att jag ska bli påmind om att alla inte har det så bra, trots att det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Det finns barn som inte vill vara hemma med sina föräldrar och som är rädda för de som de borde ha störst förtroende för. Jag blev påmind genom en dröm i natt. Det var en pappa som inte var så snäll, om jag ska uttrycka det så. Hans fru var praktiskt nog döv, och han kunde inte teckenspråk. De hade 3 barn tillsammans. Den äldsta var en flicka som kanske var 10 år gammal, hon kunde teckenspråk. Så vi pratade genom fönstret utan att pappan märkte det, och om han hade märkt det hade han inte förstått vad vi sa i alla fall. Han drev både en mindre mataffär och ett dagis och var ganska omtyckt av föräldrarna och kunderna. Men oj vad mycket stryk hans fru kunde få när ingen såg på, ingen utom barnen vill säga. Jag frågade äldsta barnet om de, barnen, också  brukade få stryk och hon svarade "bara lite".
Det var inte så kul att stå där utanför fönstret och bevittna den värld som ingen utomstående fick se och inte veta vad jag skulle göra åt saken. Men det värsta av allt är att just detta var en dröm, men någonstans där ute, säkert inte alltför långt bort från mig, är den här verkligheten sanning. Vardag. Om jag inte vet hur jag ska hantera det utanför fönstret, vad ska då de innanför fönstret känna att de har för val?