Hade den bara funnits i vitt så... Vilken fantastisk brudklänning. Och jag älskar ju rött. Min mamma hade en röd brudklänning när hon gifte sig (röd som bakgrundsfärg och lite större blommor på) och hon och pappa firade ju 35 årig bröllopsdag i år. Så... man kanske skulle satsa på en röd klänning iaf? Den är ju hur fin som helst.
Rött och guld skulle ju kunna vara bra tema-färger. Det funkar ju bra på bloggen, eller hur?

Jag var ute efter att kolla på julklappar. Och hamnade på brudklänningar. Nå, det är inte dags att önska sig en brudklänning ännu så borde gå tillbaka till att kika på vanliga t-shirts osv...

Fredagen började med ett seminarie, övergick i en fralla till lunch och fortsatte med pluggande. Efter ett antal sidor blev jag så trött så jag somnade till lite. Drömde lite söta drömmar. Men när vaknade hade det bara gått 10-15 minuter, fast det kändes som timmar jag suttit där med armarna över böckerna och huvudet mot armarna. Satt mellan St och T dessutom och de log lite snett mot mig när jag vaknade till. Nåja, sedan var jag pigg igen och kunde läsa lika mycket till, innan det blev rast och...
Jag måste börja tajma mina raster tror jag, de har en förmåga att bli sådär 3 gånger så långa som planerat.

När jag väl kom från palatset åkte jag direkt till mina föräldrar. Jag var först att anlända så hann både hjälpa till och umgås med de som en gång satt mig till världen. Sedan kom min efterlängtade moster/gudmor från Dalarna med make och sina två yngstingar, som ju inte är så himla små längre. Det var verkligen så roligt att ses, det blir ju tyvärr alldeles för sällan men desto viktigare att ta tillvara på stunderna vi har. Eftersom de andra var lite sena så hann vi med att prata lite enskilt också.

Därefter droppade andra mostern med dotter in, sedan morbror med frugan och M, och sedan kusinen med maken och lilla W, som utvecklas oerhört. Vilken kille va! Ett år och hur supergod som helst. Allt som allt var vi 17 personer. Fast det var 18 hjärtan som slog i rummet samtidigt (min kusin är gravid).
Maten var jättegod, alltihop var toppen och vi hade det verkligen supertrevligt. Det blev högljutt, som alltid i min släkt. Men min röst börjar klara mer och mer nu så så länge jag inte måste ropa högt eller skrika är det lugnt tror jag. Fast jag lät de andra sköta mycket av snacket iaf, som jag brukar göra.
Fast jag var bara tvungen att visa några att jag kan jonglera med tre clementiner...

Annars så fick jag höra att rösten ändrats lite. Den lät vuxnare, sa några. Finare, fyllde någon annan i och var tvungen att ursäkta sig och säga att den inte varit ful förut. No offence taken. Och jag tycker att jag hört en annan röst i huvudet sedan operationen så jag antar att den har ändrats lite grann, även om jag nu vant mig vid rösten i huvudet (låter bra, eller hur?).
Fast jag är riktigt irriterad på sch-ljudet mitt hål orsakar när jag pratar. Särskilt "s" är problematiskt och jag kvider lite inombords när jag måste säga ett ord innehållande "s", vilket tyvärr är väldigt ofta.
Dessutom sa några att det syntes att jag gått ner i vikt. I ansiktet tom. Jag ser det verkligen inte i ansiktet, det ser ut som vanligt tycker jag. Men jag märker lite på andra sätt, som magen och kläder.

Jag sov länge på lördagen men trots detta var jag riktigt trött. Vet inte om det tar extra mycket på krafterna att äta antibiotika men jag kände mig helt knockad trots att fredagen inte var jättevild direkt. Varje gång jag försökte plugga somnade jag, och det har inte med ämnet eller boken att göra. Även när jag tog paus och såg på tvserie hade jag svårt att hålla ögonen öppna. Känns så sjukt att vara så trött, när man känner sig helt frisk och kry annars och dessutom sovit gott om natten. Jag gav iaf upp pluggande efter ett tag. Min superpluggdag var bara att glömma. Skulle ha träffat St och plugg-S men jag smsade och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte hitta orken. Verkligen trist men vad ska jag göra..?

Vaknade iaf tidigt på söndagen av mig själv och efter frukosten blev det pluggdags. Läste 32 sidor innan jag tog en lite längre lunchpaus. Nu ska jag tillbaka till boken och läsa ytterligare. Målet är 50 sidor om dagen nu, så jag blir klar någon gång. Är ju bara drygt 1½ vecka till tentan nu.

---

TLDR- Moster m fam från Dalarna kom på besök på fredagen. Andra släktingar hakade på och jag fick höra att rösten ändrats, och ansiktet... Lördagen var jag knockad och söndagen effektiv.

Jag åt nudlar i veckan till lunch. Vi hade fyra nudelpaket hemma. Tre av dem hade bäst före-datum för länge sedan, den fjärde precis den dagen. Det var riktigt länge sedan vi åt nudlar och jag kom att tänka på förra hösten då vår kost till största delen bestod av just det. Det var nudlar med tillhörande kryddpåse, det var nudlar med kycklingbitar, det var nudlar, det var nudlar, det var nudlar.
Billigt och bra.
Det är nästan som natt och dag när jag jämför dessa höstar. Denna vecka har vi ätit fläskfilé med hemgjord svampsås och ris, kyckling med hemgjord marinad och hemgjord jordnötssås och ris och... man glömmer så lätt men vi äter ordentlig mat iaf. Vi fyller magen med nyttigare saker, vi äter tom sallad (inte just nu då jag har lite problem med tex gurka). Inga nudlar så långt ögat kan nå.
Anledningen till att jag åt nudlar var för att det var det enda som passade att äta till lunch av det vi hade hemma. Och eftersom antibiotikan ska tas i samband med mat var jag tvungen att äta någonting. Så det fick bli nudlar.

Jag kom bara att tänka på det...

Idag stoppde jag i linserna för första gången sedan operationen. Var dags att öppnat ett nytt paket med månadslinser. Den ena linsen gick sönder direkt, den gick mitt i tu. Kul det. Innebär det att resten av dagen kommer bli kass? Tog fram en ny lins som gick in på första försöket och andra ögat behövdes bara två försök. Nu ser jag iaf igen.

Nu blir det seminarie och sedan lunch och plugg. Ikväll ska jag till mina föräldrar där lite släkt samlas för middag. Min moster/gudmor med make och sina två yngsta barn kommer nämligen. De bor i Dalarna i vanliga fall så är lite speciellt besök.

Så där har ni min fredag!

Tele2 ringde och sökte min svärfar (E).

- Han är inte hemma.
- Vem är du då som talar, hans dotter kanske?
- Nej, inte ens det... svarade jag och började fnittra över situationen.
- Förlåt vad sa du?
- Nej, jag är inte hans dotter.
- Nej okej, hur gammal är du då?
- 21.
- Och du bor där?
Jag började skratta lite. För jag bor inte på den adressen där telefonen är registrerad och jag har ingen lust att utsättas för vad nu Tele2 killens baktanke var. Så jag svarade...
- Nej, jag bor inte här.
- Nähä? Undrade han.
- Nej. Ehm, jag är... grannen faktiskt, svarade jag sanningsenligt för att han inte skulle tro att jag var inbrottstjuv eller något.
- Du är granne och svarar i telefonen där?
Han är inte den första stackarn som råkar ut för vår komplicerade boendeform.
- Ja, svarade jag och kunde inte låta bli att skratta. Men jag får vara här och svara i telefonen.
- Jaha okej, då får jag återkomma till E då.
*klick*

Igår kom den, min alldeles egna almanacka! Ta en titt!

Det känns som att jag har vunnit en miljon kronor på lotteri, och efteråt upptäckt att vinstskatten är på 200%.
Hade jag vetat det innan hade jag såklart aldrig köpt lotten...

Så... sköterskan ringde upp 8.32 imorse. Jag var vaken för klockan ringde 8.30 och som sagt så vaknar jag direkt när jag vaknar. Så lät nog inte ens nyvaken. En parantes är att J inte ligger och drar sig så ofta längre. Förut ställde han klockan på en halvtimme innan för att han inte skulle bli sen, han låg och drog sig och musiken dånade. Jag som kanske inte ens behövde vakna då blev tokig. Så jag älskar vår Wake up-light. Är rummet upplyst så är det inte så mycket att snacka om längre liksom. Ni vet hur det är när solen gått upp på somrarna...

Tillbaka på rätt spår igen, ledsen för detta. Hon sa att min kirurg inte var där denna vecka men hon skulle försöka på tag på någon annan som eventullt kunde kolla mig. Vid 14.30 tror jag ringde hon igen och berättade att Petra som var assisterande kirurg, eller vad det kallas, vid operationen kunde träffa mig klockan 16. Så far skjutsade mig till sjukhuset så jag kom i tid.

Jag sa som det var att det kommer upp mat, dryck och luft och hon konstaterade direkt att det hörde hon också. Det är ju så att för att skapa såriga ytor som kan läka ihop har man utvidgat fisteln, så hålet är större (4x2 mm uppskattade hon det till) än fisteln var. I vanliga fall sitter stygnen i ca 3 veckor men i ovanliga fall går de bort före. Tex vid infektion, som jag inte haft, och om man blödit mycket, vilket jag inte gjort alls. Och då blir det ett hål kvar. Detta var trots allt en risk de aldrig talat om för mig. Och hade de ens yppat att det var en på tusen eller något som får den, dvs så oerhört ovanligt, så hade jag sagt nej till det. Jag hade gjort den stora grejen och lämnat fisteln som den var för jag velade angående fisteln. Jag ville egentligen låta den vara. Hade aldrig velat riskera att det skulle bli värre. Så det är jag faktiskt rätt arg för. Att de aldrig nämnde den risken.

Iaf så kan hålet växa igen av sig själv och jag ska gå på en bred antibiotikakur i en vecka för att rensa kroppen på eventuella infektioner. Detta ökar tydligen chanserna till att det växer igen. Tabletterna är kapslar (jag ska fixa bild senare så ni får se) och de stinker. Jag ska ta en kapsel, tre gånger om dagen. Jag är överlycklig. (ironi)
Men det var iaf två bra saker (se vilken positiv människa jag är) idag. För det första bad de inte ens om att jag ska betala för detta besök (jag har iofs frikort men det vet ju inte dem) och antibiotikan kostade bara 49 kr (till skillnad på alla tabletter efter operationen där vi snackar om 400 kronor, som mina föräldrar tack och lov betalade).

