stunden föräldrarna var här. Ville absolut inte att de skulle gå men jag behövde vila lite. Matlagning är en ganska jobbig sysselsättning...
På onsdagen kom mina föräldrar förbi efter jobbet igen. Denna gång på snabbvisit. Mamma städade lite till åt oss och lämnade oss sedan att rå om oss själva. Jag började få energi igen. Som om jag för ovanlighetens skull hade lite mer i mig än bara tillräckligt för att överleva. Jag blev stabilare och pratade lite mer.
På torsdagens morgon var det återbesök hos kirurgen. Far lovade köra in mig och tack gode gud för det. Jag försov mig nämligen och vaknade exakt 08.02 efter en mysko dröm om min kusin C och hennes man. Jag flög ur sängen och tackade mig själv för att dels ha duschat på kvällen och dels ha lagt fram kläder att ha på mig. Klädde mig, borstade tänderna och flög nerför trappan. Såg pappa stå utanför vår dörr med mobilen i händerna och jag slänger mig över min telefon och hinner ringa honom först. "Ska bara borsta håret så kommer jag sedan" säger jag och gör detta. Det var bilköer och klockan tickade. Vi hade kommit iväg lite för sent. Det fanns inga parkeringsplatser nära entrén så far släppte mig och jag gick så fort jag kunde till hissarna. Och jag hann. Med flera minuters marginal. Sedan var det bara till att vänta. Och vänta.
Kirurgen kikade i munnen och för första gången i mitt liv fick jag beröm för att jag gapade så bra. Jag, gapa bra? Alla läkare och tandläkare säger alltid "kan du gapa liite större" när mina mungipor redan spruckit. Min mun är minimal. Snart förstod jag dock vad han menade. Han höll ner min tunga längst bak i munnen med en sådan där metallplatta och både han och sköterskan var fascinerade. Detta var nämligen första gången någonsin som min kirurg kunde se lambån på en patient efter operation. Alla patienter får kräkreflexer när han försöker se så långt bak så det har helt enkelt inte gått. Men jag märkte ingenting. Jag brukar få kräkreflexer men inte denna gång.
Allt såg iaf fint ut. Inga infektioner eller så. Några stygn i halsen hade gått upp men det skulle läka ihop iaf. Jag har ju stygn mitt i gomen, i bakre gomen och i halsen.
Det enda som inte var bra är att jag fortfarande har så ont att jag måste ta smärtstillande. Men vad gör man åt det? Jag har ju inte haft feber så då var det ingen fara, förstod jag det som. Blev det inte bättre skulle jag ringa honom. Han funderade på återbesök men eftersom jag har så mycket i december bestämde vi att jag skulle höra av mig istället.
Jag skippade tabletterna inför middagen och det gick skapligt. Det var pizza och det slank ner. Jag försökte strunta i tabletterna under natten. Vaknade vid kl. 3 av smärtan men somnade om. Vaknade igen 4 och låg vaken och vred mig, oförmögen att finna en bekväm ställning, till 6. Då gav jag upp och tog två alvedon. Det hjälpte inte lika bra som när jag även tar voltaren men det gav effekt. Vid halv 7 hade jag troligen lyckats somna. Klockan ringde 8. Jag hade ju bestämt mig för att gå till skolan under fredagen. Men jag orkade bara inte. Det blev för mycket så jag ställde om klockan och sov vidare. Sedan begav jag mig till eftermiddagsföreläsningen och det var skönt att träffa folket igen. Mina pluggkamrater. Föreläsaren var rätt rolig också, aldrig haft någon som han förut, så det var ju lyckat. Det var jobbigt att åka tunnelbana, det rycker så i nacken när tåget startar och jag har ju nackspärr känns det som. "Nackspärr" och "halsfluss". Det var ovant att gå så långt och jag kände inte igen mina benrörelser. Jag gick långsamt och jag kände att hjärtat arbetade extra mycket. Men fram kom jag. Jag klarade föreläsningen, jag antecknade och hängde med. Skönt att jag hann gå på en föreläsning under veckan iaf.
Kom hem och sa till J att det känns som ett stygn gått upp i gomen. Han tittade och blev skräckslagen. Jag har ett mörkt hål mitt bland alla stygn. Ganska stort. Större än min fistel var. Men både mamma och svärmor (läkare) säger att det är för att det är självupplösande tråd och den kan släppa efter en dryg vecka. Det kommer växa igen. Ja, det hoppas jag verkligen!
Men annars blir det bättre och bättre dag för dag.
TLDR- Min utveckling efter operationen sedan jag skrev om mig själv sist. Föräldrarna på besök. Återbesök på sjukhuset där jag tog min kirurgs oskuld... (haha) och min första föreläsning i mitt nya liv.
Nu har det gått ytterligare några dagar. Jag började äta mjuk mat. Följde definitionen från Sahlgrenska. Så det blev bröd med ost, utan kanter. Sedan blev det pannbiffar, pannkakor och slutligen den efterlängtade pizzan, utan kanter.
På tisdagen tog jag emot besök utifrån för första gången sedan hemkosten. Det var först far som svängde förbi på dagen. Mor kom efter jobbet och handlade med sig lite varor som tagit slut för oss. Jag orkade ju bara gå nerför trappan långsamt, en handling var det inte tal om. J hade fullt upp i skolan och var där i 10 timmar flera dagar i streck, för att sedan komma hem och avlasta mig. När mor var på väg kom jag på att båda ändå får se "kaoset" (vi hade städat lite iaf) vi lever i så kan lika gärna erbjuda dem att stanna på middag. Sagt och gjort och de fick smaka på mina hemlagade pannbiffar med lök, potatismos (mjuk mat), lingonsylt, gräddsås och saltgurka. Far hade ätit lunch så sent så han tog bara lite. Till att börja med. Sedan tog han om. Gott betyg. Mamma berömde och frågade mer noga hur jag gjort. Idag när vi sågs berömde dem igen. Kul det.
Iaf så kom mor och hon ställde sig direkt och diskade. Diskade allt som stod i travar på köksbänken. Väldigt skönt att få det undanröjt, inte direkt något vi hade ork, tid eller lust till. Vi var väldigt tacksamma.
Far hade på dagen fixat avloppsbrunnen under vårt badkar (jag hade ju städat där men inte fått igen korken ordentligt) och så tog han vår pappersinsamling med sig och kastade den. Så skönt.
Vår diskmaskin är tyvärr inte vad den har varit, måste be svärfar kika på den och se om han kan fixa...
Jag la mig på soffan den sista stunden föräldrarna var här. Ville absolut inte att de skulle gå men jag behövde vila lite. Matlagning är en ganska jobbig sysselsättning...
På onsdagen kom mina föräldrar förbi efter jobbet igen. Denna gång på snabbvisit. Mamma städade lite till åt oss och lämnade oss sedan att rå om oss själva. Jag började få energi igen. Som om jag för ovanlighetens skull hade lite mer i mig än bara tillräckligt för att överleva. Jag blev stabilare och pratade lite mer.
På torsdagens morgon var det återbesök hos kirurgen. Far lovade köra in mig och tack gode gud för det. Jag försov mig nämligen och vaknade exakt 08.02 efter en mysko dröm om min kusin C och hennes man. Jag flög ur sängen och tackade mig själv för att dels ha duschat på kvällen och dels ha lagt fram kläder att ha på mig. Klädde mig, borstade tänderna och flög nerför trappan. Såg pappa stå utanför vår dörr med mobilen i händerna och jag slänger mig över min telefon och hinner ringa honom först. "Ska bara borsta håret så kommer jag sedan" säger jag och gör detta. Det var bilköer och klockan tickade. Vi hade kommit iväg lite för sent. Det fanns inga parkeringsplatser nära entrén så far släppte mig och jag gick så fort jag kunde till hissarna. Och jag hann. Med flera minuters marginal. Sedan var det bara till att vänta. Och vänta.
Kirurgen kikade i munnen och för första gången i mitt liv fick jag beröm för att jag gapade så bra. Jag, gapa bra? Alla läkare och tandläkare säger alltid "kan du gapa liite större" när mina mungipor redan spruckit. Min mun är minimal. Snart förstod jag dock vad han menade. Han höll ner min tunga längst bak i munnen med en sådan där metallplatta och både han och sköterskan var fascinerade. Detta var nämligen första gången någonsin som min kirurg kunde se lambån på en patient efter operation. Alla patienter får kräkreflexer när han försöker se så långt bak så det har helt enkelt inte gått. Men jag märkte ingenting. Jag brukar få kräkreflexer men inte denna gång.
Allt såg iaf fint ut. Inga infektioner eller så. Några stygn i halsen hade gått upp men det skulle läka ihop iaf. Jag har ju stygn mitt i gomen, i bakre gomen och i halsen.
Det enda som inte var bra är att jag fortfarande har så ont att jag måste ta smärtstillande. Men vad gör man åt det? Jag har ju inte haft feber så då var det ingen fara, förstod jag det som. Blev det inte bättre skulle jag ringa honom. Han funderade på återbesök men eftersom jag har så mycket i december bestämde vi att jag skulle höra av mig istället.
Jag skippade tabletterna inför middagen och det gick skapligt. Det var pizza och det slank ner. Jag försökte strunta i tabletterna under natten. Vaknade vid kl. 3 av smärtan men somnade om. Vaknade igen 4 och låg vaken och vred mig, oförmögen att finna en bekväm ställning, till 6. Då gav jag upp och tog två alvedon. Det hjälpte inte lika bra som när jag även tar voltaren men det gav effekt. Vid halv 7 hade jag troligen lyckats somna. Klockan ringde 8. Jag hade ju bestämt mig för att gå till skolan under fredagen. Men jag orkade bara inte. Det blev för mycket så jag ställde om klockan och sov vidare. Sedan begav jag mig till eftermiddagsföreläsningen och det var skönt att träffa folket igen. Mina pluggkamrater. Föreläsaren var rätt rolig också, aldrig haft någon som han förut, så det var ju lyckat. Det var jobbigt att åka tunnelbana, det rycker så i nacken när tåget startar och jag har ju nackspärr känns det som. "Nackspärr" och "halsfluss". Det var ovant att gå så långt och jag kände inte igen mina benrörelser. Jag gick långsamt och jag kände att hjärtat arbetade extra mycket. Men fram kom jag. Jag klarade föreläsningen, jag antecknade och hängde med. Skönt att jag hann gå på en föreläsning under veckan iaf.
