Idag var det dags för återbesök hos logopeden. Få svar svart på vitt huruvida talet har ändrats efter de två förgående operationerna. Spelade in ord, knäppa meningar och en rolig historia in i en sådan där ljudisolerad bunker. Min logoped M är en snäll person som verkligen passar att arbeta med människor. Tillmötesgående, rolig och ärlig. Söt är hon också men det är ju en parantes.

Jag frågade om jag kunde få spela in lite gamla klipp och lite från det nya på min mobil som jämförelsematerial åt mina kompisar. Det fick jag. Hon hade bara en inspelning med mig dock och det från 2007. Jag undrar var alla andra hamnat. Säkert i något arkiv någonstans. Så nu har jag suttit och klippt och klistrat lite för att få till en bra ljudslinga. Tex läste hon upp de knäppa meningarna nu som jag skulle repetera efter henne, medan 2007 läste jag själv dem från ett papper. Sedan verkar några meningar och ord ha tillkommit.

I början hörde jag skillnader men nu har jag hört klippen så många gånger att jag nästan inte gör det. Jag tänker liksom bort både det nasala och bakgrundsbruset som jag ofta/jämt hade vid tal tidigare. Så nu är det upp till er att avgöra, är det någon skillnad?

Jag kom precis på att det är tisdag idag och ytterligare en vecka sedan operation har passerat. Är nu upp i vecka tre. Kirurgen sa att huvudregeln är att det är så starkt det kan bli efter tre veckor, även om det självklart kan bli ännu lite starkare. Det är därför inte så himla konstigt att ytterligare ett stygn lossnade igår kväll och lämnade ett ynka stygn kvar, som sitter fast i ena änden bara. Gropen som skapades under operationen börjar närma sig att vara helt igenväxt. Tänka sig, det verkar ha gått vägen denna gång!

Vecka tre: Jag får äta allt med sunt förnuft (dvs tex tugga på sidorna och inte mitt i gommen).

Idag var jag hos kirurgen på återbesök. Det hade läkt ihop jättebra och även gropen som de snodde vävnad ur har börjat läka. Många av matrestriktionerna har därmed lyfts men några kvarstår. Efter tre veckor (idag var dag 15) brukar de säga att det är så starkt som det kan bli, därmed får man också äta allting. Det är i början på nästa vecka. Nu får jag hålla mig undan från knäckebröd och annan hård mat och tex segt kött. Vanliga brödkanter går utmärkt och jag får tom äta grönsaker nu (yeey!). Dock har jag lovat J att vänta med morötter... När jag tuggar fastare föda ska jag försöka hålla maten vid kanterna för att inte belasta gommen eller råka stöta till den med något. Igår lossnade ett stygn och innan dess började några av dem hänga löst i ena änden. Han sa inte så mycket om det utan konstaterade mer att det gått 15 dagar så det är lugnt, typ. De ska ju bort någon gång... Ska tillbaka efter sommaren för att dels träffa en logoped och göra en inspelning igen och sedan samma dag träffa honom för att se att allt är som det ska. Risken att något går galet så här långt in i läkningen var väldigt liten sa han, så det kändes som en vinst!

Som belöning tog jag med mig moder till Slussen där vi satte oss i solen och njöt av sommaren. Jag avnjöt en marabou mjölkchoklad 100gr tillsammans med en Ramlösa smultron. Vet ni vad?
Inget läckage.

Jag fick min choklad som avnjöts med mjölk (inget läckage!) samtidigt som jag såg på Englandsmatchen, inte för att det var något att se dock. Skolexempel på hur man inte ska spela i ett VM.


Dessutom fick jag räkningen från KS för mitt dryga dygn där. 80 kronor om dagen kostar det, vilket ju iofs är billigt för en operation (då man bortser från alla dessa läkarbesök som föregår och kommer efter en operation på 320 kr styck och mediciner på det). Det är dock en utgift som jag aldrig fått information om, utan kommer som ett glatt besked på posten så här några veckor efteråt. Jag vet inte varför de aldrig upplyser om det? Kvinnan jag pratade med i väntan på hemskjuts hade inte en aning om denna utgift och blev alldeles paff när jag nämnde det. Skumt är det iaf.