Om hålet inte växer igen så får vi sy igen det igen... I vanliga fall syr man tre lager, vid näsan, muskulaturen och gomen men mitt hål var så litet (därför jag ville låta det vara) att de inte kom åt och sydde endast de två sistnämnda lagren. Som ju då gått upp. Jag har en återbesökstid 17 december (tur det för jag har tenta 10 och 16 december) då tyvärr frikortet gått ut (dvs besöket kommer kosta 300 kr) med min kirurg så får vi se vad som gäller då.

Det är läget nu.
Jag är trött på skiten. Håll alla tummar och tår ni har och be till alla gudar ni tror på att hålet växer igen de kommande veckorna.
Jag vill bara att det ska vara bra och kunna gå vidare nu.

Vi la oss lite för sent igår, J och jag. Men när vi låg där i sängen, närmare än vanligt och kramade om varandra. Ja, då hade jag inte riktigt lust att släcka ner lampan helt hur mycket klockan än visade.

- Vet du vad jag tänkte tidigare idag? Frågade jag J.
- Nej, vadå?
- Att jag är lycklig.
J log och kramade mig lite hårdare.
- Bra. För jag är också lycklig.

Och det må vara så att allt inte är på topp runt mig nu. Ligger lite efter i studierna, fast snart är jag nog i kapp igen, komplikationer efter operationen, och det kanske till och med är så att jorden går under år 2012 som skrämselpropagandan antyder. Det må så vara. Men precis just nu. I precis den här stunden av mitt liv så är jag lycklig. Klart det skulle kännas bättre om hålet inte var ett hål, om jag var klar med PMskrivande som jag tänkt mig och om jag hann gifta mig med J innan jag dör. Men egentligen spelar det mindre roll.
För i grund och botten är jag lycklig.

Jag mailade sjukhuset idag och förklarade läget med hålet och frågade om det var normalt, typ, och i annat fall vad jag ska göra åt det. Så jag hoppas få svar imorgon. Visste inte vart jag skulle vända mig så skrev till samma kvinna som jag skrev för snart ett år sedan när jag bad om att få denna operation. Det funkade då, så jag hoppas det funkar nu.

Har fått ganska starka reaktioner från flera håll på det jag skrev senast. Det är nog värre att inte uppleva det själv på sätt och vis. Jag vet ju exakt hur det känns, ser ut och omfattningen av problemet. Jag kan jämföra med skillnaden på förut och nu. Jag målar upp en bild när jag skriver som inte är överdriven, men heller inte direkt förskönande. Jag tror att jag hade reagerat på samma sätt som några av läsarna gjorde om det varit någon annan som skrivit så. Det låter ju minst sagt obehagligt och illa. Men det är liksom mitt liv, min kropp. Och även om jag är rätt så irriterad (och annat) på att vara i den här oväntade situationen så... den är inte helt ny. Att få upp saker i näsan, det sådant jag levt dagligen med i åratal. Det är mer nu, än det varit förut, men någon annan skillnad är det ju inte.
Svårt att förklara vad jag menar i skrift. Och... man får väl passa sig när man skriver. Jag märker det när jag berättat om andra saker som är totalt normala för mig för folk och man ser hur dem kvider av obehag. Obehag inför något i mitt liv? Det är inte så hemskt direkt.
Allt blir normalt efter ett tag.

Exempel. Jag känner bara salt och surt på ena sidan av tungan. Detta troligen efter en öronoperation då de råkat nudda smaknerven och reducerat mitt smaksinne. Så... jag har lite problem med salt och surt, att jag inte känner av det så bra. Det är väl inte så hemskt? Maten smakade annorlunda först men jag vande mig ju sedan. Det blev normalt.

Nej, jag slutar skriva nu. Det blir bara... konstigt.
Anledningen till att jag skriver det jag gör kring gomspalten är två. Dels för att jag ska minnas (vilket är orsaken till att jag över huvud taget skriver) och dels för att det finns i princip ingen information på internet att få om detta. Inga direkt personliga upplevelser och inte mycket till fakta för vuxna med gomspalt. Så jag tillför det i internetbanken. Så andra inte ska bli tagna på sängen på samma sätt. Så de, om de hamnar i samma situation som jag kan googla och se hur det gick för mig. Mina tankar och upplevelser och hur det slutade.
Jag hoppas det blir en "och så var hon lycklig i alla sina dagar" efter den här åkturen...

Nåja. Hoppas ni hade en bra helg.

Vi ändrade oss angående middagen igår och det fick istället bli pasta med citronkyckling. Ett nytt recept som jag hade i en liten kokbok med enbart pastarätter. Vi kokade två olika sorters pasta för jag ville köra på receptet som var med farfalle medan J var otroligt sugen på tagliatelle. Så två viljor får bli två rätter. Det blev väldigt gott faktiskt. Men man måste ju gilla citron för det är både lite citronskal och citronsaft (vi körde dubbel sats så det var 1 dl citronsaft) i.
Eftersom vi gjorde mer mat än bara till en måltid har vi självklart kvar för lunch, mums.

Så här såg våra rätter ut:

Ni vet min fistel..? Det hålet mitt i gomen som jag var osäker på om jag ville göra något åt. Knappt någonting kom upp till näsan den vägen, utan det var ett större hål längst bak som spökade. Men mina argument föll mot det praktiska i att få det gjort på en gång. Tänk om det växer sig större så fisteln blir ett problem om 10 år? Då kommer jag ångra att inte ha fått det gjort på en gång. Så jag gjorde det.

Men igår släppte ju ett av stygnen, som jag skrev och blottade ett runt, svart hål mitt i taket i munnen. (ser inte mysigt ut så ni får inte se bild) Mycket större än fisteln var, och mycket större problem än fisteln var. Det där hålet är en direkt kanal till min näsa. En ynka liten chokladbit och jag får snyta choklad i flera minuter. Om jag vägrar snyta så rinner det vackert ur näsan nedåt munnen. Nå, tänk positivt. Jag får smaka den goda chokladen utan att få i mig alla dessa kalorier.

Men det är störande. Jag gjorde operationen enbart för att slippa få upp mat och dryck i näsan och nu sitter jag här med en cocktail av choklad och apelsinjuice rinnande ner för näsan. Tork, tork.

Ja. Jag vet. Min gom är i chock för tillfället. Den undrar vad sjutton som har hänt(?!) och den är stelare än normalt. Så den läcker som det är. Innan stygnet gick upp var jag ju på återbesök och det droppade då vatten ex. när jag druckit det och förklaringen till det var alltså att gomen var spänd. Det kommer bli bättre.
Sedan rök stygnet och det blev alltså ljusår jobbigare.

Jag antar att de lekte runt lite med någon kniv i munnen på mig. Utökade fisteln och skapade såriga ytor som skulle läka ihop. Mamma är helt övertygad om att det kommer läka ihop. Hon vet om mycket större ytor i munnen som läkt ihop än detta. Och vi snackar inte ens en halv centimeter när vi snackar mitt hål. Men det är problematiskt och idag när jag pratade med J hörde jag hur det bara brusade upp luft i näsan när jag pratade. Jag stannade och frågade J om han hörde. "Ja, verkligen!" svarade han. Och det var ju bruset läkarna ville åt...

Men jag tror nog att det kommer läka ihop. Var bara inte beredd på att någonsin få upp saker i näsan den vägen igen så det var helt klart en besvikelse. Hörde att Sahlgrenska fått pris för sin goda patientinformation och är lagom avundsjuk. Attans också.

Ber om ursäkt för de långa inläggen men det blir så när det gått så många dagar emellan...

För att skriva om något annat så är helgen till stor det ägnad åt att skriva ett PM (pro memoria). Mitt går ut på att läsa ett rättsfall och bena ut vem som tycker vad av parterna och vad domstolen slutligen säger. Typ. Har läst igenom det en gång nu men känner att jag behöver läsa om det innan jag har tillräcklig koll för att skriva om det. Det är ju tyvärr inte som i romaner och noveller där det rätt tydligt framgår vem som säger/tänker vad. Och det är väl därför man får en uppgift i att bena ut just det. Det är inte riktigt solklart. Fast det ska nog gå.
PMet ska vara inlämnat på onsdag så vore skönt om det var färdigt imorgon så kan jag läsa igenom det på tisdag när jag fått en liten andningspaus och ändra om något känns konstigt då.

Förutom PM-skrivande så ska jag försöka läsa lite mer i boken. Ja ni läste rätt. Boken. Endast ett stycke bok på denna fyra veckorskurs. En bok á 400 sidor. Jag har läst sisådär en tiondel. Sedan har vi en bok med lagtext att tillgå, och ett häfte med rättsfall som jag tyvärr inte hunnit köpa. Den fanns inte i bokhandeln när jag köpte litteraturen och enda gången jag var på universitetet var ju igår och jag tror bokhandeln stängde 15 och jag slutade 15. Innan lektionen visste jag inte om den så kunde inte köpa den då heller. Det blir måndagens inköp i alla fall.

J var på förmiddagsträning idag och kom hem för att snabbt duscha och stack sedan till sin skola för grupparbete. När han kommer hem blir det handling. Kvällens mat blir troligen pasta och currysås med kyckling. Är lite sugen på att baka kärleksmums men då tar jag ju onödig tid från studierna... Har ju redan missat 3-4 dagar pga operationen.

Dagens glädjebesked är att jag i natt klarade mig utan smärtstillande. Vaknade till men kunde somna om. Känns underbart. Hoppas jag kan lägga tabletterna på hyllan nu (talesätt, självklart ska man lämna överblivna tabletter till apoteket för hantering...).

(Ber om ursäkt för bristen på bilder, men de bilder jag har lämpar sig helt enkelt inte för känsliga läsare och varför skulle någon annan vilja se hur jag ser ut. Viktiga är väl att jag har dokumenterat för min skull? Vill ni ha bilder?)