Kom hem och sa till J att det känns som ett stygn gått upp i gomen. Han tittade och blev skräckslagen. Jag har ett mörkt hål mitt bland alla stygn. Ganska stort. Större än min fistel var. Men både mamma och svärmor (läkare) säger att det är för att det är självupplösande tråd och den kan släppa efter en dryg vecka. Det kommer växa igen. Ja, det hoppas jag verkligen!
Men annars blir det bättre och bättre dag för dag.
TLDR- Min utveckling efter operationen sedan jag skrev om mig själv sist. Föräldrarna på besök. Återbesök på sjukhuset där jag tog min kirurgs oskuld... (haha) och min första föreläsning i mitt nya liv.
En djup suck
Ibland undrar man... är det så svårt att underlätta för andra?
Jag fick höra när jag skulle åka hem att läkaren särskilt hade tryckt på att det var "fem dagar flytande mat och fem dagar mjuk mat". Ja, då är det väl fem dagar från då, eller hur? Hur ska man annars tolka det? Dessuom är det ju bättre att ta det säkra före det osäkra. Ikväll hade jag tänkt ge mig själv mjuk mat för första gången, hallelujha. Jag frågade vad som var mjuk mat, "mat du inte behöver tugga" var svaret.
Så vad är då mjuk mat? Vad kan jag festa loss på nu? Var går gränsen? Så jag googlade. Först på puré, och mat puré.
Sedan på "mjuk mat".
Min första träff var matråd från Sahlgrenska universitetetssjukhuset och jag klistrar in innehållet här nedan. Det feta är det jag tror berör min situation direkt. Länken finns här.
"SAHLGRENSKA UNIVERSITETSSJUKHUS PATIENTINFORMATION
Verksamheten för Plastikkirurgi
P10 05-04-15
MATRÅD VID OPERATIONER I MUNNEN
Bakgrund
En operation i munnen innebär ofta att vävnad flyttas för att sys ihop på ett annat ställe eller bara lyfts
på. För att möjliggöra bästa läkningsförhållande så att såret inte börjar blöda eller att stygnen går upp,
är det viktigt att undvika hårdare mat. Detta är anledningen till att matrestriktioner rekommenderas
efter läpp, -käk- och gomoperationer.
* Matråd efter gomplastik, restspaltsslutning, bentransplantation, svalglambåplastik eller
fistelslutning
Flytande kost i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag 1) därefter mjuk mat i 5 dagar.
* Matråd efter läpplastik, sulcusplastik eller läppkorrektion
Mjuk mat i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag1).
Flytande kost
Exempel på flytande kost är; vatten, saft, juice, nyponsoppa, varm soppa, yoghurt, filmjölk, glass,
välling, näringsdrycker och tunnflytande gröt. Amning och välling på flaska går bra. Tänk på att
flytande kost ej får innehålla bitar av frukt, grönsaker etc.
Mjuk mat
Exempel på mjuk mat är; potatismos, spagetti och köttfärssås, mosad potatis med sås, köttbullar, korv
och smörgås utan kanter.
UNDVIK HÅRD MAT OCH MAT MED HÅRDA KANTER (t.ex. knäckebröd, chips, äpple,
morot, pizzakanter, stekt kött, popcorn osv.)"
Så. Sahlgrenska har med andra ord lyckats med något Karolinska inte lyckas med. Det har 1, klargjort från vilken dag "dieten" ska börja gälla (operationsdagen, ej hemresa) och 2, exemplifiera mat som är ok att äta i de olika stadierna samt tydligt markera vad som verkligen inte är okej.
Är det så svårt? Kunde inte KS ha skickat med en sådan här med mig så jag vetat vad som gällt. Vad jag kunde äta och inte? När och hur?
Nå, nu har jag ju inte börjat blöda och stygnen tycker jag sitter som de ska. Så ingen fara på färden. Men oj vad de kunde ha underlättat för mig. Och vem vet, kanske hade jag vägt ett kg mer nu om jag hade vetat att jag fick äta mjuk mat igår!
Ja, det här ska jag försöka komma ihåg att säga till om så de ordnar till framtida patienter. Det tycker jag var dåligt faktiskt. Så lite jobb, så mycket hjälp.
Jag fick höra när jag skulle åka hem att läkaren särskilt hade tryckt på att det var "fem dagar flytande mat och fem dagar mjuk mat". Ja, då är det väl fem dagar från då, eller hur? Hur ska man annars tolka det? Dessuom är det ju bättre att ta det säkra före det osäkra. Ikväll hade jag tänkt ge mig själv mjuk mat för första gången, hallelujha. Jag frågade vad som var mjuk mat, "mat du inte behöver tugga" var svaret.
Så vad är då mjuk mat? Vad kan jag festa loss på nu? Var går gränsen? Så jag googlade. Först på puré, och mat puré.
Sedan på "mjuk mat".
Min första träff var matråd från Sahlgrenska universitetetssjukhuset och jag klistrar in innehållet här nedan. Det feta är det jag tror berör min situation direkt. Länken finns här.
"SAHLGRENSKA UNIVERSITETSSJUKHUS PATIENTINFORMATION
Verksamheten för Plastikkirurgi
P10 05-04-15
MATRÅD VID OPERATIONER I MUNNEN
Bakgrund
En operation i munnen innebär ofta att vävnad flyttas för att sys ihop på ett annat ställe eller bara lyfts
på. För att möjliggöra bästa läkningsförhållande så att såret inte börjar blöda eller att stygnen går upp,
är det viktigt att undvika hårdare mat. Detta är anledningen till att matrestriktioner rekommenderas
efter läpp, -käk- och gomoperationer.
* Matråd efter gomplastik, restspaltsslutning, bentransplantation, svalglambåplastik eller
fistelslutning
Flytande kost i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag 1) därefter mjuk mat i 5 dagar.
* Matråd efter läpplastik, sulcusplastik eller läppkorrektion
Mjuk mat i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag1).
Flytande kost
Exempel på flytande kost är; vatten, saft, juice, nyponsoppa, varm soppa, yoghurt, filmjölk, glass,
välling, näringsdrycker och tunnflytande gröt. Amning och välling på flaska går bra. Tänk på att
flytande kost ej får innehålla bitar av frukt, grönsaker etc.
Mjuk mat
Exempel på mjuk mat är; potatismos, spagetti och köttfärssås, mosad potatis med sås, köttbullar, korv
och smörgås utan kanter.
UNDVIK HÅRD MAT OCH MAT MED HÅRDA KANTER (t.ex. knäckebröd, chips, äpple,
morot, pizzakanter, stekt kött, popcorn osv.)"
Så. Sahlgrenska har med andra ord lyckats med något Karolinska inte lyckas med. Det har 1, klargjort från vilken dag "dieten" ska börja gälla (operationsdagen, ej hemresa) och 2, exemplifiera mat som är ok att äta i de olika stadierna samt tydligt markera vad som verkligen inte är okej.
Är det så svårt? Kunde inte KS ha skickat med en sådan här med mig så jag vetat vad som gällt. Vad jag kunde äta och inte? När och hur?
Nå, nu har jag ju inte börjat blöda och stygnen tycker jag sitter som de ska. Så ingen fara på färden. Men oj vad de kunde ha underlättat för mig. Och vem vet, kanske hade jag vägt ett kg mer nu om jag hade vetat att jag fick äta mjuk mat igår!
Ja, det här ska jag försöka komma ihåg att säga till om så de ordnar till framtida patienter. Det tycker jag var dåligt faktiskt. Så lite jobb, så mycket hjälp.
Min vardag
Tänkte jag skulle skriva något annat så ni inte tröttnar. Dock ganska svårt eftersom min vardag i stora drag är rätt enformig. J föreslog igår att jag skulle skriva vad jag gör om dagarna. Han började diktera "jag sov. Vaknade till och tog tabletter. Sov vidare. Åt pyttelite mat. Sov. Satt lite vid datorn. Drack lite vatten. Sov. Åt pyttelite mat. Satt vi datorn. Smsade. Läste tidningen. Sov..."
Låter inte särskilt intressant va?
Men i fredags gick jag ner till vardagsrummet och såg på tv mellan klockan 20-24. Jag låg ner och det var nog därför jag bräckte torsdagens rekord på 20 minuters tvtittande med så stor marginal.
På lördagen samlade jag krafter. Vi skulle ju försöka ta oss till mina föräldrar. Så det var till att gå ut till bilen och sitta i bilen medan J handlade upp ett lager för kommande dagarnas måltider. Massa sorter eftrsom jag snabbt tröttnar trots att jag inte äter mycket. Enligt J har jag ätit en halvliter youghurt sedan jag kom hem, sammanlagt. Fast jag har ju druckit vatten, ätit lite chokladmilkshake och lite soppa också. Inga jättemängder då förstås men...
Sedan for vi vidare till föräldrarna. J tyckte jag såg sur ut, men jag bara ansträngde mig för att inte må dåligt. Det var jobbigt att åka bil och jag kan inte göra det leende då...
Mamma och pappa blev nog lite förvånade över hur tyst jag är. Jag som gärna pratar i ett och inte har något emot att tala lite högre för att bli hörd. Men jag ska ju inte prata för mycket så... är hellre tyst än behöva upprepa mig 4 gånger för att ingen hör vad jag säger.
Jag blev serverad kycklingsoppa (faktiskt rätt god fast det knappt syntes att jag ätit) och apelsinjuice. De andra åt lax och stuvad potatis. Toppenbra, slapp jag bli avundsjuk. Jag är grymt sugen på pizza.
