När jag låg på uppvaket var det en tjej, ungefär jämnårig med mig, som väckte mig. Hon hade rejäl ångest och panik, så jag har aldrig hört på maken. Hon grät och hon skrek och hon hade sig där borta. Hon var så rädd. Sedan helt plötsligt bara tystnade hon och så frågade hon personalen "uppvaket? är det klart?". Hon hade då fått för sig att hon ännu inte var färdig och var så rädd inför operationen. Hon förstod inte att allt var över. Hon började gråta av lättnad, mer stillsam gråt. "Tack, tack, tack!" ropade hon till personalen. "åh vad jag mår bra!" jublade hon. Hon frågade vad hon fått för smärtstillande och vilka doser, för så här bra hade hon aldrig mått efter en operation. Detta var hennes sjunde operation och hon hade en åttonde planerad, sedan var det förhoppningsvis slut. Senare fick jag höra att hon vid ett tillfälle vaknat under en operation. Narkospersonalen hade haft problem att få henne att somna om tillräckligt fort då och efteråt hade hon kunnat redogöra för kirurgen vad han sagt under hennes vakna tid. Det var antagligen det hon var rädd för hade hänt igen. Hon kramade om hela personalstyrkan och "tack, tack, tack"ade varenda en av dem för att hon mådde så otroligt bra. Jag var glad att hon åkte till avdelningen för jag ville sova.

När jag väl kom upp på avdelningen känner jag igen stämman. Nej men, ligger tjejen i samma sal som jag? Jo visst gjorde hon det. Hon hade sin mamma på besök, konstigt nog för det står ju i informationen att de inte vill att man har besök på op-dagen. Tjejen försvinner och efter ett tag återkommer hon. Hon gråter och klagar för sin mamma "men du fattar väl att jag aldrig kommer få åka hem imorgon efter det här?!". Hon lät riktigt sur och som om hon beskyllde moder för något. Senare förstår jag på personalen att mamman sagt till tjejen att om hon går lite och visar personalen hur bra hon mår så får hon åka hem tidigare. Detta stämmer delvis. Första dagen, har erfarenheten lärt mig, vill de att man ska lära sig gå till och från toan själv (de vill dock vara med som stöd första gångerna oavsett om mamma är med eller inte). Andra dagen får man gärna gå lite i korridorerna, till dagrummet osv. Det denna tjej gjort var att gå ut i korridoren med sin mamma- och svimmat. Inte så värst bra. Dock borde hon väl veta detta eftersom det var op nummer 7?

Dagen efter tror jag inte hon rörde sig en millimeter. Hon såg helt utslagen ut och kunde absolut inte åka hem. Stackars tös.