Jag tänkte fylla i mina Intressen på Profilen igen. Tänka efter lite mer och se vad som verkligen intresserar mig.
Jag började med att skriva:
1. Livet- kärlek,glädje,lycka;smärta,lidande,sorg- men framför allt de 3 första
2. Människor
3. Språk
4. Jag blir fängslad av himlen, rymden, naturen omkring oss. Vad vi är små i denna stora värld egentligen.

 Sedan kom jag inte längre. Jag fastnade på nummer 4.
För det är något jag blir påmind om då och då. Något jag glömmer, tar för givet. Hur ofta stannar vi egentligen upp och tittar upp mot himlen. Lyssnar på omgivningen. Blir ett med naturen för en stund.
Var väl på sensommaren förra året som jag stannade till på föräldrarnas trappa och tittade upp mot himlen. Och jag kommer nog sent att glömma den känslan jag fick. Vad himlen är stor. Vad högt upp det är. Har ni verkligen sett himlen? Jag blev överväldigad av dess storhet. Dess välvda kupol som omsluter vår värld.
Hur stora är molnen egentligen? Jag kan titta upp och molnet ser ut att vara ungefär som en bil i storlek, men tänk om vi kunde plocka ner molnet och lägga det på vägen utanför. Hur stort skulle det då vara? Skulle det lägga sig över huset? Hur lång sträcka på vägen skulle täckas av ett moln. Hur känns moln egentligen, är de fluffiga, mjuka saker? Troligen, eftersom flygplan kan flyga igenom dem.

Om jag kunde stå längst ut på Jordens yttersta kant av himmel, precis mellan himmel och rymd, hur skulle världen se ut?
Varför finns Jorden?
Varför finns vi?
Varför finns mördarsniglarna?
Vad finns på andra stjärnor?
Visst är det lite egoistiskt att tro att vi är de enda levande varelserna i universum?

Läste i en stor artikel förut om ljusföroreningar. Alltså lampor som lyste så att dess ljus spreds utöver den yta som den var tänkt för. Tex strålkastare som sitter på marken och lyser upp reklampelare, deras ljus tar inte stopp utan fortsätter ut i rymden. Mycket sådant pågår på planeten och det leder till ljusföroreningar. Vi kan inte se mörkret, vi blir skygga. Fåglar och andra djur förvirras för att de inte förstår när det är natt och dag. Nattaktiva djur får bekymmer då det ständigt är ljus(are än de är gjorda för). En del dagaktiva djur är i fara för att de får för lite sömn.
Stjärnorna syns knappt på vissa ställen. Det var några som gjorde ett experiment om just det. Människor över hela jorden gick ut på natten och räkande antalet stjärnor de kunde se. I vissa storstäder syntes ingen, eller bara en eller två stjärnor. I mycket gamla texter kan man läsa om tusentals (kanske t.o.m. miljontals) stjärnor på himlen. Stjärnor så många att de inte går att räkna. Men visst finns det möjlighet för mig att räkna stjärnorna utanför. Så många är dem inte. Tyvärr deltog ingen svensk i det där stjärnräknar-experimentet.

Jag pratade med bror Martins flickvän Anna om detta. Hon är utbildad och arbetar som landskapsarkitekt och planerar parker, skolgårdar etc. Jag frågade henne om detta var sådant de tänkte på när de planerade exempelvis en park. Det var det. Alla vill att parkernas gångvägar ska vara upplysta, annars går man inte där på natten. Så för att inte förorena omgivningen så har man "avskiljningssaker" runt lamporna som gör att de bara lyser just där de ska och ingen annanstans.
Man skulle kunna ha lampor som släcks men om någon kommer i närheten tänds dessa. Lampor i parken, för att lysa upp buskar och annan omgivning om någon är i närheten (ifall man är rädd för överfall). Detta tror jag dock inte Anna och jag pratade om, tror det stod i artikeln eller var med i ett program jag sett om detta.

Det tåls att tänka på.
Vi har bara en Jord (vi kanske kan byta planet i framtiden men Jorden är fortfarande Jorden), vi borde värna om den, vi borde se oss om och uppskatta det som den ger oss.
Jag är hemmakär och vill inte flytta runt en massa, att lämna hela planeten för att inte komma tillbaka, det vill jag helst inte. Och jag vill inte att den ska förstöras som i någon av alla dessa science fiction-filmer.
Jag älskar Jorden. Jag vill inte svika mitt förtroende oss emellan. Jag försöker ta tillvara och se till att göra så lite skada som möjligt. Dinosaurierna utrotades men lämnade knappt spår (inte en massa föroreningar, miljöförstörelse, förgiftning osv.), ändå vet vi att de fanns. Vi måste inte förstöra planeten för att bevisa vår existens sedan vi försvunnit från denna yta. Vi lämna våra spår ändå.

Blev visst både ett längre, allvarligare och större inlägg än jag tänkte när jag satte mig här. Får se om ni orkar igenom det. I så fall, vad är era tankar?

Se Robert, jag kan skriva seriösa saker också!
Godnatt alla, nu ska jag välja mig en bok och gå till sängs. Trevlig Valborg!