J skulle se på ett program som började 22.45 så då gick jag och la mig i pappas säng och mamma låg brevid. Vi pratade lite och sedan somnade vi. J väckte mig vid 2 och då åkte vi hem. Jag somnade direkt och vaknade halv 7 och hade riktigt ont. Tände lampan och tog mina tre smärtstillande tabletter. Somnade efter ett tag igen.
När jag vakande gjorde det mindre ont än det gjort hittills. Fantastiskt. Det känns bara lite nu. Har ätit nästan en hel kopp med yoghurt idag och det gick bra. Dessutom har jag beställt en personlig almanacka. Ta en titt på det. Jätteroligt att själv kunna bestämma hur almanackan ska se ut och vad den ska innehålla. Ska bara komma ihåg att betala den också...
J är på grupparbete i skolan.
Jag har inget mer att göra nu. Hm, vad göra?
Låter inte särskilt intressant va?
Men i fredags gick jag ner till vardagsrummet och såg på tv mellan klockan 20-24. Jag låg ner och det var nog därför jag bräckte torsdagens rekord på 20 minuters tvtittande med så stor marginal.
På lördagen samlade jag krafter. Vi skulle ju försöka ta oss till mina föräldrar. Så det var till att gå ut till bilen och sitta i bilen medan J handlade upp ett lager för kommande dagarnas måltider. Massa sorter eftrsom jag snabbt tröttnar trots att jag inte äter mycket. Enligt J har jag ätit en halvliter youghurt sedan jag kom hem, sammanlagt. Fast jag har ju druckit vatten, ätit lite chokladmilkshake och lite soppa också. Inga jättemängder då förstås men...
Sedan for vi vidare till föräldrarna. J tyckte jag såg sur ut, men jag bara ansträngde mig för att inte må dåligt. Det var jobbigt att åka bil och jag kan inte göra det leende då...
Mamma och pappa blev nog lite förvånade över hur tyst jag är. Jag som gärna pratar i ett och inte har något emot att tala lite högre för att bli hörd. Men jag ska ju inte prata för mycket så... är hellre tyst än behöva upprepa mig 4 gånger för att ingen hör vad jag säger.
Jag blev serverad kycklingsoppa (faktiskt rätt god fast det knappt syntes att jag ätit) och apelsinjuice. De andra åt lax och stuvad potatis. Toppenbra, slapp jag bli avundsjuk. Jag är grymt sugen på pizza.
J skulle se på ett program som började 22.45 så då gick jag och la mig i pappas säng och mamma låg brevid. Vi pratade lite och sedan somnade vi. J väckte mig vid 2 och då åkte vi hem. Jag somnade direkt och vaknade halv 7 och hade riktigt ont. Tände lampan och tog mina tre smärtstillande tabletter. Somnade efter ett tag igen.
När jag vakande gjorde det mindre ont än det gjort hittills. Fantastiskt. Det känns bara lite nu. Har ätit nästan en hel kopp med yoghurt idag och det gick bra. Dessutom har jag beställt en personlig almanacka. Ta en titt på det. Jätteroligt att själv kunna bestämma hur almanackan ska se ut och vad den ska innehålla. Ska bara komma ihåg att betala den också...
J är på grupparbete i skolan.
Jag har inget mer att göra nu. Hm, vad göra?
Svensk sjukvård
Svensk sjukvård är ju inget direkt nytt för mig. Men så långt tillbaka jag själv har klara minnen har jag haft bra vård. Det finns några saker jag varit missnöjd med som jag själv minns. Som när jag skulle opereras i 11 årsåldern och det var fullt i salarna så en sköterska bad mig byta om till sjukhusskjortan i korridoren. Det var inte särskilt roligt och precis efter kom en annan sköterska som sa "nejnej, här kan du ju inte byta om. Du är ju en stor tjej. Vi hittar ett rum åt dig" och sedan fick jag ett ensamrum att byta om i och även bo i efter opererationen.
Mitt intryck är också att personalen på operation och uppvaket är mycket snällare och mer empatiska än de på avdelningen.
Problem jag inte minns själv, mer än att jag väntat länge i väntrum, är att min öronläkare (som med åren kom att bli professor) sällan hade tid att ta mig som patient. Det var ofta andra läkare utan någon koll på mig och mina öron som fick behandla mig. Vården jag fick var otillräcklig. Efter ett tag frågade mamma var B-S var någonstans och fick veta att han bytt till det privata sjukhuset Sophia Hemmet och endast utför operationer på KS. Mamma ringde och frågade om jag fick komma dit och B-S hade blivit väldigt glad över frågan och sagt att han gärna fortsatte ha mig som patient. Sedan dess fick jag varje gång träffa min läkare och få den bästa vården som jag möjligen kunde få. Det krävdes privatisering för detta och det är tråkigt tycker jag. Jag borde kunnat bli hörande och slippa öronvärk utan att behöva lämna KS.
Iaf tänkte jag skriva om 3 under-/sjuksköterskor som jag träffade på avdelningen denna gång. De var nämligen lite olika och på något sätt typiska för min bild av svensk sjukvård.
Först har vi I. I stötte mamma och jag på kvällen innan när jag skulle ta min blodförtunnande spruta. Redan då insåg vi att hon var bottennapp. Hon missförstod något som jag inte begriper att man kan missförstå. Hon försökte lägga in oss för natten fast vi sa att jag skulle hem.
Tyvärr jobbade I under min efterbehandlingstid. Det sades två citat som är klassiska redan.
Det första var när jag ville ta bort smärtstillande vid namn Citodon. Den gjorde nämnligen knappt någon skillnad smärtmässigt men jag blev väldigt trött och slö i huvudet av den. Jag mådde sämre helt enkelt.
I la huvudet på sne åt höger, såg på mig med sina medgivande ögon och sa "aa du har ooont?"
NEJ, det är inte det som är problemet... suck. En annan sköterska fick komma och Citodonen togs bort medan två alvedon sattes in i kombination med ett stycke voltaren.
Det andra var när den tredje patienten rullade in i sängen brevid mig och I drog lite i drapperiet mellan våra sängar. I såg på mig och frågade "Du har varit här förut?"
Jag hade svårt att förstå frågan. Vad menade hon? Vi sågs på tisdags kvällen, onsdags morgonen, onsdag dag, torsdags morgonen och nu även torsdag dag. Undrar hon om jag opererats och legat där förut?
"Va?" frågade jag förvirrat tillbaka.
"Ja, har du varit här förut?"
"eehm, ja?"
"Jag tyckte du såg bekant ut!"
Åh vad bra då..?
Sedan har vi B. Hon är en ung blond tjej som har koll på läget. Hon gör det som ska göras. Hon växlar en del. Ibland är hon precis den man behöver. Tar tag i saker och ser till att det blir gjort. Hon förstår vad man menar.
Ibland är hon dock hård. För hård för mitt tycke.
Exempel på det är lunchen i torsdags. Den bestod av en stort glas ärtsoppa eller ett stort glas nyponsoppa. Lunchen serverades halv 12 och jag blev ganska paff över den tidiga timmen. Hade ju nyss ätit frukost! Var inte ett dugg hungrig faktiskt. Min frukost bestod av två rätt stora glas nyponsoppa.
Så jag hade en valmöjlighet mellan ärtsoppa (inte en chans) och en dubbel frukost (inte så lockande).
Jag valde att somna om helt enkelt. När jag vaknade insåg jag att jag måste äta. Det finns nämligen ofta två kriterier man ska uppfylla för att få åka hem: det första att man kan äta och det andra att man kan röra på sig, tex genom att gå lite i korridoren.
Har man opererat mun och hals ät nog ätmomentet ännu viktigare. Jag försökte ta nyponsoppa (ärtsoppan hade ju dessuom kallnat vid det här laget) men det tog tvärstopp. Jag kunde inte mer än sippa lite så trött var jag på det.
B kom in och såg att jag knappt rört maten.
"Har du inte ätit?" frågade hon oroligt.
"jag är inte hungrig" svarade jag.
"Du måste äta"
"Jag vill inte ha de där"
"Ta nyponsoppan åtminstone" sa hon och vände på klacken. Inga diskussioner om den saken. Jag skulle dricka nyponsoppan. Och jag försökte. Gud (om den finns) vet att jag försökte. Jag svalde två stora alvedontabletter. Inte sjutton är det fel på min sväljmekanism iaf. Jag är fysiskt kapabel till att äta jag vill bara inte äta det där. Eller vill och vill. Jag ville äta men jag kunde inte pga av någon psykisk spärr.
Det var första gången jag grät där. Det blev en sådan stor psykisk påfrestning att jag inte klarade av att hålla tillbaka tårarna. Jag försökte och försökte. Smsade med J och mamma och de försökte heja på. Gav olika tips och ideer på vad jag kan göra och säga.
Efter någon timme samlade jag mig och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Jag ringde på larmklockan för att fråga om det möjligen inte finns någonting annat...
Då kom Ä. Ä som i Ängel. Precis den jag ville skulle komma. Tydligen hade de haft personalbyte medan jag låg och grät och jag blev lättad över att det varken var I eller B som kom. Jag pekade på maten och frågade om det fanns något annat.
"Gillar du det inte?" Frågade hon med ett snett leende.
"Nä" sa jag och tårarna kom igen.
"Lilla gumman då. Har du inte sagt till någon att du inte gillar det?"
"Nä" svarade jag. Osäker på om jag ljög eller talade sanning.
Ä kom närmare. Kramade om mig och la kinden mot min kind.
"Få se vad vi har för annat då..." sa hon när hon släppt mig igen. "Vi har Calshake. Gillar du det?"
"Vet inte vad det är" svarade jag och torkade tårarna. Allt vore bättre än detta.
"Det är som milkshake fast gjord på mjölk istället för glass. Låter det bra?"
Jag log från öra till öra "aa!"