Nu har det gått ytterligare några dagar. Jag började äta mjuk mat. Följde definitionen från Sahlgrenska. Så det blev bröd med ost, utan kanter. Sedan blev det pannbiffar, pannkakor och slutligen den efterlängtade pizzan, utan kanter.
På tisdagen tog jag emot besök utifrån för första gången sedan hemkosten. Det var först far som svängde förbi på dagen. Mor kom efter jobbet och handlade med sig lite varor som tagit slut för oss. Jag orkade ju bara gå nerför trappan långsamt, en handling var det inte tal om. J hade fullt upp i skolan och var där i 10 timmar flera dagar i streck, för att sedan komma hem och avlasta mig. När mor var på väg kom jag på att båda ändå får se "kaoset" (vi hade städat lite iaf) vi lever i så kan lika gärna erbjuda dem att stanna på middag. Sagt och gjort och de fick smaka på mina hemlagade pannbiffar med lök, potatismos (mjuk mat), lingonsylt, gräddsås och saltgurka. Far hade ätit lunch så sent så han tog bara lite. Till att börja med. Sedan tog han om. Gott betyg. Mamma berömde och frågade mer noga hur jag gjort. Idag när vi sågs berömde dem igen. Kul det.
Iaf så kom mor och hon ställde sig direkt och diskade. Diskade allt som stod i travar på köksbänken. Väldigt skönt att få det undanröjt, inte direkt något vi hade ork, tid eller lust till. Vi var väldigt tacksamma.
Far hade på dagen fixat avloppsbrunnen under vårt badkar (jag hade ju städat där men inte fått igen korken ordentligt) och så tog han vår pappersinsamling med sig och kastade den. Så skönt.
Vår diskmaskin är tyvärr inte vad den har varit, måste be svärfar kika på den och se om han kan fixa...
Jag la mig på soffan den sista stunden föräldrarna var här. Ville absolut inte att de skulle gå men jag behövde vila lite. Matlagning är en ganska jobbig sysselsättning...

På onsdagen kom mina föräldrar förbi efter jobbet igen. Denna gång på snabbvisit. Mamma städade lite till åt oss och lämnade oss sedan att rå om oss själva. Jag började få energi igen. Som om jag för ovanlighetens skull hade lite mer i mig än bara tillräckligt för att överleva. Jag blev stabilare och pratade lite mer.

På torsdagens morgon var det återbesök hos kirurgen. Far lovade köra in mig och tack gode gud för det. Jag försov mig nämligen och vaknade exakt 08.02 efter en mysko dröm om min kusin C och hennes man. Jag flög ur sängen och tackade mig själv för att dels ha duschat på kvällen och dels ha lagt fram kläder att ha på mig. Klädde mig, borstade tänderna och flög nerför trappan. Såg pappa stå utanför vår dörr med mobilen i händerna och jag slänger mig över min telefon och hinner ringa honom först. "Ska bara borsta håret så kommer jag sedan" säger jag och gör detta. Det var bilköer och klockan tickade. Vi hade kommit iväg lite för sent. Det fanns inga parkeringsplatser nära entrén så far släppte mig och jag gick så fort jag kunde till hissarna. Och jag hann. Med flera minuters marginal. Sedan var det bara till att vänta. Och vänta.

Kirurgen kikade i munnen och för första gången i mitt liv fick jag beröm för att jag gapade så bra. Jag, gapa bra? Alla läkare och tandläkare säger alltid "kan du gapa liite större" när mina mungipor redan spruckit. Min mun är minimal. Snart förstod jag dock vad han menade. Han höll ner min tunga längst bak i munnen med en sådan där metallplatta och både han och sköterskan var fascinerade. Detta var nämligen första gången någonsin som min kirurg kunde se lambån på en patient efter operation. Alla patienter får kräkreflexer när han försöker se så långt bak så det har helt enkelt inte gått. Men jag märkte ingenting. Jag brukar få kräkreflexer men inte denna gång.
Allt såg iaf fint ut. Inga infektioner eller så. Några stygn i halsen hade gått upp men det skulle läka ihop iaf. Jag har ju stygn mitt i gomen, i bakre gomen och i halsen.
Det enda som inte var bra är att jag fortfarande har så ont att jag måste ta smärtstillande. Men vad gör man åt det? Jag har ju inte haft feber så då var det ingen fara, förstod jag det som. Blev det inte bättre skulle jag ringa honom. Han funderade på återbesök men eftersom jag har så mycket i december bestämde vi att jag skulle höra av mig istället.

Jag skippade tabletterna inför middagen och det gick skapligt. Det var pizza och det slank ner. Jag försökte strunta i tabletterna under natten. Vaknade vid kl. 3 av smärtan men somnade om. Vaknade igen 4 och låg vaken och vred mig, oförmögen att finna en bekväm ställning, till 6. Då gav jag upp och tog två alvedon. Det hjälpte inte lika bra som när jag även tar voltaren men det gav effekt. Vid halv 7 hade jag troligen lyckats somna. Klockan ringde 8. Jag hade ju bestämt mig för att gå till skolan under fredagen. Men jag orkade bara inte. Det blev för mycket så jag ställde om klockan och sov vidare. Sedan begav jag mig till eftermiddagsföreläsningen och det var skönt att träffa folket igen. Mina pluggkamrater. Föreläsaren var rätt rolig också, aldrig haft någon som han förut, så det var ju lyckat. Det var jobbigt att åka tunnelbana, det rycker så i nacken när tåget startar och jag har ju nackspärr känns det som. "Nackspärr" och "halsfluss". Det var ovant att gå så långt och jag kände inte igen mina benrörelser. Jag gick långsamt och jag kände att hjärtat arbetade extra mycket. Men fram kom jag. Jag klarade föreläsningen, jag antecknade och hängde med. Skönt att jag hann gå på en föreläsning under veckan iaf.

Kom hem och sa till J att det känns som ett stygn gått upp i gomen. Han tittade och blev skräckslagen. Jag har ett mörkt hål mitt bland alla stygn. Ganska stort. Större än min fistel var. Men både mamma och svärmor (läkare) säger att det är för att det är självupplösande tråd och den kan släppa efter en dryg vecka. Det kommer växa igen. Ja, det hoppas jag verkligen!

Men annars blir det bättre och bättre dag för dag.

---

TLDR- Min utveckling efter operationen sedan jag skrev om mig själv sist. Föräldrarna på besök. Återbesök på sjukhuset där jag tog min kirurgs oskuld... (haha) och min första föreläsning i mitt nya liv.

Ibland undrar man... är det så svårt att underlätta för andra?
Jag fick höra när jag skulle åka hem att läkaren särskilt hade tryckt på att det var "fem dagar flytande mat och fem dagar mjuk mat". Ja, då är det väl fem dagar från då, eller hur? Hur ska man annars tolka det? Dessuom är det ju bättre att ta det säkra före det osäkra. Ikväll hade jag tänkt ge mig själv mjuk mat för första gången, hallelujha. Jag frågade vad som var mjuk mat, "mat du inte behöver tugga" var svaret.

Så vad är då mjuk mat? Vad kan jag festa loss på nu? Var går gränsen? Så jag googlade. Först på puré, och mat puré.
Sedan på "mjuk mat".
Min första träff var matråd från Sahlgrenska universitetetssjukhuset och jag klistrar in innehållet här nedan. Det feta är det jag tror berör min situation direkt. Länken finns här.

"SAHLGRENSKA UNIVERSITETSSJUKHUS PATIENTINFORMATION
Verksamheten för Plastikkirurgi
P10 05-04-15
MATRÅD VID OPERATIONER I MUNNEN

Bakgrund
En operation i munnen innebär ofta att vävnad flyttas för att sys ihop på ett annat ställe eller bara lyfts
på. För att möjliggöra bästa läkningsförhållande så att såret inte börjar blöda eller att stygnen går upp,
är det viktigt att undvika hårdare mat. Detta är anledningen till att matrestriktioner rekommenderas
efter läpp, -käk- och gomoperationer.

* Matråd efter gomplastik, restspaltsslutning, bentransplantation, svalglambåplastik eller
fistelslutning
Flytande kost i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag 1) därefter mjuk mat i 5 dagar.
* Matråd efter läpplastik, sulcusplastik eller läppkorrektion
Mjuk mat i 5 dagar (operationsdagen räknas som dag1).

Flytande kost
Exempel på flytande kost är; vatten, saft, juice, nyponsoppa, varm soppa, yoghurt, filmjölk, glass,
välling, näringsdrycker och tunnflytande gröt. Amning och välling på flaska går bra. Tänk på att
flytande kost ej får innehålla bitar av frukt, grönsaker etc.

Mjuk mat
Exempel på mjuk mat är; potatismos, spagetti och köttfärssås, mosad potatis med sås, köttbullar, korv
och smörgås utan kanter.

UNDVIK HÅRD MAT OCH MAT MED HÅRDA KANTER (t.ex. knäckebröd, chips, äpple,
morot, pizzakanter, stekt kött, popcorn osv.)"

Så. Sahlgrenska har med andra ord lyckats med något Karolinska inte lyckas med. Det har 1, klargjort från vilken dag "dieten" ska börja gälla (operationsdagen, ej hemresa) och 2, exemplifiera mat som är ok att äta i de olika stadierna samt tydligt markera vad som verkligen inte är okej.

Är det så svårt? Kunde inte KS ha skickat med en sådan här med mig så jag vetat vad som gällt. Vad jag kunde äta och inte? När och hur?
Nå, nu har jag ju inte börjat blöda och stygnen tycker jag sitter som de ska. Så ingen fara på färden. Men oj vad de kunde ha underlättat för mig. Och vem vet, kanske hade jag vägt ett kg mer nu om jag hade vetat att jag fick äta mjuk mat igår!

Ja, det här ska jag försöka komma ihåg att säga till om så de ordnar till framtida patienter. Det tycker jag var dåligt faktiskt. Så lite jobb, så mycket hjälp.

Det var ju i mellandagarna 2007 som jag vägde mig och sedan tänkte jag att de där siffrorna ska inte avgöra hur jag känner för mig själv. Så jag slutade väga mig. Men sedan kom ju dilemmat inför operationen. Ska jag väga mig eller låta dem väga mig och be dem inte säga vad jag ligger på?
Jag bestämde mig för att väga mig. Då vägde jag ungefär 3 kg mindre än jag gjorde mellandagarna 2007. Mentalt trodde jag mig ha gått upp 3 kg, så det blev en mental viktminskning på 6 kg där. Men tre kg minus alltså.

