Idag för exakt ett år sedan var den senaste gången min Zeb sågs i livet. Tre dagar senare ringer veterinären och berättar att en man hade funnit honom avliden och lämnat in honom i en kartong. Vi hade efterlyst honom hos veterinären och polisen, och ordnat med lappar att sätta upp. Han brukade inte ens vara borta ett dygn i streck, så redan på söndags kvällen anade vi oråd. Han borde ha kommit hem. Det gjorde han aldrig.
Jag tänker fortfarande på honom ofta, blir påmind av olika anledningar varje dag. Jag ser på andra vackra katter och undrar varför de får leva så länge, varför han var tvungen att dö. Jag menar inte att det vore bättre om en annan katt hade dött, vill bara inte att det skulle vara Zeb.
Antagligen blev han påkörd, den personen brydde sig inte tydligen inte. Eller så märkte den inte ens att han träffade en katt?
Den anonyme man som lämnade in honom hade funnit honom i diket/buskarna vid en väg ett par kvarter från mamma och pappas villa.
Jag har ännu inte kommit över honom. Jag vill skaffa en ny kisse en vacker dag, men inte än. Det kommer inte att gå. Sedan tror jag att nästa måste vara en hona. Zeb är och förblir den bästa kattkillen som finns. Det bara är så.
Jag känner stor tacksamhet till den anonyme man som fann Zeb, la honom i en kartong och gjorde sig besväret att lämna honom hos närmaste veterinär. Det finns nämligen bara en sak som är värre, och det är att inte veta. Lever han? Mår han bra? Kommer han hem?
Årets ros går till den anonyme mannen som gjorde rätt och som ändå kunde ge min familj ett svar på var Zeb var. Jag önskar bara att han inte hade behövt finna någon katt alls där i diket/buskarna.