Idag är det den där dagen då jag får börja trappa upp från mjukmat till vanlig mat. Jag kunde, om jag kände för att vara på den säkrare sidan, vänta med denna upptrappning till på tisdag då jag träffar kirurgen igen. Så är också planen dock med en liten utvidgning av födan. Det känns nämligen väldigt bra i gommen och stygnen sitter kvar ännu. J är stenhård på vad jag får och inte får äta. Jag har varit sugen på en helt vanlig chokladkaka i flera dagar, men J säger blankt nej när jag frågade idag. Till slut  sa han att han kunde sträcka sig till After Eight men att han ville landa lite efter jobbet först innan vi begav oss av för att köpa det. Då kommer svägerskan J och frågar om hon kan ta bilen ikväll (inte vår, utan familjens bil). Ja då kan man ju inte säga "nej, för jag vill åka och köpa choklad". Så hon fick ta den, självklart. Men nu måste jag komma på ett annat bra färdsätt, då vädret kanske är något instabilt? Måste hinna hem innan Englands-matchen också. Heja England!

Svar på frågan vad för maträtt det var kommer här: lasagne! Dock i en modifierad form. Den är helt hemlagad (okej, plattorna har vi köpt och köttfärsen likaså) men vi gjorde bara en vanlig lasagne i drygt halva formen. I den andra nästan halva delen varvade vi plattor, bechamelsås med tomatsås. Den delen var min. När den var tillagad i ugnen tog jag en liten bit och mixade så det blev som på bilden. Det var otroligt mättande och smakade ungefär som vanligt. Tack för era gissningar, kul att läsa dem!

Idag är det den sjunde dagen efter operation och jag tror att stygnen släppte den nionde dagen efter förra operationen. Jag tar därmed det osäkra före det säkra och mixade dagens måltid. Tankarna far lätt till barnmat. Nu är frågan, kan ni gissa vad jag ätit till middag idag?

Igår vräkte jag i mig överkokta makaroner och ostsås för kung och fosterland. Då tycker man ju att vågen äntligen borde gå uppåt igen, men icke då. Varje dag slår jag nya "lägst vikt"-rekord. Jag väger fortfarande mer (så klart) än när jag träffade J som 16 åring, men då var jag nog också någon centimeter kortare. Nu inser jag också hur otroligt smal jag måste ha varit då. Jag tror inte jag skulle se klok ut om jag vägde samma nu, med mina vuxnare former och så. Men idag måste jag väl ändå gå upp. Kör på samma mat som igår på bröllopsfesten (det är ju iaf en måltid till skillnad från typ potatismos och sås) och till efterrätt bjuder jag mig själv på chokladpudding! Mums. Sedan blir det ju inte så mycket snacks vid sidan av förstås...

När man ligger i en gemensam sal, fem personer, så får man veta ganska mycket om varandra. Kvinnan bredvid mig blev utskriven samtidigt som jag och vi möttes igen en stund senare vid huvudentrén där vi väntade på hämtning båda två. Vi började snacka med varandra och jag fick veta fler detaljer, som att hon hade fem barn i åldrarna 14-23 år. Ett par av dem var tvillingar och ska ta studenten nästa år. Två av barnen är förståndshandikappade, vilket hon självklart tyckte var jobbigt och innebar mycket extrajobb. Hon var särbo, och han skulle passande nog komma när det värsta efter operationen var över. Äldsta dottern, 23 år, var som tur var ett bra stöd och kunde hålla ställningarna när mamman var på sjukhus.

Jag fick veta att hon opererade näsan eftersom hon gjorde sig illa som barn och att hon nyligen opererat axeln pga förslitningsskada i jobbet. Då sjukhuset hela tiden skjutit på hennes näsoperation hade hon fått sparken från jobbet, helt enligt reglerna enligt facket, då hon inte kunde bära den skyddsmask över mun och näsa som krävs för yrket. Det förklarade varför hon skrattat innan hon svarade "nää" när kirurgen undrade om hon ville ha sjukintyg. I höst skulle hon göra en by-pass operation också. Hon skulle bara gå ner 10 kg till först (hade redan gått ner 20 kg). Hon hade opererats nu av samma kirurg som jag och var nummer ett i kön i måndags, så det var henne jag väntade på i över tre timmar i väntrummet. Sedan nämnde hon att detta var hennes femte och förhoppningsvis sista näsoperation. Eftersom hon tidigare sa att hon gjort sig illa som barn var jag tvungen att fråga hur sjutton hon gjort sig så illa så hon behövde fem operationer ända upp i vuxen ålder. Hon var tyst i ett par sekunder innan hon kort sa "tja... jag bodde i fosterhem... Jag var ett sådant där maskrosbarn och ja... Jag blev väldigt illa misshandlad...".

Ja, man kommer varandra nära på ett helt annat sätt på sjukhus.