Sedan vägde jag mig i tisdags kväll. Dagen innan operation, efter middagen. Låg på ungefär samma, några gram mer.
Så nu vägde jag mig igen. Det har gått 7 dagar sedan vägningen och ingen tvivlar väl på att jag äter för dåligt? Nej, tänkte väl det. Iaf, idag efter middagen vägde jag 3.3 kg mindre än för 7 dagar sedan.
Det är ju sjukt. Och ja, jag kommer äta upp mig så snart jag får. Herre min jesus. Visst att jag kan tänka mig väga så här i fortsättningen men det ska vara en sund viktnedgång, inte sviter efter en operation. Kroppen behöver all energi den kan få nu.

Om någon tänker testa denna "diet" jag är påtvingad nu pga viktnedgången så ber jag den idioten att tänka om. Det är verkligen inte värt det.

Ni vet det där att man aldrig kan hålla tankarna ifrån det man borde? "Tänk inte på en rosa elefant" och så gör man det bara för det. Jag borde ju inte tänka på mat. Om jag har räknat rätt så är det på tisdag (kväll) jag får börja äta mjuk mat. Dvs mat som inte är flytande men heller inte behöver tuggas. Jag får inte tugga. Stackars tänder. De känner sig nog ganska överflödiga för tillfället. Mjuk mat ska förtäras i fem dagar, men på torsdags morgon ska jag på återbesök hos kirurgen så vi får se vad han säger då. Jag hoppas så att få äta vanlig mat nästa helg.

Mat jag är lite extra sugen på är:
Pizza, åååh ljuvlig pizza.
Varma mackor. Det är ju ganska mjukt ju! :-/
Kycklingcurrygryta med ris a la mors recept. Yummie. Ganska tuggvänligt det med.
Wraps med rostbiff och currydressing (receptet på det finns i spalten till vänster, längst ner). Ljuvligt.

Det är nog det. Tänk att få sätta tänderna i det. Att få känna smaken. Åååh vad jag vill.

Tänkte jag skulle skriva något annat så ni inte tröttnar. Dock ganska svårt eftersom min vardag i stora drag är rätt enformig. J föreslog igår att jag skulle skriva vad jag gör om dagarna. Han började diktera "jag sov. Vaknade till och tog tabletter. Sov vidare. Åt pyttelite mat. Sov. Satt lite vid datorn. Drack lite vatten. Sov. Åt pyttelite mat. Satt vi datorn. Smsade. Läste tidningen. Sov..."
Låter inte särskilt intressant va?

Men i fredags gick jag ner till vardagsrummet och såg på tv mellan klockan 20-24. Jag låg ner och det var nog därför jag bräckte torsdagens rekord på 20 minuters tvtittande med så stor marginal.
På lördagen samlade jag krafter. Vi skulle ju försöka ta oss till mina föräldrar. Så det var till att gå ut till bilen och sitta i bilen medan J handlade upp ett lager för kommande dagarnas måltider. Massa sorter eftrsom jag snabbt tröttnar trots att jag inte äter mycket. Enligt J har jag ätit en halvliter youghurt sedan jag kom hem, sammanlagt. Fast jag har ju druckit vatten, ätit lite chokladmilkshake och lite soppa också. Inga jättemängder då förstås men...

Sedan for vi vidare till föräldrarna. J tyckte jag såg sur ut, men jag bara ansträngde mig för att inte må dåligt. Det var jobbigt att åka bil och jag kan inte göra det leende då...
Mamma och pappa blev nog lite förvånade över hur tyst jag är. Jag som gärna pratar i ett och inte har något emot att tala lite högre för att bli hörd. Men jag ska ju inte prata för mycket så... är hellre tyst än behöva upprepa mig 4 gånger för att ingen hör vad jag säger.
Jag blev serverad kycklingsoppa (faktiskt rätt god fast det knappt syntes att jag ätit) och apelsinjuice. De andra åt lax och stuvad potatis. Toppenbra, slapp jag bli avundsjuk. Jag är grymt sugen på pizza.
J skulle se på ett program som började 22.45 så då gick jag och la mig i pappas säng och mamma låg brevid. Vi pratade lite och sedan somnade vi. J väckte mig vid 2 och då åkte vi hem. Jag somnade direkt och vaknade halv 7 och hade riktigt ont. Tände lampan och tog mina tre smärtstillande tabletter. Somnade efter ett tag igen.

När jag vakande gjorde det mindre ont än det gjort hittills. Fantastiskt. Det känns bara lite nu. Har ätit nästan en hel kopp med yoghurt idag och det gick bra. Dessutom har jag beställt en personlig almanacka. Ta en titt på det. Jätteroligt att själv kunna bestämma hur almanackan ska se ut och vad den ska innehålla. Ska bara komma ihåg att betala den också...

J är på grupparbete i skolan.
Jag har inget mer att göra nu. Hm, vad göra?

Svensk sjukvård är ju inget direkt nytt för mig. Men så långt tillbaka jag själv har klara minnen har jag haft bra vård. Det finns några saker jag varit missnöjd med som jag själv minns. Som när jag skulle opereras i 11 årsåldern och det var fullt i salarna så en sköterska bad mig byta om till sjukhusskjortan i korridoren. Det var inte särskilt roligt och precis efter kom en annan sköterska som sa "nejnej, här kan du ju inte byta om. Du är ju en stor tjej. Vi hittar ett rum åt dig" och sedan fick jag ett ensamrum att byta om i och även bo i efter opererationen.
Mitt intryck är också att personalen på operation och uppvaket är mycket snällare och mer empatiska än de på avdelningen.
Problem jag inte minns själv, mer än att jag väntat länge i väntrum, är att min öronläkare (som med åren kom att bli professor) sällan hade tid att ta mig som patient. Det var ofta andra läkare utan någon koll på mig och mina öron som fick behandla mig. Vården jag fick var otillräcklig. Efter ett tag frågade mamma var B-S var någonstans och fick veta att han bytt till det privata sjukhuset Sophia Hemmet och endast utför operationer på KS. Mamma ringde och frågade om jag fick komma dit och B-S hade blivit väldigt glad över frågan och sagt att han gärna fortsatte ha mig som patient. Sedan dess fick jag varje gång träffa min läkare och få den bästa vården som jag möjligen kunde få. Det krävdes privatisering för detta och det är tråkigt tycker jag. Jag borde kunnat bli hörande och slippa öronvärk utan att behöva lämna KS.

Iaf tänkte jag skriva om 3 under-/sjuksköterskor som jag träffade på avdelningen denna gång. De var nämligen lite olika och på något sätt typiska för min bild av svensk sjukvård.

Först har vi I. I stötte mamma och jag på kvällen innan när jag skulle ta min blodförtunnande spruta. Redan då insåg vi att hon var bottennapp. Hon missförstod något som jag inte begriper att man kan missförstå. Hon försökte lägga in oss för natten fast vi sa att jag skulle hem.
Tyvärr jobbade I under min efterbehandlingstid. Det sades två citat som är klassiska redan.
Det första var när jag ville ta bort smärtstillande vid namn Citodon. Den gjorde nämnligen knappt någon skillnad smärtmässigt men jag blev väldigt trött och slö i huvudet av den. Jag mådde sämre helt enkelt.
I la huvudet på sne åt höger, såg på mig med sina medgivande ögon och sa "aa du har ooont?"
NEJ, det är inte det som är problemet... suck. En annan sköterska fick komma och Citodonen togs bort medan två alvedon sattes in i kombination med ett stycke voltaren.
Det andra var när den tredje patienten rullade in i sängen brevid mig och I drog lite i drapperiet mellan våra sängar. I såg på mig och frågade "Du har varit här förut?"
Jag hade svårt att förstå frågan. Vad menade hon? Vi sågs på tisdags kvällen, onsdags morgonen, onsdag dag, torsdags morgonen och nu även torsdag dag. Undrar hon om jag opererats och legat där förut?
"Va?" frågade jag förvirrat tillbaka.
"Ja, har du varit här förut?"
"eehm, ja?"
"Jag tyckte du såg bekant ut!"
Åh vad bra då..?

Sedan har vi B. Hon är en ung blond tjej som har koll på läget. Hon gör det som ska göras. Hon växlar en del. Ibland är hon precis den man behöver. Tar tag i saker och ser till att det blir gjort. Hon förstår vad man menar.
Ibland är hon dock hård. För hård för mitt tycke.
Exempel på det är lunchen i torsdags. Den bestod av en stort glas ärtsoppa eller ett stort glas nyponsoppa. Lunchen serverades halv 12 och jag blev ganska paff över den tidiga timmen. Hade ju nyss ätit frukost! Var inte ett dugg hungrig faktiskt. Min frukost bestod av två rätt stora glas nyponsoppa.
Så jag hade en valmöjlighet mellan ärtsoppa (inte en chans) och en dubbel frukost (inte så lockande).
Jag valde att somna om helt enkelt. När jag vaknade insåg jag att jag måste äta. Det finns nämligen ofta två kriterier man ska uppfylla för att få åka hem: det första att man kan äta och det andra att man kan röra på sig, tex genom att gå lite i korridoren.
Har man opererat mun och hals ät nog ätmomentet ännu viktigare. Jag försökte ta nyponsoppa (ärtsoppan hade ju dessuom kallnat vid det här laget) men det tog tvärstopp. Jag kunde inte mer än sippa lite så trött var jag på det.
B kom in och såg att jag knappt rört maten.
"Har du inte ätit?" frågade hon oroligt.
"jag är inte hungrig" svarade jag.
"Du måste äta"
"Jag vill inte ha de där"
"Ta nyponsoppan åtminstone" sa hon och vände på klacken. Inga diskussioner om den saken. Jag skulle dricka nyponsoppan. Och jag försökte. Gud (om den finns) vet att jag försökte. Jag svalde två stora alvedontabletter. Inte sjutton är det fel på min sväljmekanism iaf. Jag är fysiskt kapabel till att äta jag vill bara inte äta det där. Eller vill och vill. Jag ville äta men jag kunde inte pga av någon psykisk spärr.
Det var första gången jag grät där. Det blev en sådan stor psykisk påfrestning att jag inte klarade av att hålla tillbaka tårarna. Jag försökte och försökte. Smsade med J och mamma och de försökte heja på. Gav olika tips och ideer på vad jag kan göra och säga.
Efter någon timme samlade jag mig och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Jag ringde på larmklockan för att fråga om det möjligen inte finns någonting annat...

