Gick upp tidigt och var på plats på palatset klockan 9.00. Tog en 25-minuters lunch och en toapaus, innan jag klockan 14.10 var tvungen att packa ihop mina saker för att bege mig till universitetet för föreläsning i min nya kurs (rättsinformatik).

Svängde förbi in på coop och plockade åt mig lite clementiner, eftersom middagen blir sen [här]. Mötte upp St som gav mig min bok hon köpt åt mig eftersom jag inte ville rusa från palatset tidigare enkom för det. Gick till närmaste bankomaten för att plocka ut pengar till henne. Stoppade ni kortet och fick veta av skärmen att det var "tekniskt fel" innan den spottade ut kortet åt mig.

Därefter följde tre timmars föreläsning som hade kunnat vara sisådär 2 timmar och en kvart lång istället. Eller inte gå på alls, men skönt att höra om något annat än den tråkiga folkrätten.
Föreläsningen var slut och jag gick till en annan bankomat som snällt tog emot mitt kort. Sedan sa den "Tyvärr kortet fungerar ej" och spottade ut kortet igen. Började bli nervös att jag råkat ut för skimming på coop eller så nu när jag precis överfört en massa pengar från sparkontot för alla kommande utgifter. Jag ringde min telefonbank (automatisk) som meddelade att pengarna var kvar. Måste testa imorgon om jag kan få ut några pengar. Kortet är ju för sjutton bara en månad gammal...

Åkte hem och någon station efter tcentralen hamnade en äldre man och kvinna ståendes brevid mig. De var, underskattat, 70 år. Mer troligt 75+ år. Jag tittade på dem och vände mig sedan till herren som var närmast och frågade om de ville sitta. Han var tyst i några sekunder innan han nekade erbjudan. Snart fick de dock båda sittplats i fyran brevid mig.

Så ringde min mobil. Det var en gammal tant som sökte en Elin. Felringning svarade jag. Vi la på och två minuter senare ringde tanten upp igen. "Är det samma som förut?" frågade hon med skrovlig, trött röst. Jo, konstaterade jag och bad henne säga numret till Elin. Det var dock mitt nummer, så hon hade inte slagit fel.

I Brommaplan reste sig det äldre paret för att gå av. När herren passerade mig la han handen på min axel och tackade så mycket för att jag erbjudit honom platsen. Han sa att han blev förvånad men att jag ska ha ett stort tack. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Sedan vet jag inte varför han var förvånad. Var det för att han inte kände sig (eller var) så gammal som han såg ut, eller för att ungdomar/vuxna sällan erbjuder sittplats idag? Vet inte vilken av de tolkningarna som är bäst faktiskt, men han var ju tacksam iaf.

Sedan kom jag hem och vi lagade middag. J åt först, han skulle på träning, och jag fick vänta för min kycklingbit var inte klar i ugnen när hans var det (min var en klubba som tar längre tid). Där det står [här] i texten kom jag på att kycklingen var kvar i ugnen och för en stund sedan var den i princip klar. Jag befann mig på övervåningen och J hade stuckit iväg på träningen. Jag halvt kastade ifrån mig datorn och rusade ner till köket. Kycklingen hade blivit lite bränd men är ätbar. Jag hann dock se framför mig hur hela ugnen stod i lågor...

Det är otroligt vad vissa dagar kan vara händelserika medan andra passerar obemärkt förbi i ett myller av livets alla dagar. Jag får dock inte glömma...