Vilken härlig dag! Regnet slår i backen och har så gjort under många timmar. Varje gång jag vaknat har jag hört ovädret utanför. Men inte mår jag sämre för det! Idag är det äntligen fredag! Inte vilken fredag som helst heller, utan den fredag då jag får börja med mjukmat! Jag började med en youghurt med jordgubbssmak med små mjuka jordgubbsbitar i. Himmel vad mycket godare än vanlig enkel youghurt! Vid tolvsnåret, fast jag lär inte kunna hålla mig så länge så sugen som jag är, blir det makaroner och ostsås (det kan ni inte ha missat vid det här laget). Mums mums mums! Kom på att man kan ju festa till potatismoset med gräddsås också, bra att komma ihåg för typ middagen eller så. Jag måste komma på vad jag ska ha med mig som maträtt på bröllopsfesten imorgon. Vad för efterrätt jag ska ha är redan bestämt!

Idag blir det slappa på förmiddagen, sedan ska jag ut för första gången sedan hemkomsten. Sista dagen mitt busskort gäller idag och jag behöver köpa en bussremsa och nagellack. Jag borde fixa att resa själv.
Ha en skön fredag!

När jag låg på uppvaket var det en tjej, ungefär jämnårig med mig, som väckte mig. Hon hade rejäl ångest och panik, så jag har aldrig hört på maken. Hon grät och hon skrek och hon hade sig där borta. Hon var så rädd. Sedan helt plötsligt bara tystnade hon och så frågade hon personalen "uppvaket? är det klart?". Hon hade då fått för sig att hon ännu inte var färdig och var så rädd inför operationen. Hon förstod inte att allt var över. Hon började gråta av lättnad, mer stillsam gråt. "Tack, tack, tack!" ropade hon till personalen. "åh vad jag mår bra!" jublade hon. Hon frågade vad hon fått för smärtstillande och vilka doser, för så här bra hade hon aldrig mått efter en operation. Detta var hennes sjunde operation och hon hade en åttonde planerad, sedan var det förhoppningsvis slut. Senare fick jag höra att hon vid ett tillfälle vaknat under en operation. Narkospersonalen hade haft problem att få henne att somna om tillräckligt fort då och efteråt hade hon kunnat redogöra för kirurgen vad han sagt under hennes vakna tid. Det var antagligen det hon var rädd för hade hänt igen. Hon kramade om hela personalstyrkan och "tack, tack, tack"ade varenda en av dem för att hon mådde så otroligt bra. Jag var glad att hon åkte till avdelningen för jag ville sova.

När jag väl kom upp på avdelningen känner jag igen stämman. Nej men, ligger tjejen i samma sal som jag? Jo visst gjorde hon det. Hon hade sin mamma på besök, konstigt nog för det står ju i informationen att de inte vill att man har besök på op-dagen. Tjejen försvinner och efter ett tag återkommer hon. Hon gråter och klagar för sin mamma "men du fattar väl att jag aldrig kommer få åka hem imorgon efter det här?!". Hon lät riktigt sur och som om hon beskyllde moder för något. Senare förstår jag på personalen att mamman sagt till tjejen att om hon går lite och visar personalen hur bra hon mår så får hon åka hem tidigare. Detta stämmer delvis. Första dagen, har erfarenheten lärt mig, vill de att man ska lära sig gå till och från toan själv (de vill dock vara med som stöd första gångerna oavsett om mamma är med eller inte). Andra dagen får man gärna gå lite i korridorerna, till dagrummet osv. Det denna tjej gjort var att gå ut i korridoren med sin mamma- och svimmat. Inte så värst bra. Dock borde hon väl veta detta eftersom det var op nummer 7?

Dagen efter tror jag inte hon rörde sig en millimeter. Hon såg helt utslagen ut och kunde absolut inte åka hem. Stackars tös.

Jag var så trött igår kväll. Men inte så konstigt då jag tog tag i dagen före kl 6 igår morse. Klockan 21.30 stupade jag i säng och somnade på studs. Att sova i sin egen säng är klart underskattat ibland, det är helt underbart. Vaknade vid kl 3 för toabesök och blev så glad över att se att J sov bredvid mig. Sov vidare till kl 7 då J skulle upp till första arbetsdagen. Jag låg kvar men strax före kl 8 skulle han raka sig och jag bad honom dra upp rullgardinen. Det är skönt att bara ligga och titta ut ibland. Jag gick upp vid typ 11. Många timmar blev det i sängen men åh så skönt det var. Dessutom var jag inte direkt hungrig, vilket jag blir när jag börjar röra på mig och jag har svårt nog att äta som det är (inte själva ätandet egentligen utan urvalet man får förtära). Frukost är lättast dock. Nu blev det honungsyoughurt utan någonting i och ett glas apelsinjuice.