Då kom Ä. Ä som i Ängel. Precis den jag ville skulle komma. Tydligen hade de haft personalbyte medan jag låg och grät och jag blev lättad över att det varken var I eller B som kom. Jag pekade på maten och frågade om det fanns något annat.
"Gillar du det inte?" Frågade hon med ett snett leende.
"Nä" sa jag och tårarna kom igen.
"Lilla gumman då. Har du inte sagt till någon att du inte gillar det?"
"Nä" svarade jag. Osäker på om jag ljög eller talade sanning.
Ä kom närmare. Kramade om mig och la kinden mot min kind.
"Få se vad vi har för annat då..." sa hon när hon släppt mig igen. "Vi har Calshake. Gillar du det?"
"Vet inte vad det är" svarade jag och torkade tårarna. Allt vore bättre än detta.
"Det är som milkshake fast gjord på mjölk istället för glass. Låter det bra?"
Jag log från öra till öra "aa!"
"Vill du ha is till?"
"Vet inte..."
"Det ser finare ut med is. Jag kan lägga upp lite på sidan så kan du göra som du vill sedan."
Ängeln tog min bricka med äckliga lunchen och återkom med en annan. Det var ett litermått och ett stort glas. Det var rätt likt milkshake utseendemässigt och hon hade valt smaken CHOKLAD.
Isen var dock slut men det var ätbart ändå. Det visade sig vara måltidsersättning och var ljusår godare än den första erbjudna lunchen. Ängeln förklarade att det även fanns jordgubbssmak, så om jag ville ha den skulle jag bara säga till sedan.
Hon anar inte hur tacksam jag var. Jag sa till henne vid ett tillfälle "Du är en ängel". Hon log bara som svar.

Det var dessutom Ängeln som framförde min önskan att få åka hem redan på torsdagskvällen till min ansvarige läkare. Innan jag åkte bad hon mig säga till när jag gick. Vi kramades om och jag **** ** *******. Censur på det. Hon undrade om jag behövde hjälp ner till huvudentrén där skjutsen väntade men jag svarade nej. Säkert? Säkert.

---

TLDR- Först en sammanfattning av min uppfattning av svensk sjukvård hittills i livet. Sedan berättelser om tre under-/sjuksköterskor som jag stött på under min vårdtid och hur deras bemötande berörde mig på olika sätt.

Jag har fått mer sms de senaste dagarna än jag fått på hela året tror jag. Tur att mobilen är rätt ny oich har mycket plats i inkorgen. Alla sms glädjer mig. Men när jag fick ett i den här stilen vid 21-tiden i onsdags blir man ju lite extra glad och stolt, eller?

"Herregud sara-att du fortf tänker på mig o mitt PM! När det är DU som precis ändå genomgått en operation! D visar sin STORA PERSONLIGHET, OMTÄNKSAMHET, OSJÄLVISKHET OCH styrka du har! Tack för att du är så mån och omtänksam! Va bra att operationen gick så bra! Vila nu och hoppas du snart återfår ditt skarpa sinne! (Att slöheten avlägsnar sig så småningom!) Kram"

Men om jag ska vara lite egoistisk nu då så är jag lite hungig och hoppas att J vill komma hem snart (han hade ett obligatoriskt moment i skolan idag så han fick åka dit för det) så han kan ge mig mer youghurt. Jag vågar inte ge mig av nerför trappan ännu. Känner mig inte riktigt så stabil.

Svullnaden i tungan har minskats kraftigt. Försökte fota gomen igår men det syntes bara en rejäl tunga. Idag kan man faktiskt se lite mer. Himla skönt. Men jag har inte haft några som helst problem att andas. Min röst låter mindre mörk idag än igår enligt mor och J men det låter fortfarande som jag. De är nyfikna på hur mitt framtida jag kommer låta.
Oj, nu gäspade jag precis för första gången efter operationen. Jag kan inte öppna munnen så mycket så det var nog inte någon gäspning att skryta med. Oj, där kom en till.

Kom hem igår kväll. Gick från avd. till hissen, åkte ner och gick till huvudentren. Vilade på en bänk. Gick till apoteket med J och mor som sällskap. Vilade på en stol medan mor hämtade ut mina mediciner. Gick till bilen och blev körd till dörren. Gick in. Satte mig på ett trappsteg inne i lägenheten.
Spydde. Spydde upp allt jag ätit på hela dagen och säkert mer därtill. Det var riktigt jobbigt att åka hem för kroppen, och ändå var jag mest bara där utan att vara aktiv.

Fick hjälp upp till sängen och sov. När jag vaknade borstade jag tänderna och åt lite youghurt och drack vatten. Sov vidare. Åt och drack, sov osv. Sov väldigt bra i natt. Drömde tom. Vaknade till en gång men somnade direkt om. Insåg igår kväll att jag inte skulle orka med Fastreg-stresen så bad St välja grupp åt mig. Det hade gått bra. Skönt att slippa tänka på sådant.

J gav mig frukost, vatten och youghurt. Nu har jag precis fått min favoritsoppa. Enda jobbiga är att det är massa mjuka grönsaksbitar i och jag vet inte om det är ok att jag äter det egentligen. Flytande föda i 5 dagar, mjuk mat i 5 dagar därefter, tryckte de särskilt på. Du får inte tugga de kommande tio dagarna helt enkelt. Hm. Men jag tuggar ju inte soppan, men det är ju bitar. Kanske kan fastna? Typiskt att man ska bli sugen på pizza nu då.

Jag äter så lite att det är läskigt. Trodde inte man kunde överleva på så lite mat. Men jag äter. Jag kan äta. Jag kan bara inte äta så mycket i taget. Är ganska nöjd med mitt intag av mat idag. Fast skulle jag säga mängden skulle era magar kurra och be om mer. Det gör inte min.

Förresten så klarade jag mig utan alvedon i natt. Tog två på morgonen men de hjälper ju knappt. Smärtan är hanterbar så jag kan lika gärna gå utan. Men jag tar om det känns lite mer än det gör i vanliga fall. Himla duktig med att ta smärtstillande. Tror inte kroppen klarar det riktigt bara. Jag som helst inte tar över huvud taget...

Har jag sagt att jag inte får skrika på några veckor, eller på annat sätt överanstränga mig?
Läste igenom mitt sjukintyg nyss. Det står att jag har helt nedsatt arbetsförmåga mellan 10 november och 26 november. Och då tar han hänsyn till att jag är studerande. Hur var det här med att jag skulle kunna vara tillbaka vid skolbänken efter en vecka egentligen? Stämmer ju inte riktigt...
"Kan resor till och från arbetet med annat färdsätt än det patienten normalt använder göra det möjligt för patienten att återgå i arbete?" "Ja". Vad innebär det då?

Ledsen för ett blandat inlägg men det är väl ungefär så här jag är för tillfället. Här coh där och ingenstans.
Vi hörs.

Svårt att veta vad man ska skriva. En del klarar inte av att läsa något, andra vill veta varje detalj. Jag vet varje detalj varesig jag vill det eller inte. Men just nu och de senaste timmarna känns det som när man är sjuk och har jätteont i halsen. Ont att svälja, kraxar lite när man pratar osv. Nacken känns konstig om jag böjer huvudet bakåt så det undviker jag. Huvudet är slött, trött och segt men helt okej iaf.

Operationen ska ha gått bra. Fick morfin efteråt men nu kör jag på smärtstillande i brustablettsform. Fick en plastmugg halvfull med vatten och brus och jag fick i mig det på ca 20 minuter. Det går inte fort att dricka. Jag skulle nog kunna ta mer i taget men det känns som att jag skulle få upp det igen då så känns dumt att chans. Bättre att ta tid på sig och få i sig allt, tycker jag iaf. Sköterskorna har inget sagt. Personalen är iaf vänlig nu, även surkvinnan från igår. Hade en ST-läkare som hette Thomas på operation som var väldigt hjälpsam och vänlig. Ville mitt bästa i alla lägen. Han skulle sätta dropp och jag frågade på skoj om han gjort det förut. "Nej, inte direkt" svarade han och såg allvarlig ut. "Ojdå" sa jag. "Jo det har jag så klart, massor av gånger" sa han sedan och log. Puh.

Ej för superkänsliga:
Nu var jag inte så himla lätt att sätta dropp på. Jag berättade att jag fått dropp innan operation förut i vänster armväck och sedan vaknat med plåster där, plåster på höger handrygg och droppet i vänster handrygg. Jag föreslog alltså att ta det i vänster handrygg på en gång.
Men det gör tydligen ondare där och dessutom fanns det inga vener att sätta i. Efter efterforskning och diskussion med en erfaren stick-kollega bestämdes det att den skulle sättas i vänster armveck. Nålen gick i men gav ingen respons. Det funkade alltså inte. Det fanns bara ett ställe som funkade och det var vänster armled, ni vet den stora venen som syns på undersidan. Det ställe som gör ondast enligt dem. Så där fick jag dropp.
Innan sövning sa Thomas att jag skulle få droppet flyttat när jag var sövd för de skulle ta blodprover och sådant och det funkar inte att ta där. Så när jag vaknade hade jag droppet i foten.
De skulle just då flytta droppet till höger armveck och jag hörde bara ett "ajdå" och det blev med ens ett spring. Jag började blöda som tusan därifrån.
Jag somnade om och när jag vaknade hade jag droppet i vänster handrygg, som jag velat från början. Där sitter det än. Jag såg min säng när jag gick på toa på uppvaket och det var en stor blodpöl där min höger armbåge legat. Mysigt. 5 droppställen när de kunde lyssnat på mig från början, hihi.

Jag lever.

Tiden idag har bra runnit iväg. Började dagen med att diska och greja. Känns som diskmaskinen diskar sämre och är rädd för att något inte är som det ska med den. All disk ser inte ren ut efteråt och det känns surt. Handdiskade också.
Sedan hann jag inte göra så mycket mer innan jag skulle iväg på frågestund för torsdagens tenta. Fick ut lite men blev ändå glad över att jag inte ska skriva den än. Jag är verkligen inte redo (fast om jag skulle ha skrivit den hade jag nog pluggat bättre iofs).
Var en stund med St och sedan drog vi vidare till Studentpalatset. Där gjorde jag inget annat än att snacka skit med en liten släng av vettigt pluggsnack. Sedan var det dags att dra sig till sjukhuset.

