Till dig som betyder mycket för många

Inatt förstod jag. Det tog 5 dygn innan jag fick den sanna insikten. Mormor är inte på Bahamas. Hon kommer inte tillbaka. Och jag får inte träffa henne igen. Mormor är död. Borta. Det var svårt att inse. Och jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill inte.

Jag har tidigare i bloggen skrivit att när jag "drabbas" av starka känslor, som att jag blir väldigt arg, ledsen eller glad, då städar jag. Fast så är det inte alltid. Det har varit ganska tomt på den andra fronten, för där krävs det en drastisk skillnad från normalläget. Det handlar om när jag blir väldigt lycklig eller, motsatsen, väldigt olycklig. Är jag lycklig hela tiden fungerar det inte. Så vad är det som händer? Jo, jag skriver dikter. Eller rättare sagt blir påtvingad dem av min hjärna. Och jag har faktisktinte några större valmöjligheter. Det är bara att acceptera.
Så i natt när jag slogs av insikten att mormor är borta så dök de upp. Versrad efter versrad, rim efter rim... Och jag har ju varit med förr. Jag vet att jag inte får den ur skallen om jag inte skriver ner den. Jag kan helt enkelt inte somna om jag inte kan pränta ner dikten i skrift. Så vid 2-tiden var det bara att kliva ur sängen och gå ner. Tända lampan, ta fram blocket och penna och skriva ner det som kom till mig. Signerar som vanligt med namn, årtal och klockslag. Sedan lägger jag det ifrån mig och går upp för att sova. Klockan hann bli efter tre ändå när jag somnade, men jag vet att den hade blivit än mer om jag inte gått upp. Jag bara vet det.

Vill ni se vadsom slog mitt kreativa sinne i natt då?



Till mormor, där i himmelen


För inte alls så länge sen

kunde vi alla bara ringa hem.

En alldeles speciell röst skulle oss nå

och all hjälp vi behövde skulle vi få.

I luren fanns en kvinna som visste allt

sedan blev det hastigt iskallt.

Plötsligt fanns hon inte mer.

Och vi får blicka upp istället för ner

på en kvinna som alltid funnits där

och som alltid levde i nuet just här.


Varför och hur kommer vi aldrig att förstå

hur länge vi än blickar upp mot det blå.

Kanske en dag får vi veta,

tills dess får vi i våra sinnen leta

efter en sanning som kanske ej finns

om just den kvinnan vi alla minns.

Och alla har vi på känn,

att hon har kommit hem.
Till det paradis hon så väl förtjänar

och att änglarna henne där betjänar.



Knackat på porten har
Skrivet i slottsdammet av: mamma

Så fin dikt vad du är duktig. Kram mamma

2008-05-18 @ 18:21:21
Skrivet i slottsdammet av: Jannice

Så vacker..så stark..tänker på er alla!

Det är så jobbigt när något sånt här händer. Man vill ha svar, förklaringar..man vill så gärna veta.. Kramar om er alla varmt!!

2008-05-19 @ 07:43:20
Blogg/hemsida: http://jannicejarpe.blogg.se/

Skriv i slottsdammet här:

Går under vilket namn?:
Är du viktig?

Kontaktadress: (publiceras ej)

Blogg/hemsida?:

Värt att nedtecknas är:

Trackback
RSS 2.0