"Vill du ha is till?"
"Vet inte..."
"Det ser finare ut med is. Jag kan lägga upp lite på sidan så kan du göra som du vill sedan."
Ängeln tog min bricka med äckliga lunchen och återkom med en annan. Det var ett litermått och ett stort glas. Det var rätt likt milkshake utseendemässigt och hon hade valt smaken CHOKLAD.
Isen var dock slut men det var ätbart ändå. Det visade sig vara måltidsersättning och var ljusår godare än den första erbjudna lunchen. Ängeln förklarade att det även fanns jordgubbssmak, så om jag ville ha den skulle jag bara säga till sedan.
Hon anar inte hur tacksam jag var. Jag sa till henne vid ett tillfälle "Du är en ängel". Hon log bara som svar.
Det var dessutom Ängeln som framförde min önskan att få åka hem redan på torsdagskvällen till min ansvarige läkare. Innan jag åkte bad hon mig säga till när jag gick. Vi kramades om och jag **** ** *******. Censur på det. Hon undrade om jag behövde hjälp ner till huvudentrén där skjutsen väntade men jag svarade nej. Säkert? Säkert.
TLDR- Först en sammanfattning av min uppfattning av svensk sjukvård hittills i livet. Sedan berättelser om tre under-/sjuksköterskor som jag stött på under min vårdtid och hur deras bemötande berörde mig på olika sätt.
Mitt intryck är också att personalen på operation och uppvaket är mycket snällare och mer empatiska än de på avdelningen.
Problem jag inte minns själv, mer än att jag väntat länge i väntrum, är att min öronläkare (som med åren kom att bli professor) sällan hade tid att ta mig som patient. Det var ofta andra läkare utan någon koll på mig och mina öron som fick behandla mig. Vården jag fick var otillräcklig. Efter ett tag frågade mamma var B-S var någonstans och fick veta att han bytt till det privata sjukhuset Sophia Hemmet och endast utför operationer på KS. Mamma ringde och frågade om jag fick komma dit och B-S hade blivit väldigt glad över frågan och sagt att han gärna fortsatte ha mig som patient. Sedan dess fick jag varje gång träffa min läkare och få den bästa vården som jag möjligen kunde få. Det krävdes privatisering för detta och det är tråkigt tycker jag. Jag borde kunnat bli hörande och slippa öronvärk utan att behöva lämna KS.
Iaf tänkte jag skriva om 3 under-/sjuksköterskor som jag träffade på avdelningen denna gång. De var nämligen lite olika och på något sätt typiska för min bild av svensk sjukvård.
Först har vi I. I stötte mamma och jag på kvällen innan när jag skulle ta min blodförtunnande spruta. Redan då insåg vi att hon var bottennapp. Hon missförstod något som jag inte begriper att man kan missförstå. Hon försökte lägga in oss för natten fast vi sa att jag skulle hem.
Tyvärr jobbade I under min efterbehandlingstid. Det sades två citat som är klassiska redan.
Det första var när jag ville ta bort smärtstillande vid namn Citodon. Den gjorde nämnligen knappt någon skillnad smärtmässigt men jag blev väldigt trött och slö i huvudet av den. Jag mådde sämre helt enkelt.
I la huvudet på sne åt höger, såg på mig med sina medgivande ögon och sa "aa du har ooont?"
NEJ, det är inte det som är problemet... suck. En annan sköterska fick komma och Citodonen togs bort medan två alvedon sattes in i kombination med ett stycke voltaren.
Det andra var när den tredje patienten rullade in i sängen brevid mig och I drog lite i drapperiet mellan våra sängar. I såg på mig och frågade "Du har varit här förut?"
Jag hade svårt att förstå frågan. Vad menade hon? Vi sågs på tisdags kvällen, onsdags morgonen, onsdag dag, torsdags morgonen och nu även torsdag dag. Undrar hon om jag opererats och legat där förut?
"Va?" frågade jag förvirrat tillbaka.
"Ja, har du varit här förut?"
"eehm, ja?"
"Jag tyckte du såg bekant ut!"
Åh vad bra då..?
Sedan har vi B. Hon är en ung blond tjej som har koll på läget. Hon gör det som ska göras. Hon växlar en del. Ibland är hon precis den man behöver. Tar tag i saker och ser till att det blir gjort. Hon förstår vad man menar.
Ibland är hon dock hård. För hård för mitt tycke.
Exempel på det är lunchen i torsdags. Den bestod av en stort glas ärtsoppa eller ett stort glas nyponsoppa. Lunchen serverades halv 12 och jag blev ganska paff över den tidiga timmen. Hade ju nyss ätit frukost! Var inte ett dugg hungrig faktiskt. Min frukost bestod av två rätt stora glas nyponsoppa.
Så jag hade en valmöjlighet mellan ärtsoppa (inte en chans) och en dubbel frukost (inte så lockande).
Jag valde att somna om helt enkelt. När jag vaknade insåg jag att jag måste äta. Det finns nämligen ofta två kriterier man ska uppfylla för att få åka hem: det första att man kan äta och det andra att man kan röra på sig, tex genom att gå lite i korridoren.
Har man opererat mun och hals ät nog ätmomentet ännu viktigare. Jag försökte ta nyponsoppa (ärtsoppan hade ju dessuom kallnat vid det här laget) men det tog tvärstopp. Jag kunde inte mer än sippa lite så trött var jag på det.
B kom in och såg att jag knappt rört maten.
"Har du inte ätit?" frågade hon oroligt.
"jag är inte hungrig" svarade jag.
"Du måste äta"
"Jag vill inte ha de där"
"Ta nyponsoppan åtminstone" sa hon och vände på klacken. Inga diskussioner om den saken. Jag skulle dricka nyponsoppan. Och jag försökte. Gud (om den finns) vet att jag försökte. Jag svalde två stora alvedontabletter. Inte sjutton är det fel på min sväljmekanism iaf. Jag är fysiskt kapabel till att äta jag vill bara inte äta det där. Eller vill och vill. Jag ville äta men jag kunde inte pga av någon psykisk spärr.
Det var första gången jag grät där. Det blev en sådan stor psykisk påfrestning att jag inte klarade av att hålla tillbaka tårarna. Jag försökte och försökte. Smsade med J och mamma och de försökte heja på. Gav olika tips och ideer på vad jag kan göra och säga.
Efter någon timme samlade jag mig och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Jag ringde på larmklockan för att fråga om det möjligen inte finns någonting annat...
Då kom Ä. Ä som i Ängel. Precis den jag ville skulle komma. Tydligen hade de haft personalbyte medan jag låg och grät och jag blev lättad över att det varken var I eller B som kom. Jag pekade på maten och frågade om det fanns något annat.
"Gillar du det inte?" Frågade hon med ett snett leende.
"Nä" sa jag och tårarna kom igen.
"Lilla gumman då. Har du inte sagt till någon att du inte gillar det?"
"Nä" svarade jag. Osäker på om jag ljög eller talade sanning.
Ä kom närmare. Kramade om mig och la kinden mot min kind.
"Få se vad vi har för annat då..." sa hon när hon släppt mig igen. "Vi har Calshake. Gillar du det?"
"Vet inte vad det är" svarade jag och torkade tårarna. Allt vore bättre än detta.
"Det är som milkshake fast gjord på mjölk istället för glass. Låter det bra?"
Jag log från öra till öra "aa!"
"Vill du ha is till?"
"Vet inte..."
"Det ser finare ut med is. Jag kan lägga upp lite på sidan så kan du göra som du vill sedan."
Ängeln tog min bricka med äckliga lunchen och återkom med en annan. Det var ett litermått och ett stort glas. Det var rätt likt milkshake utseendemässigt och hon hade valt smaken CHOKLAD.
Isen var dock slut men det var ätbart ändå. Det visade sig vara måltidsersättning och var ljusår godare än den första erbjudna lunchen. Ängeln förklarade att det även fanns jordgubbssmak, så om jag ville ha den skulle jag bara säga till sedan.
Hon anar inte hur tacksam jag var. Jag sa till henne vid ett tillfälle "Du är en ängel". Hon log bara som svar.
Det var dessutom Ängeln som framförde min önskan att få åka hem redan på torsdagskvällen till min ansvarige läkare. Innan jag åkte bad hon mig säga till när jag gick. Vi kramades om och jag **** ** *******. Censur på det. Hon undrade om jag behövde hjälp ner till huvudentrén där skjutsen väntade men jag svarade nej. Säkert? Säkert.
TLDR- Först en sammanfattning av min uppfattning av svensk sjukvård hittills i livet. Sedan berättelser om tre under-/sjuksköterskor som jag stött på under min vårdtid och hur deras bemötande berörde mig på olika sätt.
Saker som gör mig glad
Jag har fått mer sms de senaste dagarna än jag fått på hela året tror jag. Tur att mobilen är rätt ny oich har mycket plats i inkorgen. Alla sms glädjer mig. Men när jag fick ett i den här stilen vid 21-tiden i onsdags blir man ju lite extra glad och stolt, eller?
"Herregud sara-att du fortf tänker på mig o mitt PM! När det är DU som precis ändå genomgått en operation! D visar sin STORA PERSONLIGHET, OMTÄNKSAMHET, OSJÄLVISKHET OCH styrka du har! Tack för att du är så mån och omtänksam! Va bra att operationen gick så bra! Vila nu och hoppas du snart återfår ditt skarpa sinne! (Att slöheten avlägsnar sig så småningom!) Kram"
Men om jag ska vara lite egoistisk nu då så är jag lite hungig och hoppas att J vill komma hem snart (han hade ett obligatoriskt moment i skolan idag så han fick åka dit för det) så han kan ge mig mer youghurt. Jag vågar inte ge mig av nerför trappan ännu. Känner mig inte riktigt så stabil.