Kom till avd E13 och mor som följt med mig berättade vårt ärende för den första sköterskan. Hon missuppfattade totalt och av någon korkad anledning trodde hon att både jag och mamma skulle läggas in under natten. När det var uträtt att så verkligen inte var fallet fick vi vänta i dagrummet. Kvinnan var verkligen inte på sitt bästa humör (hoppas jag iaf) och jag fick lite ångest. Ska jag ligga här med personal som är så otrevlig och ohjälpsam? Som inte förstår och som man måste förklara flera gånger en sådan enkel sak? Hur ska jag orka när jag är nyopererad?
Klockan tickade på och när det gått 25-30 minuter hände det äntligen något. En sjuksköterska kallade på mig. Tog i hand och presenterade sig vid namn. Frågade om det var blodförtunnande spruta jag skulle ta och visade in mig i ett rum. Hon log och var pedagogisk. Jag kände mig med ens vara i tryggare händer. Vi kom överens om att jag skulle sitta upp och till vänster, i min synvinkel, om naveln, lite nedanför vid byxlinningen, satte hon sprutan. Det kittlades och sved men det sa hon att det var normalt.

Sedan bad hon mig vänta så skulle hon se efter när jag ska vara på plats imorgon. Snart kom hon tillbaka och sa att jag ska vara på avdelningen klockan 7 imorgon bitti så blir jag dagens första operation. Kommer rullas iväg vid 7.40 till operation. Jag frågade om jag kunde få ta med mig dator och mobilt internet och hon log och sa att det gick bra. Så när jag mår bra nog hör ni av mig igen.

Nu ska jag packa ner sakerna jag behöver. Bädda rent och duscha med speciella medel. Imorgon vid 5 går jag upp och duschar och tvättar mig med speciella medel igen. Pappa hämtar upp mig vid kvart över 6 och kör mig till KS. Jag kommer vara fastande från midnatt.


Nu lite vettig info ifall någon vill hälsa på:
På onsdagen får jag ej ta emot besök.
På torsdagen är det besökstid 13-19.
Jag är på KS i Solna på avdelningen E13.
Blommor får ej medtagas pga allergi.
Jag kan inte äta så kom inte med godis.
Jag har mobilen med 070-numret med mig så ni kan smsa den om ni vill underhålla mig lite.
Jag hoppas bli utskriven på fredagen så då behöver jag inga gäster på sjukhuset iaf. Men hur det blir blir ni nog uppdaterade om här på internet.

Ingen måste komma och hälsa på. Vill bara förenkla för den som vill det genom att skriva reglerna här. Men jag blir självklart jätteglad för alla som på något sätt hör av sig och är trevliga.

Det var väl det...
Nu måste jag packa. Vi hörs!

Eller det kanske är en missvisande rubrik? Nå i övermorgon smäller det. Inte lång tid kvar nu. J har tvättat sängkläder och badrock åt mig. Sängkläderna för att jag måste sova i rena sängkläder sista natten hemma, badrock för att ha den att gå omkring med i korridorerna.

Men det blir nog mer om det där imorgon.

Idag var jag dels och hämtade ut tentaoriginalet. Sparar ju på dem även om jag inte har C1an sparad. De lär väl inte ha kvar den nu...
Efter det tittade jag förbi Juristernas bokhandel där jag ju lämnat in lite gamla böcker (de flesta köpa på second (eller tom third) hand redan då) från förra terminen för second hand-försäljning. Det visade sig att alla hade blivit sålda och jag fick kassera ut pengar. Välbehövda slantar. Kanske lite onödigt stor sedel men jag vet fakiskt inte om jag har haft en sådan sedel i min ägo förut. Det händer sannerligen inte ofta så kan lika gärna njuta av den. Hellre i denna valör än låta böckerna samla damm i bokhyllan

Ser ni hur mycket pengar jag tjänat idag?

Jag är ibland ganska dramatisk av mig. Iaf i mitt tal- och skrivspråk. Operationen är på onsdag och det kommer vara lite annorlunda efter det. Därför kallar jag den precis gångna helgen för Den sista helgen i mitt gamla liv. Dramatisk? Sa ju det.

Det har varit en jättebra helg som ju började med det glada betygsbeskedet. Sedan hängde jag och St med hem till T och var där några timmar. Alltid kul att se hur folk bor. Sedan blev det 00-talsfest och även om det blev tidig hemgång och nykter tillställning var det en väldigt skön och trevlig kväll.

---

På lördagen vaknade jag och förkylningen hade flygit sin kos. Jag drog en lättnadens suck. Jag och J var extra mysiga mot varandra då det ju var femårsjubileum. Det blev en tur till stan som inte slutade som tänkt men var himla mysig ändå. På kvällen gick vi på China Wang, som traditionen bjuder även om vi av olika anledningar inte varit där på drygt ett år (brukade gå dit 3 gånger om året annars).

Efter maten gick vi och så UP på bio. En rolig, avslappnad film som definitivt är sevärd. Vi såg den med engelsk tal utan text och 3D. Har ni inte sett 3D så får ni se till att göra det. Det var riktigt häftigt. Vi fick svarta glasögonen att ha på oss och jag var glad att jag hade linserna i.
De hade först vanlig bioreklam och sedan 3Dreklam. Jag satt och "åååh"- och "aah"- och "wooow"ade mig under reklamen för filmen Avatar. Tittar på J och ser att han har glasögonen på huvudet och sätter på honom dem och viskar "det är 3D!". Ett vapen stack ut ur skärmen över halva biopubliken och jag sa igen "wooow". J viskar att det inte är 3D. Nästa reklamfilm började han också säga "wow" för då såg han 3D effekterna.
När vi sedan kom hem googlade J på 3D och efter en stund sa han
"Du hade rätt. Avatar var 3D."
"Jag sa ju det! Jag såg det ju!"
"Jag var så säker på att det inte var 3D så jag såg ingen skillnad" säger han.
"Där ser man vad mental inställning kan göra." konstaterar jag.

---

På söndagen gick J upp före mig och när jag vaknade kom han precis upp för att se om jag var vaken. Jag började berätta om min dröm och det var först då som jag kom på hur komisk den varit. Jag började skratta så jag tjöt och tårarna rann. Länge låg jag där i sängen och vred mig av skratt. J skrattade också. Troligen till en början åt drömmen men i slutet åt mig. Det är jag van vid.
Som vanligt när jag skrattar så fick jag frågan "du är väl glad? Du gråter väl inte?" och jag måste bekräfta att jag stortjuter av skratt och inget annat.

Jag pluggade lite grann men det är fantastiskt vad andra saker lockar när man borde tentaplugga (som jag borde just nu exempelvis). J var borta och jag kom att tänka på listan med saker som måste göras och som jag skulle beta av en per helg. Val av aktivitet gick fort och vips låg jag på knä halvt under badkaret och rensade brunnen. Det var inte mysigt. Inte det minsta. Jag avslutade det hela med att skura badrumsgolvet så nu är det minsann mycket rent och fint i fiskhöjd. J blev väldigt glad. Tyckte det var en jättebra överraskning.

Sedan åkte jag till en affär och köpte en väluttänkt fars dag-present till pappa. Åkte hem till föräldrarna och åt middag där. Mer än så förtäljer inte denna historia.

---

TLDR: Min sista helg i mitt gamla liv. Vad gjorde jag av den?

Jag har fått min första award, yeey. Den kommer från Jayne. Tack så mycket!

Jag ska skriva 10 saker om mig själv och skicka awarden vidare till 3 personer, de 3 är Viktoria, Maddo och Agneta.
TIO saker om mig:

1, Jag älskar att studera.
2, Om jag blev ekonomiskt oberoende skulle jag plugga i många år.
3, Jag känner mig naken utan armbandsur.
4, Jag är endast lillasyster, och dessutom sladdis.
5, Jag är faster men nåde det brorsbarn som kallar mig "Faster Sara".
6, Jag älskar katter och har haft två fina killar. Kommer definitivt finnas en kissekatt i mitt hem i framtiden.
7, Vill gifta mig med J och få sisådär fyra barn.
8, Skulle vilja bo utomlands något år.
9, Skulle vilja ge mina barn två eller tre språk att växa upp med.
10, Vill inte byta ut någon av mina familjemedlemmar även om jag såklart inte alltid är tillfreds med dem.

Igår var sista dagen som resultatet på terminens första tenta skulle redovisas. På kvällen dök det upp ett meddelande på hemsidan att resultatet kommer imorgon, som idag då (inlägget skrivet före midnatt, så idag är ju då på fredagen). Då blev jag faktiskt lite arg. Om vi lämnar in ett PM 5 minuter sent kommer det inte rättas. Men om de inte hinner rätta tentorna på tre veckor utan vill ta sig en extra dag så är det helt okej. Dubbelmoral tycker jag. Man är ju faktiskt lite nyfiken, spänd och nervös i väntan på resultatet och så är det förgäves hela dagen igår då det ändå inte skulle publiceras.

Så vi kollade imorse, inget resultat. Vid lunch, inget då heller. Innan seminariet, inget då heller. Efter seminariet, ingenting. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur?
Prick klockan tre är det någon som ropar att nu finns resultaten upplagda. Två minuter tidigare hade de inte funnits där.

Så då blev det ju med ens lite pirrigt. Jag lät de andra kolla på datorerna först på sina resultat. Man säger "namne" om de som heter likadant, vad säger man om de som fyller år samma dag då? "Datumne"? Nå, min "datumne" gick det riktigt bra för, högsta betyg. Min andra pluggkompis gick det bra för även om hon först kände sig lite besviken. Tycker jag inte hon ska vara, det är ett bra betyg.

Så var det min tur. Jag loggade in men vågade inte riktigt klicka på länken som avslöjar alla ens betyg.
Jag klickade. Jag såg. Jag segrade.
Högsta betyg!

Jag ropade på "datumne" som befann sig en bit bort i biblioteket, att jag var i ett bibliotek hade jag helt glömt bort. Jag sträckte upp händerna över huvudet och gjorde V-tecken med fingrarna. "Nej, är det sant?!" ropade han tillbaka. Och vi kramades och grattade varandra. Total glädje.