I måndags innan jag for till KS vägde jag mig. Efter en svullohelg i form av choklad, läsk, glass och rejält god och knaprig mat (tex grillat och grönsaker) hade jag gått upp till exakt den vikt jag hade en vecka efter op 1. Jag har alltså under våren gått ner till under den vikten men nu vägde jag exakt samma. Vilket var bra, för det var bara ett gram mindre än jag angett i hälsodeklarationen. Idag, två mornar senare har jag gått ner 1,5 kg. Ja ingen kan väl påstå att svält/soppdieten inte funkar, men det är sjutton mig inte värt det! Nej nu ska jag få i mig lite mer, mår iaf mycket bättre denna gång så kommer nog snart kunna stabilisera vikten igen. J sa igår att jag i mitt beteende var ungefär 4 dagar längre fram jämfört med förra op, så det verkar ju lovande. Men jag längtar till fredag och välkokta makaroner till lunch!

Ligger så efter vad gäller att svara på kommentarer. Tackar för alla så här istället!

Nu har mor och far farit hem till sig, J rullade in på moppen från St Göran nu. Han hade fått en fraktur på revbenet. Skojigt. Skönt att veta vad det är iaf och vad som ska göras om det blir sämre och när det borde ha blivit bra.

Efter op 1, och efter op 2:

Oj oj vad mycket som hänt detta dygn... Nu är jag iaf hemma och ska äta jordgubbsmilkshake till lunch, mums. J har varit på vårdcentralen på förmiddagen och ska efter lunch sticka iväg till St Göran för att röntga revbenen. Det är stabilt här hemma...

Har väldigt mycket att skriva om denna sjukhusvistelse. Till att börja med kändes det mesta bättre denna gång. Kommer nog få dela upp berättelsen i flera inlägg, så håll utkik. Operationen verkar iaf lyckad! Det blev ett lager stygn mot näsan och sedan en sidlambå, dvs de tog benvävnad (heter det vävnad?) och hud osv från sidan av gommen och flyttade över till mitten. Känns som det blir stabilt. Har nu en grop på sidan som påminner om när man dragit ut en tand...

En jämförelse med november-operationen och denna:

• Förra gången han jag inte mer än att nudda stolsitsen i väntrummet med rumpan innan det var dags att gå in på rummet och byta om. Denna gång tog det 3 timmar och 20 minuter innan jag fick en säng, sedan gick det dock undan.
• Förra gången försökte de sätta dropp på fem ställen, denna gång lyckades Mona på första försöket (på sidan av vänster handrygg).
• Förra gången var operationen över tre timmar denna gång en-en och en halv timme.
• Förra gången fungerade inte den där pulsmätar-grejen på uppvaket, utan det var glapp och den började tjuta i ett för att jag "dog". Denna gång fungerade maskinen.Dock var det krigslarmstest som tjöt där klockan 15.
• Förra gången blev jag inte illamående, denna gång blev jag det och spydde ca en matsked blod.
• Förra gången var jag groggy och hade nackont, denna gång hade jag huvudvärk.
• Förra gången var det i övrigt ganska lugnt på uppvaket, denna gång var det en tjej som hade rejäl ångest och panik som vaknade och grät och skrek (typ 25 år). Mer om henne senare tror jag.
• Förra gången fick jag åka till toan på uppvaket i en "toastol", denna gången fick jag gå men först kollade de med ultraljudsmätning hur kissnödig jag var...
• Förra gången fick jag ligga i eget rum och i ett parrum där det inte var någon mer än jag. Denna gång fick jag ligga i ett rumt med fyra andra kvinnor, bland annat tjejen med ångesten och en annan kvinna som jag snackade med när vi väntade på hämtning/taxi, kommer nog skriva om henne sedan också.
• Förra gången sov jag väldigt mycket, nu sov jag mest för att det inte fanns så mycket att göra.
• Förra gången var personalen ofta ganska otrevlig, korta i tonen och ohjläpsamma (förutom ängeln). Denna gång var de alla väldigt rara och hjärtliga.
• Förra gången var de envisa med att jag skulle äta det som serverades, inför denna gång skrev jag att jag var kräsen med mat och det var stor skillnad! "Säg till om du inte gillar det så får du något annat".
• Förra gången grät jag, det gjorde jag inte denna gång.
• Förra gången åt jag smärtstillande i över en vecka, denna gång slutade jag redan samma dag (har inte ont!).
• Förra gången fick jag kämpa för att komma hem, denna gång var jag så pigg att jag nog inte hade fått vara kvar.
• Förra gången skulle jag äta flytande i fem dagar och mjukmat i 3 dagar, denna gång tre dagar flytande och minst en vecka mjukmat.
• Förra gången specificerade inte kirurgen vad som menas med mjukmat, denna gång expemplifierade kirurgen och sa "kokt fisk, potatismos och välkokta makaroner", på frågan om pannkaka funkade var svaret ja.
• Förra gången var det återbesök efter 8 dagar, denna gång efter två veckor.
• Förra gången hämtade mor, far och J mig, denna gång J.
• Förra gången kände jag inte till någon i personalen, denna gång kände jag igen två ansikten. Sedan träffade jag Js morbrors fru, som tydligen jobbar på den avdelningen! Hon jobbade både igår och idag dock i salen bredvid min.