Svullnaden i tungan har minskats kraftigt. Försökte fota gomen igår men det syntes bara en rejäl tunga. Idag kan man faktiskt se lite mer. Himla skönt. Men jag har inte haft några som helst problem att andas. Min röst låter mindre mörk idag än igår enligt mor och J men det låter fortfarande som jag. De är nyfikna på hur mitt framtida jag kommer låta.
Oj, nu gäspade jag precis för första gången efter operationen. Jag kan inte öppna munnen så mycket så det var nog inte någon gäspning att skryta med. Oj, där kom en till.
"Herregud sara-att du fortf tänker på mig o mitt PM! När det är DU som precis ändå genomgått en operation! D visar sin STORA PERSONLIGHET, OMTÄNKSAMHET, OSJÄLVISKHET OCH styrka du har! Tack för att du är så mån och omtänksam! Va bra att operationen gick så bra! Vila nu och hoppas du snart återfår ditt skarpa sinne! (Att slöheten avlägsnar sig så småningom!) Kram"
Men om jag ska vara lite egoistisk nu då så är jag lite hungig och hoppas att J vill komma hem snart (han hade ett obligatoriskt moment i skolan idag så han fick åka dit för det) så han kan ge mig mer youghurt. Jag vågar inte ge mig av nerför trappan ännu. Känner mig inte riktigt så stabil.
Svullnaden i tungan har minskats kraftigt. Försökte fota gomen igår men det syntes bara en rejäl tunga. Idag kan man faktiskt se lite mer. Himla skönt. Men jag har inte haft några som helst problem att andas. Min röst låter mindre mörk idag än igår enligt mor och J men det låter fortfarande som jag. De är nyfikna på hur mitt framtida jag kommer låta.
Oj, nu gäspade jag precis för första gången efter operationen. Jag kan inte öppna munnen så mycket så det var nog inte någon gäspning att skryta med. Oj, där kom en till.
Hemma igen
Kom hem igår kväll. Gick från avd. till hissen, åkte ner och gick till huvudentren. Vilade på en bänk. Gick till apoteket med J och mor som sällskap. Vilade på en stol medan mor hämtade ut mina mediciner. Gick till bilen och blev körd till dörren. Gick in. Satte mig på ett trappsteg inne i lägenheten.
Spydde. Spydde upp allt jag ätit på hela dagen och säkert mer därtill. Det var riktigt jobbigt att åka hem för kroppen, och ändå var jag mest bara där utan att vara aktiv.
Fick hjälp upp till sängen och sov. När jag vaknade borstade jag tänderna och åt lite youghurt och drack vatten. Sov vidare. Åt och drack, sov osv. Sov väldigt bra i natt. Drömde tom. Vaknade till en gång men somnade direkt om. Insåg igår kväll att jag inte skulle orka med Fastreg-stresen så bad St välja grupp åt mig. Det hade gått bra. Skönt att slippa tänka på sådant.
J gav mig frukost, vatten och youghurt. Nu har jag precis fått min favoritsoppa. Enda jobbiga är att det är massa mjuka grönsaksbitar i och jag vet inte om det är ok att jag äter det egentligen. Flytande föda i 5 dagar, mjuk mat i 5 dagar därefter, tryckte de särskilt på. Du får inte tugga de kommande tio dagarna helt enkelt. Hm. Men jag tuggar ju inte soppan, men det är ju bitar. Kanske kan fastna? Typiskt att man ska bli sugen på pizza nu då.
Jag äter så lite att det är läskigt. Trodde inte man kunde överleva på så lite mat. Men jag äter. Jag kan äta. Jag kan bara inte äta så mycket i taget. Är ganska nöjd med mitt intag av mat idag. Fast skulle jag säga mängden skulle era magar kurra och be om mer. Det gör inte min.
Förresten så klarade jag mig utan alvedon i natt. Tog två på morgonen men de hjälper ju knappt. Smärtan är hanterbar så jag kan lika gärna gå utan. Men jag tar om det känns lite mer än det gör i vanliga fall. Himla duktig med att ta smärtstillande. Tror inte kroppen klarar det riktigt bara. Jag som helst inte tar över huvud taget...
Har jag sagt att jag inte får skrika på några veckor, eller på annat sätt överanstränga mig?
Läste igenom mitt sjukintyg nyss. Det står att jag har helt nedsatt arbetsförmåga mellan 10 november och 26 november. Och då tar han hänsyn till att jag är studerande. Hur var det här med att jag skulle kunna vara tillbaka vid skolbänken efter en vecka egentligen? Stämmer ju inte riktigt...
"Kan resor till och från arbetet med annat färdsätt än det patienten normalt använder göra det möjligt för patienten att återgå i arbete?" "Ja". Vad innebär det då?
Ledsen för ett blandat inlägg men det är väl ungefär så här jag är för tillfället. Här coh där och ingenstans.
Vi hörs.
Spydde. Spydde upp allt jag ätit på hela dagen och säkert mer därtill. Det var riktigt jobbigt att åka hem för kroppen, och ändå var jag mest bara där utan att vara aktiv.
Fick hjälp upp till sängen och sov. När jag vaknade borstade jag tänderna och åt lite youghurt och drack vatten. Sov vidare. Åt och drack, sov osv. Sov väldigt bra i natt. Drömde tom. Vaknade till en gång men somnade direkt om. Insåg igår kväll att jag inte skulle orka med Fastreg-stresen så bad St välja grupp åt mig. Det hade gått bra. Skönt att slippa tänka på sådant.
J gav mig frukost, vatten och youghurt. Nu har jag precis fått min favoritsoppa. Enda jobbiga är att det är massa mjuka grönsaksbitar i och jag vet inte om det är ok att jag äter det egentligen. Flytande föda i 5 dagar, mjuk mat i 5 dagar därefter, tryckte de särskilt på. Du får inte tugga de kommande tio dagarna helt enkelt. Hm. Men jag tuggar ju inte soppan, men det är ju bitar. Kanske kan fastna? Typiskt att man ska bli sugen på pizza nu då.
Jag äter så lite att det är läskigt. Trodde inte man kunde överleva på så lite mat. Men jag äter. Jag kan äta. Jag kan bara inte äta så mycket i taget. Är ganska nöjd med mitt intag av mat idag. Fast skulle jag säga mängden skulle era magar kurra och be om mer. Det gör inte min.
Förresten så klarade jag mig utan alvedon i natt. Tog två på morgonen men de hjälper ju knappt. Smärtan är hanterbar så jag kan lika gärna gå utan. Men jag tar om det känns lite mer än det gör i vanliga fall. Himla duktig med att ta smärtstillande. Tror inte kroppen klarar det riktigt bara. Jag som helst inte tar över huvud taget...
Har jag sagt att jag inte får skrika på några veckor, eller på annat sätt överanstränga mig?
Läste igenom mitt sjukintyg nyss. Det står att jag har helt nedsatt arbetsförmåga mellan 10 november och 26 november. Och då tar han hänsyn till att jag är studerande. Hur var det här med att jag skulle kunna vara tillbaka vid skolbänken efter en vecka egentligen? Stämmer ju inte riktigt...
"Kan resor till och från arbetet med annat färdsätt än det patienten normalt använder göra det möjligt för patienten att återgå i arbete?" "Ja". Vad innebär det då?
Ledsen för ett blandat inlägg men det är väl ungefär så här jag är för tillfället. Här coh där och ingenstans.
Vi hörs.
Detaljer
Svårt att veta vad man ska skriva. En del klarar inte av att läsa något, andra vill veta varje detalj. Jag vet varje detalj varesig jag vill det eller inte. Men just nu och de senaste timmarna känns det som när man är sjuk och har jätteont i halsen. Ont att svälja, kraxar lite när man pratar osv. Nacken känns konstig om jag böjer huvudet bakåt så det undviker jag. Huvudet är slött, trött och segt men helt okej iaf.
Operationen ska ha gått bra. Fick morfin efteråt men nu kör jag på smärtstillande i brustablettsform. Fick en plastmugg halvfull med vatten och brus och jag fick i mig det på ca 20 minuter. Det går inte fort att dricka. Jag skulle nog kunna ta mer i taget men det känns som att jag skulle få upp det igen då så känns dumt att chans. Bättre att ta tid på sig och få i sig allt, tycker jag iaf. Sköterskorna har inget sagt. Personalen är iaf vänlig nu, även surkvinnan från igår. Hade en ST-läkare som hette Thomas på operation som var väldigt hjälpsam och vänlig. Ville mitt bästa i alla lägen. Han skulle sätta dropp och jag frågade på skoj om han gjort det förut. "Nej, inte direkt" svarade han och såg allvarlig ut. "Ojdå" sa jag. "Jo det har jag så klart, massor av gånger" sa han sedan och log. Puh.
Ej för superkänsliga:
Nu var jag inte så himla lätt att sätta dropp på. Jag berättade att jag fått dropp innan operation förut i vänster armväck och sedan vaknat med plåster där, plåster på höger handrygg och droppet i vänster handrygg. Jag föreslog alltså att ta det i vänster handrygg på en gång.
Men det gör tydligen ondare där och dessutom fanns det inga vener att sätta i. Efter efterforskning och diskussion med en erfaren stick-kollega bestämdes det att den skulle sättas i vänster armveck. Nålen gick i men gav ingen respons. Det funkade alltså inte. Det fanns bara ett ställe som funkade och det var vänster armled, ni vet den stora venen som syns på undersidan. Det ställe som gör ondast enligt dem. Så där fick jag dropp.
Innan sövning sa Thomas att jag skulle få droppet flyttat när jag var sövd för de skulle ta blodprover och sådant och det funkar inte att ta där. Så när jag vaknade hade jag droppet i foten.
De skulle just då flytta droppet till höger armveck och jag hörde bara ett "ajdå" och det blev med ens ett spring. Jag började blöda som tusan därifrån.
Jag somnade om och när jag vaknade hade jag droppet i vänster handrygg, som jag velat från början. Där sitter det än. Jag såg min säng när jag gick på toa på uppvaket och det var en stor blodpöl där min höger armbåge legat. Mysigt. 5 droppställen när de kunde lyssnat på mig från början, hihi.