Detta var första kursen där majoriteten faktiskt inte fått högsta betyg på tentan. Om ni hört att juridikstudenter taktikläser, pluggar mycket och bara accepterar högsta betyg så är allt det sant. Majoriteten skriver inte tentan om de inte tror att de kan få högsta betyg. Men i denna kurs fick majoriteten det nästhögsta och drygt en fjärdedel fick högsta betyg istället. Skönt att vara en av dem.

Kändes även som att jag fick revansch. På sista tentan innan sommarlovet var jag ju blott en poäng från högsta betyg. Mycket snopet. Men jag har kommit över det. Näst högsta betyget är ju riktigt bra det också. Även om det grämer mig att det bara skilde en ynka poäng...

Tog en sväng hem till T med St och sedan drog vi till Gula Villan på "00-tals fest" (hade jättekul på deras 90-tals fest förra året). Ville gärna gå men hade inte tänkt göra det utan ta det säkra före det osäkra och vila upp mig så förkylningen försvinner. Men jag stack hem vid 22.30 kanske, och efter två alkoholfria drinkar, så det var en förhållandevis lugn kväll.
Tog lite bilder, kanske dyker det upp någon här.

Nu blir det mys med sambon innan jag lägger mig för natten. Den 7e november är en speciell dag, någon som vet varför..?

---

TLDR- Fick högsta betyg på terminens första tenta. Var på 00-tals fest men stack hem tidigt. Den 7e november är speciell- varför?

Invägning
Igår var det inskrivning. I onsdags vägde jag mig för första gången på nästan 2 år, för att kunna skriva in i hälsodeklarationen vad jag väger. Få rätt mängd narkos och sådant. Var rätt jobbigt att stå på vågen och jag vågade nästan inte titta, men så tänkte jag att om jag inte tittar nu kommer siffrorna försvinna och då måste jag ställa mig på vågen igen. Så jag tittade. Och sedan vägde jag mig ungefär 8 gånger till. Jag kunde bara inte tro resultatet. Jämfört med för nästan 2 år sedan vägde jag 3 kg mindre. Jag som var helt övertygad om att jag vägde typ 3 kg mer nu. Så mentalt känns det som att jag gått ner 6 kg. Var skönt att kunna skriva in de siffrorna i papprena.

Klockan tickar
Jag vill vara i god tid så såg till att jag var på sjukhuset halv 11 trots att inskrivningen var först klockan 11. Gick långsamt till hissen och från hissen. Ingen brådska. Skrev in mig och väntade. Klockan tickade. Kvart över frågade en sköterska en annan var T.E. var någonstans, han har ju patienter som väntar. Kvart över 11 hade sköterskerna alltså inte sett till min kirurg än! Herre min jesus.

20 över kom en annan, ung, läkare ut i väntrummet. Han var grönklädd från topp till tå med handskar upp över underarmarna. Såg ut att komma direkt från operationssalen. Han höll en bunt papper i en plastmapp och ropade "Sara *? Vi är lite sena. (jag märker det, svarade jag med ett snett leende) Bara en kvart. Okej?" Sedan gick han innan jag hann påpeka att jag redan väntat i 20 minuter.
Efter 40 minuter (då jag varit på sjukhuset i 1 timme och 10 minuter) kom samma läkare och ropade in mig. "Agneta *." Jag reagerade inte. Han ropade bara efternamnet och jag reagerade. Sedan såg han i mina papper. "Hm, Agneta kanske var din mamma iofs?". "Jo, svarade jag, men jag heter det iaf i mellannamn också...".

I läkarrummet
Vi gick in i ett rum och killen var inte insatt i mitt ärende. Han sa att en läkare var sjuk och de andra fick täcka upp. Som om han läste mina tankar sa han "Det är inte T.E. som är sjuk utan en på operation så T.E. har fått täcka upp för honom". Puuh.

Han lyssnade på lungorna, hjärtat och tog blodtrycket (120/80). Allt var bra. Operationen räknar de med ska ta 1 timme och 45 minuter och de tänkte täcka över min fistel på en gång.
Jag ska kvällen innan och samma morgon duscha och tvätta håret med ett speciellt medel som finns på apoteket. Han tog ett odlingsprov från halsen också för att se om jag har bakterier som jag behöver få bort innan de skär i mig.
Jag fick ett häfte och ett papper att läsa igenom inför operationen och handla därefter. Jag ska tex vara fastande från midnatt och därefter får jag bara dricka kaffe, te utan mjölk, vatten och äppeljuice. Jag ska ha med mig hygienartiklar, badrock och tofflor men inga värdesaker (det sistnämnda i versaler).

Han sa också att eftersom jag sväljer p-piller vareviga dag ökar risken för blodproppar. Så från och med kvällen innan och en vecka framåt måste jag varje dag ta en spruta med blodförtunnande. Hualigen. Fick även lära mig att man ger olika blodförtunnande beroende på årstid, det ni.

Förkylning
Jag nämnde i början att jag var lite förkyld och han skrev upp det men gjorde ingen kommentar om det. Idag är jag mer förkyld men det ska kroppen få bort innan operationen. Jag vägrar ställa in operationen. JAG VÄGRAR.
Men eftersom jag var frisk i övrigt behövde jag inte träffa narkosläkaren, om jag inte ville förstås. Så jag tog lunch och åkte hem till mor och far och mös med dem till middagsdags. Fick bli en pluggfri dag, det var jobbigt nog ändå.

---

TLDR: Vad hände i samband med inskrivningen till operationen?

Sov åtta timmar i natt men var ändå rätt trött när jag vaknade. Har fortfarande sömnunderskott. Jag stack till skolan och hade seminarie i två timmar. Käkade lunch och fortsatte med plugg på studentpalatset på eftermiddagen. Gjorde uppgifterna till fredagens seminarie. Det sista för kursen. Denna gång var det som mest intressant. Ena domen var Jackie Arklöfs (fruktansvärt hemsk människa, rusligt obehaglig att läsa) och den andra om en som avrättat muslimer från bosnien under livshot och som erkände brotten innan någon ens hunnit tänka tanken på att han begått dessa brott. Det tredje var att läsa om International Court of Justice (ICJ, Internationella domstolen i Haag) rådgivande yttrande angående kärnvapenanvändning.
Dessa fruktansvärda områden visade sig vara mina. Så mycket lättare att läsa en text om man finner det intressant, och att svara på frågorna till. Speciellt när det är domar på engelska är det bra om innehållet är intressant, det blir så träigt och psykiskt tungt annars.

Vid 16.30 packade jag ihop och stack till pluggkompisen Sa (dvs en annan Sa än vanliga Sa). Hon hade tidigare idag tentat av första kursen i programmet så vi tog en slappar kväll ihop. Kul att se hur folk bor! Vi hade massor att prata om och vi måste ses snart igen. Klockan snurrade på och vips var hon 22. Dags att dra sig hemåt.

Imorgon är det en lektionsfri dag men jag ska vara på sjukhuset klockan 11 för inskrivning. Ska träffa kirurgen, narkosläkaren och sjuksköterska. Besöket står på kallelsen varar i 1-4 timmar. Svårt att planera dagen efter det... Jag tar mig iaf en sovmorgon, aah. Måste fylla i det sista i hälsodeklarationen nu också, icke glömma.

Dagen har i stora drag varit bra! Störande att comviq hade sådana problem idag bara. Kan bli allvarliga konsekvenser i dagens samhälle pga av dött mobiltelefonnät.
Nåja. Nu väntar en dusch (haft trasig varmvattenberedare så jag hoppas den funkar nu) och sedan sängdags. Ska bli så skönt att få sova lite känner jag. Sov gott!

Jag borde läsa, men man blir så trött av att läsa så jag tog mig en paus. Kollade in en grupp jag är med i på facebook: LKG Sverige. Framför allt till för oss Läpp-, käk- och gomspaltsbarn, men även för deras familjer. Följde en länk till föreningen LKG Stockholm. Såg att de har en träff med kranofacialteamet, det team som kommer ta hand om mig, 17.00 dagen efter min operation på Karolinska, där jag ju ligger då.

Kollade lite på deras information som ju egentligen är knapphändig. Det finns väldigt lite information som berör vuxna. Allt är om spädbarn och ja, been there- done that.

Under rubriken Operationer för talets skull, fann jag ett ord jag hört flera gånger under mina besök det senaste året men aldrig vetat hur man stavat till. Det jag ska göra är en Pharynxlambå. Konstigt att jag inte kunde stava till det? Det är "Om mjuka gommen inte sluter tätt, kan man ta en flik från svalgväggen och fästa bak i gommen". Exakt. Det är det jag ska göra.
Eventuellt ska jag också göra en fistelslutning: "Ibland kan det uppstå fistlar i gommen. Det är små hålbildningar mellan mun och näshåla. Då gör man en fistelslutning."

Sedan googlade jag på begreppet pharynxlambå och fick två enstaka träffar. Den ena handlade om en femårig tjej som ska göra en sådan här operation. Mamman (om jag förstod rätt) skrev "Ner till Malmö igen för att eventuellt göra en pharynxlambå operation som innebär att man skär i halsen loss en bit skinn för att sen fästa en bit i gommen så att talet ska bli bättre. Den operationen tar ca 3½timme."

TRE OCH EN HALV TIMME? Min längsta tror jag varit 3 timmar och en kvart. Då opererade jag båda öronen. Trodde inte att det här skulle vara i klass med detta. Hm, nå lugna sig.


På den andra sidan google fick fram stod det "Min son föddes 1989 och fick vid fem års ålder göra en pharynxlambå. Det är nog på sätt vis den jobbigaste operationen av flera skäl. För det första har de jätteont efter, eftersom de skär ut en flik i svalget så retar det musklerna i nacken vilket gör att barnet får en gräslig nackspärr efter. Halsen är också ganska känslig (det vet man ju om man haft halsfluss) och det gör ordentligt ont efter. Under operationen blöder det ganska mycket vilket kan göra att de kräks en hel del blod efter, vilket i sig kan vara traumatiskt. Men, resultatet är fantastiskt. Vår son började tala rent nästan över en natt. När jag ser på gamla videofilmer så kan jag nästan inte förstå vad han säger innan operationen och bara några veckor senare är det jättetydligt."