Operationen ska ha gått bra. Fick morfin efteråt men nu kör jag på smärtstillande i brustablettsform. Fick en plastmugg halvfull med vatten och brus och jag fick i mig det på ca 20 minuter. Det går inte fort att dricka. Jag skulle nog kunna ta mer i taget men det känns som att jag skulle få upp det igen då så känns dumt att chans. Bättre att ta tid på sig och få i sig allt, tycker jag iaf. Sköterskorna har inget sagt. Personalen är iaf vänlig nu, även surkvinnan från igår. Hade en ST-läkare som hette Thomas på operation som var väldigt hjälpsam och vänlig. Ville mitt bästa i alla lägen. Han skulle sätta dropp och jag frågade på skoj om han gjort det förut. "Nej, inte direkt" svarade han och såg allvarlig ut. "Ojdå" sa jag. "Jo det har jag så klart, massor av gånger" sa han sedan och log. Puh.
Ej för superkänsliga:
Nu var jag inte så himla lätt att sätta dropp på. Jag berättade att jag fått dropp innan operation förut i vänster armväck och sedan vaknat med plåster där, plåster på höger handrygg och droppet i vänster handrygg. Jag föreslog alltså att ta det i vänster handrygg på en gång.
Men det gör tydligen ondare där och dessutom fanns det inga vener att sätta i. Efter efterforskning och diskussion med en erfaren stick-kollega bestämdes det att den skulle sättas i vänster armveck. Nålen gick i men gav ingen respons. Det funkade alltså inte. Det fanns bara ett ställe som funkade och det var vänster armled, ni vet den stora venen som syns på undersidan. Det ställe som gör ondast enligt dem. Så där fick jag dropp.
Innan sövning sa Thomas att jag skulle få droppet flyttat när jag var sövd för de skulle ta blodprover och sådant och det funkar inte att ta där. Så när jag vaknade hade jag droppet i foten.
De skulle just då flytta droppet till höger armveck och jag hörde bara ett "ajdå" och det blev med ens ett spring. Jag började blöda som tusan därifrån.
Jag somnade om och när jag vaknade hade jag droppet i vänster handrygg, som jag velat från början. Där sitter det än. Jag såg min säng när jag gick på toa på uppvaket och det var en stor blodpöl där min höger armbåge legat. Mysigt. 5 droppställen när de kunde lyssnat på mig från början, hihi.
uppdatering
Jag lever.
Dagen före operation
Tiden idag har bra runnit iväg. Började dagen med att diska och greja. Känns som diskmaskinen diskar sämre och är rädd för att något inte är som det ska med den. All disk ser inte ren ut efteråt och det känns surt. Handdiskade också.
Sedan hann jag inte göra så mycket mer innan jag skulle iväg på frågestund för torsdagens tenta. Fick ut lite men blev ändå glad över att jag inte ska skriva den än. Jag är verkligen inte redo (fast om jag skulle ha skrivit den hade jag nog pluggat bättre iofs).
Var en stund med St och sedan drog vi vidare till Studentpalatset. Där gjorde jag inget annat än att snacka skit med en liten släng av vettigt pluggsnack. Sedan var det dags att dra sig till sjukhuset.
Kom till avd E13 och mor som följt med mig berättade vårt ärende för den första sköterskan. Hon missuppfattade totalt och av någon korkad anledning trodde hon att både jag och mamma skulle läggas in under natten. När det var uträtt att så verkligen inte var fallet fick vi vänta i dagrummet. Kvinnan var verkligen inte på sitt bästa humör (hoppas jag iaf) och jag fick lite ångest. Ska jag ligga här med personal som är så otrevlig och ohjälpsam? Som inte förstår och som man måste förklara flera gånger en sådan enkel sak? Hur ska jag orka när jag är nyopererad?
Klockan tickade på och när det gått 25-30 minuter hände det äntligen något. En sjuksköterska kallade på mig. Tog i hand och presenterade sig vid namn. Frågade om det var blodförtunnande spruta jag skulle ta och visade in mig i ett rum. Hon log och var pedagogisk. Jag kände mig med ens vara i tryggare händer. Vi kom överens om att jag skulle sitta upp och till vänster, i min synvinkel, om naveln, lite nedanför vid byxlinningen, satte hon sprutan. Det kittlades och sved men det sa hon att det var normalt.
Sedan bad hon mig vänta så skulle hon se efter när jag ska vara på plats imorgon. Snart kom hon tillbaka och sa att jag ska vara på avdelningen klockan 7 imorgon bitti så blir jag dagens första operation. Kommer rullas iväg vid 7.40 till operation. Jag frågade om jag kunde få ta med mig dator och mobilt internet och hon log och sa att det gick bra. Så när jag mår bra nog hör ni av mig igen.
Nu ska jag packa ner sakerna jag behöver. Bädda rent och duscha med speciella medel. Imorgon vid 5 går jag upp och duschar och tvättar mig med speciella medel igen. Pappa hämtar upp mig vid kvart över 6 och kör mig till KS. Jag kommer vara fastande från midnatt.
Nu lite vettig info ifall någon vill hälsa på:
På onsdagen får jag ej ta emot besök.
På torsdagen är det besökstid 13-19.
Jag är på KS i Solna på avdelningen E13.
Blommor får ej medtagas pga allergi.
Jag kan inte äta så kom inte med godis.
Jag har mobilen med 070-numret med mig så ni kan smsa den om ni vill underhålla mig lite.
Jag hoppas bli utskriven på fredagen så då behöver jag inga gäster på sjukhuset iaf. Men hur det blir blir ni nog uppdaterade om här på internet.
Ingen måste komma och hälsa på. Vill bara förenkla för den som vill det genom att skriva reglerna här. Men jag blir självklart jätteglad för alla som på något sätt hör av sig och är trevliga.
Det var väl det...
Nu måste jag packa. Vi hörs!
Sedan hann jag inte göra så mycket mer innan jag skulle iväg på frågestund för torsdagens tenta. Fick ut lite men blev ändå glad över att jag inte ska skriva den än. Jag är verkligen inte redo (fast om jag skulle ha skrivit den hade jag nog pluggat bättre iofs).
Var en stund med St och sedan drog vi vidare till Studentpalatset. Där gjorde jag inget annat än att snacka skit med en liten släng av vettigt pluggsnack. Sedan var det dags att dra sig till sjukhuset.
Kom till avd E13 och mor som följt med mig berättade vårt ärende för den första sköterskan. Hon missuppfattade totalt och av någon korkad anledning trodde hon att både jag och mamma skulle läggas in under natten. När det var uträtt att så verkligen inte var fallet fick vi vänta i dagrummet. Kvinnan var verkligen inte på sitt bästa humör (hoppas jag iaf) och jag fick lite ångest. Ska jag ligga här med personal som är så otrevlig och ohjälpsam? Som inte förstår och som man måste förklara flera gånger en sådan enkel sak? Hur ska jag orka när jag är nyopererad?
Klockan tickade på och när det gått 25-30 minuter hände det äntligen något. En sjuksköterska kallade på mig. Tog i hand och presenterade sig vid namn. Frågade om det var blodförtunnande spruta jag skulle ta och visade in mig i ett rum. Hon log och var pedagogisk. Jag kände mig med ens vara i tryggare händer. Vi kom överens om att jag skulle sitta upp och till vänster, i min synvinkel, om naveln, lite nedanför vid byxlinningen, satte hon sprutan. Det kittlades och sved men det sa hon att det var normalt.
Sedan bad hon mig vänta så skulle hon se efter när jag ska vara på plats imorgon. Snart kom hon tillbaka och sa att jag ska vara på avdelningen klockan 7 imorgon bitti så blir jag dagens första operation. Kommer rullas iväg vid 7.40 till operation. Jag frågade om jag kunde få ta med mig dator och mobilt internet och hon log och sa att det gick bra. Så när jag mår bra nog hör ni av mig igen.
Nu ska jag packa ner sakerna jag behöver. Bädda rent och duscha med speciella medel. Imorgon vid 5 går jag upp och duschar och tvättar mig med speciella medel igen. Pappa hämtar upp mig vid kvart över 6 och kör mig till KS. Jag kommer vara fastande från midnatt.
Nu lite vettig info ifall någon vill hälsa på:
På onsdagen får jag ej ta emot besök.
På torsdagen är det besökstid 13-19.
Jag är på KS i Solna på avdelningen E13.
Blommor får ej medtagas pga allergi.
Jag kan inte äta så kom inte med godis.
Jag har mobilen med 070-numret med mig så ni kan smsa den om ni vill underhålla mig lite.
Jag hoppas bli utskriven på fredagen så då behöver jag inga gäster på sjukhuset iaf. Men hur det blir blir ni nog uppdaterade om här på internet.
Ingen måste komma och hälsa på. Vill bara förenkla för den som vill det genom att skriva reglerna här. Men jag blir självklart jätteglad för alla som på något sätt hör av sig och är trevliga.
Det var väl det...
Nu måste jag packa. Vi hörs!
Inskrivningen igår
Invägning
Igår var det inskrivning. I onsdags vägde jag mig för första gången på nästan 2 år, för att kunna skriva in i hälsodeklarationen vad jag väger. Få rätt mängd narkos och sådant. Var rätt jobbigt att stå på vågen och jag vågade nästan inte titta, men så tänkte jag att om jag inte tittar nu kommer siffrorna försvinna och då måste jag ställa mig på vågen igen. Så jag tittade. Och sedan vägde jag mig ungefär 8 gånger till. Jag kunde bara inte tro resultatet. Jämfört med för nästan 2 år sedan vägde jag 3 kg mindre. Jag som var helt övertygad om att jag vägde typ 3 kg mer nu. Så mentalt känns det som att jag gått ner 6 kg. Var skönt att kunna skriva in de siffrorna i papprena.
Klockan tickar
Jag vill vara i god tid så såg till att jag var på sjukhuset halv 11 trots att inskrivningen var först klockan 11. Gick långsamt till hissen och från hissen. Ingen brådska. Skrev in mig och väntade. Klockan tickade. Kvart över frågade en sköterska en annan var T.E. var någonstans, han har ju patienter som väntar. Kvart över 11 hade sköterskerna alltså inte sett till min kirurg än! Herre min jesus.
20 över kom en annan, ung, läkare ut i väntrummet. Han var grönklädd från topp till tå med handskar upp över underarmarna. Såg ut att komma direkt från operationssalen. Han höll en bunt papper i en plastmapp och ropade "Sara *? Vi är lite sena. (jag märker det, svarade jag med ett snett leende) Bara en kvart. Okej?" Sedan gick han innan jag hann påpeka att jag redan väntat i 20 minuter.
Efter 40 minuter (då jag varit på sjukhuset i 1 timme och 10 minuter) kom samma läkare och ropade in mig. "Agneta *." Jag reagerade inte. Han ropade bara efternamnet och jag reagerade. Sedan såg han i mina papper. "Hm, Agneta kanske var din mamma iofs?". "Jo, svarade jag, men jag heter det iaf i mellannamn också...".
I läkarrummet
Vi gick in i ett rum och killen var inte insatt i mitt ärende. Han sa att en läkare var sjuk och de andra fick täcka upp. Som om han läste mina tankar sa han "Det är inte T.E. som är sjuk utan en på operation så T.E. har fått täcka upp för honom". Puuh.
Han lyssnade på lungorna, hjärtat och tog blodtrycket (120/80). Allt var bra. Operationen räknar de med ska ta 1 timme och 45 minuter och de tänkte täcka över min fistel på en gång.
Jag ska kvällen innan och samma morgon duscha och tvätta håret med ett speciellt medel som finns på apoteket. Han tog ett odlingsprov från halsen också för att se om jag har bakterier som jag behöver få bort innan de skär i mig.
Jag fick ett häfte och ett papper att läsa igenom inför operationen och handla därefter. Jag ska tex vara fastande från midnatt och därefter får jag bara dricka kaffe, te utan mjölk, vatten och äppeljuice. Jag ska ha med mig hygienartiklar, badrock och tofflor men inga värdesaker (det sistnämnda i versaler).
Han sa också att eftersom jag sväljer p-piller vareviga dag ökar risken för blodproppar. Så från och med kvällen innan och en vecka framåt måste jag varje dag ta en spruta med blodförtunnande. Hualigen. Fick även lära mig att man ger olika blodförtunnande beroende på årstid, det ni.
Förkylning
Jag nämnde i början att jag var lite förkyld och han skrev upp det men gjorde ingen kommentar om det. Idag är jag mer förkyld men det ska kroppen få bort innan operationen. Jag vägrar ställa in operationen. JAG VÄGRAR.
Men eftersom jag var frisk i övrigt behövde jag inte träffa narkosläkaren, om jag inte ville förstås. Så jag tog lunch och åkte hem till mor och far och mös med dem till middagsdags. Fick bli en pluggfri dag, det var jobbigt nog ändå.
TLDR: Vad hände i samband med inskrivningen till operationen?
Igår var det inskrivning. I onsdags vägde jag mig för första gången på nästan 2 år, för att kunna skriva in i hälsodeklarationen vad jag väger. Få rätt mängd narkos och sådant. Var rätt jobbigt att stå på vågen och jag vågade nästan inte titta, men så tänkte jag att om jag inte tittar nu kommer siffrorna försvinna och då måste jag ställa mig på vågen igen. Så jag tittade. Och sedan vägde jag mig ungefär 8 gånger till. Jag kunde bara inte tro resultatet. Jämfört med för nästan 2 år sedan vägde jag 3 kg mindre. Jag som var helt övertygad om att jag vägde typ 3 kg mer nu. Så mentalt känns det som att jag gått ner 6 kg. Var skönt att kunna skriva in de siffrorna i papprena.
Klockan tickar
Jag vill vara i god tid så såg till att jag var på sjukhuset halv 11 trots att inskrivningen var först klockan 11. Gick långsamt till hissen och från hissen. Ingen brådska. Skrev in mig och väntade. Klockan tickade. Kvart över frågade en sköterska en annan var T.E. var någonstans, han har ju patienter som väntar. Kvart över 11 hade sköterskerna alltså inte sett till min kirurg än! Herre min jesus.
20 över kom en annan, ung, läkare ut i väntrummet. Han var grönklädd från topp till tå med handskar upp över underarmarna. Såg ut att komma direkt från operationssalen. Han höll en bunt papper i en plastmapp och ropade "Sara *? Vi är lite sena. (jag märker det, svarade jag med ett snett leende) Bara en kvart. Okej?" Sedan gick han innan jag hann påpeka att jag redan väntat i 20 minuter.
Efter 40 minuter (då jag varit på sjukhuset i 1 timme och 10 minuter) kom samma läkare och ropade in mig. "Agneta *." Jag reagerade inte. Han ropade bara efternamnet och jag reagerade. Sedan såg han i mina papper. "Hm, Agneta kanske var din mamma iofs?". "Jo, svarade jag, men jag heter det iaf i mellannamn också...".
I läkarrummet
Vi gick in i ett rum och killen var inte insatt i mitt ärende. Han sa att en läkare var sjuk och de andra fick täcka upp. Som om han läste mina tankar sa han "Det är inte T.E. som är sjuk utan en på operation så T.E. har fått täcka upp för honom". Puuh.
Han lyssnade på lungorna, hjärtat och tog blodtrycket (120/80). Allt var bra. Operationen räknar de med ska ta 1 timme och 45 minuter och de tänkte täcka över min fistel på en gång.
Jag ska kvällen innan och samma morgon duscha och tvätta håret med ett speciellt medel som finns på apoteket. Han tog ett odlingsprov från halsen också för att se om jag har bakterier som jag behöver få bort innan de skär i mig.
Jag fick ett häfte och ett papper att läsa igenom inför operationen och handla därefter. Jag ska tex vara fastande från midnatt och därefter får jag bara dricka kaffe, te utan mjölk, vatten och äppeljuice. Jag ska ha med mig hygienartiklar, badrock och tofflor men inga värdesaker (det sistnämnda i versaler).
Han sa också att eftersom jag sväljer p-piller vareviga dag ökar risken för blodproppar. Så från och med kvällen innan och en vecka framåt måste jag varje dag ta en spruta med blodförtunnande. Hualigen. Fick även lära mig att man ger olika blodförtunnande beroende på årstid, det ni.
Förkylning
Jag nämnde i början att jag var lite förkyld och han skrev upp det men gjorde ingen kommentar om det. Idag är jag mer förkyld men det ska kroppen få bort innan operationen. Jag vägrar ställa in operationen. JAG VÄGRAR.
Men eftersom jag var frisk i övrigt behövde jag inte träffa narkosläkaren, om jag inte ville förstås. Så jag tog lunch och åkte hem till mor och far och mös med dem till middagsdags. Fick bli en pluggfri dag, det var jobbigt nog ändå.
TLDR: Vad hände i samband med inskrivningen till operationen?
Googlat om operationen
Jag borde läsa, men man blir så trött av att läsa så jag tog mig en paus. Kollade in en grupp jag är med i på facebook: LKG Sverige. Framför allt till för oss Läpp-, käk- och gomspaltsbarn, men även för deras familjer. Följde en länk till föreningen LKG Stockholm. Såg att de har en träff med kranofacialteamet, det team som kommer ta hand om mig, 17.00 dagen efter min operation på Karolinska, där jag ju ligger då.
Kollade lite på deras information som ju egentligen är knapphändig. Det finns väldigt lite information som berör vuxna. Allt är om spädbarn och ja, been there- done that.
Under rubriken Operationer för talets skull, fann jag ett ord jag hört flera gånger under mina besök det senaste året men aldrig vetat hur man stavat till. Det jag ska göra är en Pharynxlambå. Konstigt att jag inte kunde stava till det? Det är "Om mjuka gommen inte sluter tätt, kan man ta en flik från svalgväggen och fästa bak i gommen". Exakt. Det är det jag ska göra.
Eventuellt ska jag också göra en fistelslutning: "Ibland kan det uppstå fistlar i gommen. Det är små hålbildningar mellan mun och näshåla. Då gör man en fistelslutning."
Sedan googlade jag på begreppet pharynxlambå och fick två enstaka träffar. Den ena handlade om en femårig tjej som ska göra en sådan här operation. Mamman (om jag förstod rätt) skrev "Ner till Malmö igen för att eventuellt göra en pharynxlambå operation som innebär att man skär i halsen loss en bit skinn för att sen fästa en bit i gommen så att talet ska bli bättre. Den operationen tar ca 3½timme."
TRE OCH EN HALV TIMME? Min längsta tror jag varit 3 timmar och en kvart. Då opererade jag båda öronen. Trodde inte att det här skulle vara i klass med detta. Hm, nå lugna sig.
På den andra sidan google fick fram stod det "Min son föddes 1989 och fick vid fem års ålder göra en pharynxlambå. Det är nog på sätt vis den jobbigaste operationen av flera skäl. För det första har de jätteont efter, eftersom de skär ut en flik i svalget så retar det musklerna i nacken vilket gör att barnet får en gräslig nackspärr efter. Halsen är också ganska känslig (det vet man ju om man haft halsfluss) och det gör ordentligt ont efter. Under operationen blöder det ganska mycket vilket kan göra att de kräks en hel del blod efter, vilket i sig kan vara traumatiskt. Men, resultatet är fantastiskt. Vår son började tala rent nästan över en natt. När jag ser på gamla videofilmer så kan jag nästan inte förstå vad han säger innan operationen och bara några veckor senare är det jättetydligt."
1. Jag gör det här främst för matens skull. Talet ser jag som en bonus. Så gräsligt talar jag väl inte, hm. Läkarna gör det främst för talet och maten är en bonus. Men så är det inte de som lever med maten dag ut och dag in heller.