1. Jag gör det här främst för matens skull. Talet ser jag som en bonus. Så gräsligt talar jag väl inte, hm. Läkarna gör det främst för talet och maten är en bonus. Men så är det inte de som lever med maten dag ut och dag in heller.
2. Efter min näst senaste operation spydde jag blod efter att ha haft den där slangen ner i lungorna där som skavde och irriterade. Därför var jag väldigt orolig inför den senaste operationen att jag skulle spy blod igen för jag tyckte verkligen att det var läskigt. Det gjorde jag inte senast iaf.
Har naturligtvis haft tanken att det måste blöda efter den förestående operationen men vad sjutton. Inte har jag sett det så här svart på vitt!

Tror det var bra att det inte fanns mer att finna på google om detta. Jag skrämmer bara upp mig själv.
Glöm detta nu och fokusera på studierna. Duktig flicka.

Nu är det inte långt kvar. Idag är det tisdag. På torsdag är det inskrivning och på onsdagen nästa vecka är det operation. Sitter och äter lunch för tillfället. Slog på stort och gjorde pannbiffar och hela kalaset. Sitter och snörvlar och snyter mig. Gräddsås och lingonsylt, ja tom saltgurkans vätska och mjölken jag dricker till, har en alltför bra förmåga att leta sig upp i näsan och rinna ut den vägen. Har precis ätit upp och problemen börjar ungefär halvvägs in i måltiden. Det kommer rinna på ett tag nu. Vanligen upphör det 10-30 minuter efter att jag ätit upp.

Kan inte förstå att jag om 8 dagar inte kommer ha den här sortens problem längre. Det här är mitt liv. Det är vardag för mig. Snörvel och snyt. Människor som aktar sig lite extra för mig för de tror att jag är sjuk. Det är vardag.

Så i övermorgon ska jag på inskrivning. Träffa kirurgen, en sjuksköterska och troligen narkosläkaren. Det var nog 10 år sedan sist och jag är minst sagt ringrostig.
Detta är min chans att fråga om operationen och det som väntar. Hur lång är den? Jag har faktiskt ingen koll. Hade ett flertal frågor för några veckor sedan men nu när jag tänkt skriva ner dem verkar de ha skytt elden. Nå, om ni kommer på någonting som jag kan fråga så skriv gärna ner det som en kommentar. Vore grannt att komma på alla frågor när jag lämnat sjukhuset...

Imorse upplevde jag och J den värsta morgonen detta år har erbjudit oss. Morgonen till ära ska jag och J göra något unikt här i bloggen. Vi ska berätta om samma morgon ur våra respektive perspektiv. Därför blir inlägget längre än vanligt. J gästbloggar med andra ord, och den dagen trodde jag aldrig skulle komma.

 

Ss perspektiv:

Efter gruppvalet igår snackade jag med några kursare på facebook om vilken grupp de hamnat i. När klockan var 20 över midnatt gick jag upp och… tog en dusch. Tur att man bor i villa. När duschen och andra bestyr var klara la jag mig i sängen och ser att jag bara hade några få sidor kvar på min bok. Så jag läser dem. Boken blev utläst vid 2 och jag somnade som en stock. J la sig vid halv 3 eller tre. Vad vet jag, jag sov ju.

 

Vid 7-tiden vaknar jag av att vår badrumsdörr som går in i sovrummet står lite öppen och knarrar. Den rör sig fram och tillbaka och det knarrar. J halvsitter yrvaket, med huvudet över mig och stirrar surt med ögon som säger "STÄNG DÖRRHELVETET". Jag svarar hans tysta kommentar med ett "Du får stänga, du var där sist!". J kontrar med ett "Skulle inte du upp 6?!" och jag säger "nähää du, då hade jag nog inte duschat mitt i natten!".
Sedan börjar jag tänka på en annan sak. Varför sjutton rör sig dörren? Jag är ändå ganska snabbtänkt på morgonkvisten och kopplar samman det kyliga rummet med "badrumsfönstret är öppet". J vägrar acceptera att fönstret är öppet.

 

Motvilligt går han upp för att stänga dörren. Man kan tro att man då stänger den lugnt och stilla men inte J inte. Han sparkar till dörren med en full kraft. När dörren vägrar gå igen smäller han till den med överkroppen så den stängs med en rejäl smäll. "Tänk om du skavde hål på sladden nu" säger jag anklagande, eftersom J har placerat min gamla bandspelare (som jag fått i julklapp av en av mina bröder för många år sedan och har stort affektionsvärde hos mig) i badrummet och kontakten är utanför och sladden då kläms i dörrhålet.
Dessutom tyckte jag det var oerhört onödigt av J att inte stänga fönstret när han ändå var uppe och sprang. Det hade minsann jag gjort om jag skulle stängt dörren.
Han la sig i sängen igen. Mycket grinig är han, med blängande blick försöker han ge mig dåligt samvete. Klockan började närma sig halv 8.

Till råga på allt så var det förutom detta, som jag nämnde, väldigt kallt i rummet. Mitt hår var fortfarande fuktigt efter duschen och jag var säker på att en förkylning var att vänta. Det var svinkallt.

 

Grannarna har lejt trädgårdsarbetare som morgonen till ära skulle skyffla undan jord på tomten. En grävskopa skrapade längs berggrunden och ljudet letade sig lätt in genom det öppna badrumsfönstret och nådde mina öron. Att somna om tedde sig nästintill omöjligt.
J vände sig till mig innan han försökte somna om och sa ”jag vill ha en puss”. Han fick en och vände sig om för att sova. Wake up-lighten började lysa svagt och när jag skulle gå upp klockan 8 drog jag mig en stund. Det var ju så otroligt kallt. Jag tänkte också att det var ett himla slöseri med el med ett element i badrummet som motarbetas av ett öppet fönster hela natten.

 

Js perspektiv:

Jag vaknade av att dörren knarrade, ligger kvar och tänker att S snart ska gå upp och då kan hon stänga den där dörren. Jag ligger kvar men S gör ingenting hon bara ligger kvar och gör ingenting. Jag undrar om hon ligger där och mysdrar sig när jag ligger här och LIDER. Jag behöver sova! Efter ett tag så frågar jag ”ska inte du gå upp snart? Kan inte du stänga dörrhelvetet när du går upp?”. Jag var helt bombsäker på att hon skulle upp 6. Hon hade snackat så mycket om 8 så jag trodde hon skulle vara i skolan då. Jag får ett surt svar ”det du kan göra det själv!”. ”Sten sax påse”, frågar jag, då vi brukar lösa sådana här problem med sten, sax, påse. S vägrar och jag tvingas gå upp. Är på rätt dåligt humör och tänker att jag bara ska kicka igen den där dörren. Sparkar till den och fanskapet studsar upp igen. Usch. Handtaget är krångligt med dörren så jag måste tackla till den varvid jag får en sur kommentar ”akta sladden!”. Jag får äntligen lägga mig igen. Jag lägger mig och sover en halvtimme. Och sedan drar grannarnas grävskopa och skit igång. Låter som fan, hur jobbigt som helst. När man äntligen lycktas somna från det så ska S upp men vägrar och försöka få upp mig. Försöker prata med mig. Jag försöker ligga kvar och sova och drömma klart min dröm. Till slut fick jag ge upp och inte drömma klart drömmen utan försöka somna om ordentligt. Efter en stund måste även jag gå upp. S hade rätt, det var fan jävligt kallt. Kallt och ensamt. Sedan höll jag på att glömma att käka frukost också… det här var årets sämsta morgon.

Avslutningsvis vill vi båda avsäga oss ansvaret för det öppna fönstret. Ingen av oss har öppnat det.

 

Bilderna från svägerskans student och svärmors examen i somras.

Just nu gör jag inte så mycket. Ska upp klockan 8 imorgon då jag har seminarie klockan 10. Jag kan dock inte lägga mig ännu. Anledningen till detta är att det är dags för gruppval för nästa kurs, Europarätt, och hemsidan där man kan välja grupp öppnar vid midnatt i natt. De bästa platserna går i en rasande fart. Senast satt jag ju och uppdaterade hemsidan var femte sekund och direkt när det gick att öppna länken gick jag in och klickade. Då hade 20 platser av 30 i min grupp blivit tagna redan. Det går verkligen undan. Så det gäller att vara på plats och redo när länken öppnas. 300 studenter som samtidigt ska göra sin val.

Jag tycker denna tid, midnatt en söndag, är rent utsagt idiotiskt. De finns ungefär 60 studenter som börjar klockan 8 imorgon bitti. Hade det varit jag hade jag egentligen behövt gå upp klockan 6 för att hinna. Att vara tvungen att vara uppe till midnatt är inte vidare schysst mot dessa studenter.
Dessutom går iaf jag upp i varv när det är dags för gruppval. Det finns ett begrepp kallat "fastreg-stressen" och det är verkligen så. Senast andades jag fortare när det var en minut kvar tills öppning, och hjärtat bankade i bröstet. Ögonen stirrar blint på klockan i hörnet på skärmen, redo att när som helst klicka. När jag lyckades hamna i gruppen jag hade som första val kunde jag andas ut och kroppen fylldes med glädjeämnen. Rena rama adrenalin-kicken. Inte direkt bra att få precis innan sängdags...

Denna gång ska jag dessutom anmäla A, en gammal kursare från jiken, första kursen. Hon for nämligen till USA i natt och jag har i uppgift att välja grupp åt henne. Hon vill ha de grupper som börjar klockan 8, och de är populära de också. När man anmälen en kompis ska man skriva in personnumret åt den och även om man kan kopiera och klistra in tar det längre tid än bara att klick-klick-klick-klicka. Jag gör mitt bästa för att hon ska få något av sina val. Iom hennes resa missar hon också tentan nu och får skriva omtentan i december. Fast hennes anledning är ju bra mycket roligare än min. Hade gärna bytt.

Nu är det iaf bara en kvart kvar. Ska kanske packa väskan och ta fram kläder till imorgon så är jag ganska redo för sängen när jag klick-klick-klick-klickat.

Uppdatering: Jag hamnade i första hands-gruppen och fick med A i hennes första hands-grupp! Great success.

---

TLDR: Ett korkat system för att välja grupp för kommande kurser. Denna gång är det också på en ytterst korkad tid: midnatt en söndag.

Ja, jag är AIKare! Och det känns super!

I torsdags lunchade jag med T och han introducerade mig för turskiska burgare som fanns i Hötorgshallen. Det är spenatburgare och jag valde kyckling med curry på. Väldigt intressant.