2. Efter min näst senaste operation spydde jag blod efter att ha haft den där slangen ner i lungorna där som skavde och irriterade. Därför var jag väldigt orolig inför den senaste operationen att jag skulle spy blod igen för jag tyckte verkligen att det var läskigt. Det gjorde jag inte senast iaf.
Har naturligtvis haft tanken att det måste blöda efter den förestående operationen men vad sjutton. Inte har jag sett det så här svart på vitt!
Tror det var bra att det inte fanns mer att finna på google om detta. Jag skrämmer bara upp mig själv.
Glöm detta nu och fokusera på studierna. Duktig flicka.
Kollade lite på deras information som ju egentligen är knapphändig. Det finns väldigt lite information som berör vuxna. Allt är om spädbarn och ja, been there- done that.
Under rubriken Operationer för talets skull, fann jag ett ord jag hört flera gånger under mina besök det senaste året men aldrig vetat hur man stavat till. Det jag ska göra är en Pharynxlambå. Konstigt att jag inte kunde stava till det? Det är "Om mjuka gommen inte sluter tätt, kan man ta en flik från svalgväggen och fästa bak i gommen". Exakt. Det är det jag ska göra.
Eventuellt ska jag också göra en fistelslutning: "Ibland kan det uppstå fistlar i gommen. Det är små hålbildningar mellan mun och näshåla. Då gör man en fistelslutning."
Sedan googlade jag på begreppet pharynxlambå och fick två enstaka träffar. Den ena handlade om en femårig tjej som ska göra en sådan här operation. Mamman (om jag förstod rätt) skrev "Ner till Malmö igen för att eventuellt göra en pharynxlambå operation som innebär att man skär i halsen loss en bit skinn för att sen fästa en bit i gommen så att talet ska bli bättre. Den operationen tar ca 3½timme."
TRE OCH EN HALV TIMME? Min längsta tror jag varit 3 timmar och en kvart. Då opererade jag båda öronen. Trodde inte att det här skulle vara i klass med detta. Hm, nå lugna sig.
På den andra sidan google fick fram stod det "Min son föddes 1989 och fick vid fem års ålder göra en pharynxlambå. Det är nog på sätt vis den jobbigaste operationen av flera skäl. För det första har de jätteont efter, eftersom de skär ut en flik i svalget så retar det musklerna i nacken vilket gör att barnet får en gräslig nackspärr efter. Halsen är också ganska känslig (det vet man ju om man haft halsfluss) och det gör ordentligt ont efter. Under operationen blöder det ganska mycket vilket kan göra att de kräks en hel del blod efter, vilket i sig kan vara traumatiskt. Men, resultatet är fantastiskt. Vår son började tala rent nästan över en natt. När jag ser på gamla videofilmer så kan jag nästan inte förstå vad han säger innan operationen och bara några veckor senare är det jättetydligt."
1. Jag gör det här främst för matens skull. Talet ser jag som en bonus. Så gräsligt talar jag väl inte, hm. Läkarna gör det främst för talet och maten är en bonus. Men så är det inte de som lever med maten dag ut och dag in heller.
2. Efter min näst senaste operation spydde jag blod efter att ha haft den där slangen ner i lungorna där som skavde och irriterade. Därför var jag väldigt orolig inför den senaste operationen att jag skulle spy blod igen för jag tyckte verkligen att det var läskigt. Det gjorde jag inte senast iaf.
Har naturligtvis haft tanken att det måste blöda efter den förestående operationen men vad sjutton. Inte har jag sett det så här svart på vitt!
Tror det var bra att det inte fanns mer att finna på google om detta. Jag skrämmer bara upp mig själv.
Glöm detta nu och fokusera på studierna. Duktig flicka.
Gomspaltsoperation närmar sig
Nu är det inte långt kvar. Idag är det tisdag. På torsdag är det inskrivning och på onsdagen nästa vecka är det operation. Sitter och äter lunch för tillfället. Slog på stort och gjorde pannbiffar och hela kalaset. Sitter och snörvlar och snyter mig. Gräddsås och lingonsylt, ja tom saltgurkans vätska och mjölken jag dricker till, har en alltför bra förmåga att leta sig upp i näsan och rinna ut den vägen. Har precis ätit upp och problemen börjar ungefär halvvägs in i måltiden. Det kommer rinna på ett tag nu. Vanligen upphör det 10-30 minuter efter att jag ätit upp.
Kan inte förstå att jag om 8 dagar inte kommer ha den här sortens problem längre. Det här är mitt liv. Det är vardag för mig. Snörvel och snyt. Människor som aktar sig lite extra för mig för de tror att jag är sjuk. Det är vardag.
Så i övermorgon ska jag på inskrivning. Träffa kirurgen, en sjuksköterska och troligen narkosläkaren. Det var nog 10 år sedan sist och jag är minst sagt ringrostig.
Detta är min chans att fråga om operationen och det som väntar. Hur lång är den? Jag har faktiskt ingen koll. Hade ett flertal frågor för några veckor sedan men nu när jag tänkt skriva ner dem verkar de ha skytt elden. Nå, om ni kommer på någonting som jag kan fråga så skriv gärna ner det som en kommentar. Vore grannt att komma på alla frågor när jag lämnat sjukhuset...
Kan inte förstå att jag om 8 dagar inte kommer ha den här sortens problem längre. Det här är mitt liv. Det är vardag för mig. Snörvel och snyt. Människor som aktar sig lite extra för mig för de tror att jag är sjuk. Det är vardag.
Så i övermorgon ska jag på inskrivning. Träffa kirurgen, en sjuksköterska och troligen narkosläkaren. Det var nog 10 år sedan sist och jag är minst sagt ringrostig.
Detta är min chans att fråga om operationen och det som väntar. Hur lång är den? Jag har faktiskt ingen koll. Hade ett flertal frågor för några veckor sedan men nu när jag tänkt skriva ner dem verkar de ha skytt elden. Nå, om ni kommer på någonting som jag kan fråga så skriv gärna ner det som en kommentar. Vore grannt att komma på alla frågor när jag lämnat sjukhuset...
Inte tur tyvärr
Gjorde ju ett schema för denna vecka som jag faktiskt hållit väldigt bra. De allra flesta punkterna har ju genomfört. Bara två som jag inte har gjort så klart som jag borde. Ett av dessa är att städa. Det drar jag mig verkligen för till sista stund, men imorgon förmiddag är sista möjligheten sedan är det kört. Så upp tidigt imorgon och städa, jippi.
För övrigt har jag fått veta att tentan preliminärt är den 12 november, dvs den dagen jag ligger halvt däckad och hungrig i en sjukhussäng och roar mig... Inte en chans till att kunna skriva den tentan då isf.
Men ska ringa sjukhuset imorgon och fråga när nästa möjliga operationsdatumet är. Passar inte det så får jag ta operationen den 11 november och strunta i tentan. Omtentan är i mitten av december... Någon dag efter kurs nummer 3s tenta. Men isf får det duga.
För övrigt har jag fått veta att tentan preliminärt är den 12 november, dvs den dagen jag ligger halvt däckad och hungrig i en sjukhussäng och roar mig... Inte en chans till att kunna skriva den tentan då isf.
Men ska ringa sjukhuset imorgon och fråga när nästa möjliga operationsdatumet är. Passar inte det så får jag ta operationen den 11 november och strunta i tentan. Omtentan är i mitten av december... Någon dag efter kurs nummer 3s tenta. Men isf får det duga.
Äntligen ett datum!!
Detta är min sista vecka på lovet och jag har planerat in varje sekund i princip. Därför blir det dåligt med uppdateringar, men det kommer nog mer i slutet på veckan. Planerat så allt viktigt ska göras nu i början så jag får "slappa" de sista dagarna inför starten, typ.
Ett viktigt besked är iaf att jag fått operationsdatumet. 11 november är jag inbokad på KS. Ska få hem ett brev imorgon troligen med information. Kollade mitt schema, som inte finns ännu så långt fram, men om jag räknar på förra terminens datum så är det just 11 november terminens andra tenta kommer vara på. Typiskt.
På onsdag ska jag till universitetet i syfte att skriva in mig bland annat, får väl ta och leta reda på någon och se om jag kan få besked. Visar det sig vara olämligt så ska jag ringa KS och boka om tiden.
Skulle ju vara bra om tentan var den 10, så har jag fullt i tankarna med tentan fram till dess, sedan operation på onsdagen, då borde jag få komma hem från sjukhuset på fredagen och hinner vila 4 dagar innan nästa kurs börjar. I värsta fall missar jag några föreläsningar på den kursen men det kan jag ju ta igen.
Snälla håll tummarna för att tentan är den 10e!
Imorgon ska jag fixa pass, bland annat. Och en massa andra saker. Ja, ni får läsa senare det som är värt att läsas.
Nu blir det sängen!
Ett viktigt besked är iaf att jag fått operationsdatumet. 11 november är jag inbokad på KS. Ska få hem ett brev imorgon troligen med information. Kollade mitt schema, som inte finns ännu så långt fram, men om jag räknar på förra terminens datum så är det just 11 november terminens andra tenta kommer vara på. Typiskt.
På onsdag ska jag till universitetet i syfte att skriva in mig bland annat, får väl ta och leta reda på någon och se om jag kan få besked. Visar det sig vara olämligt så ska jag ringa KS och boka om tiden.
Skulle ju vara bra om tentan var den 10, så har jag fullt i tankarna med tentan fram till dess, sedan operation på onsdagen, då borde jag få komma hem från sjukhuset på fredagen och hinner vila 4 dagar innan nästa kurs börjar. I värsta fall missar jag några föreläsningar på den kursen men det kan jag ju ta igen.
Snälla håll tummarna för att tentan är den 10e!
Imorgon ska jag fixa pass, bland annat. Och en massa andra saker. Ja, ni får läsa senare det som är värt att läsas.
Nu blir det sängen!