Op som nr 2, på plats kl 7, sticker nu! Hörs!

Eftersom operationen äger rum imorgon tänkte jag, för den intresserade och för mig själv, visa en film på hur mitt liv har varit de senaste 7 månaderna. Dvs efter operationen i november.

Här är en film som är tagen igår. Den har i efterhand blivit vriden åt rätt håll så jag ser lite lustig ut tycker jag. Jag börjar med att snyta mig för att visa att jag inte är förkyld eller något. Sedan äter jag två Marabou Mjölkchokladbitar från en 200 grams kaka. Snyter mig, så näsan blir hyfsat ren igen. Sedan dricker jag vatten, som på vägen ut blir missfärgat och ser vitt ut på filmen. Att notera är att allt ni får se är choklad, vatten och saliv, ingenting annat. Jag visar liksom inte mitt snor eller så. Men det känns ändå konstigt att visa er detta så jag kände mig inte helt bekväm när filmen spelades in...

Ni som ätit med mig under den här tiden kanske inte riktigt känner igen er, särskilt inte ni som endast ätit en riktig måltid med mig. Jag lärde mig nämligen fort de bästa teknikerna för att slippa detta. Börja aldrig med att dricka, hur törstig jag än må vara (åtminstone inte bland folk och utan näsdukar till hands). Börja inte med något som smälter i munnen (choklad) eller annat flytande (såser, dressing, soppor, glass osv). Börja inte med att äta äpple (äppelsaften), clementin och liknande, vindruvor, kiwi eller annan frukt som är "vattnig". Börja helst med konsistenser såsom banan eller potatis. Kött funkar också och en del grönsaker om det är mycket på en gång. Pasta och ris funkar men är så smått så de slinker också upp i näsan, de täpper dock till ganska bra efter att ha ätit en mängd av dem.

Idag har jag, förutom att tentaplugga, varit på sjukhuset och skrivit in mig för operation. Det var en intressant upplevelse. Fick träffa E, som ska operera mig denna gång. Undrar om det var för att T var fullbokad eller om T helt enkelt inte ville ta sig an mig igen. E gav iaf ett bra intryck och jag tror att jag är i trygga händer. Han sa dock att det är klurigt att få till det och att det finns en liten, liten risk att det inte fungerar denna gång heller. För varje operation blir det nämligen lite svårare. Dessutom blir blodtillförseln sämre för varje op. Men blodtillförseln i munnen är god från början och risken för infektioner är liten. Han har flera idéer för hur han ska genomföra operationen och kommer göra det som verkar bäst när jag väl ligger på operationsbordet. Han tror inte att jag hade något ben i närheten vilket gör att han kanske kommer göra hål på sidorna, nära tänderna, för att undvika att det sträcks för mycket. Tror jag han sa iaf. Dessutom slipper jag de blodförtunnande sprutorna då jag är ung, frisk och operationen inte blir så lång. Han beräknar att den tar mellan en och en och en halv timme. Han lovade flera gånger, helt självmant, att göra sitt bästa för att operationen ska bli lyckad och jag sa att jag ska vara supernoga efteråt för att göra det bästa av det från min sida också. Det brukar vara tre dagar flytande och sju dagar mjukmat, om inte det är känsligt område för då kan den flytande delen förlängas. Dagen efter får jag åka hem, troligen innan klockan 11. Det vore ju väldigt skönt, jag ogillar verkligen att ligga på sjukhus! När han såg min hälsodeklaration där man skulle fylla i om man opererats förut konstaterade han att jag var en veteran. Jo tack, men jag önskar att jag inte behövde vara det...

Snälla låt detta bli min sista operation någonsin!

Äntligen! Som jag har väntat och som jag har slängt mig över brevlådan två gånger dagligen utan lycka. Idag låg det där; brevet från Karolinska! Operation blir enligt mitt första handsval måndagen den 7 juni. Inskrivning den 1 juni på eftermiddagen. Underbart.
Tenta 2/3 juni, studentfirande 3 juni, operation 7 juni, bröllopsfest 12 juni (jag kommer verkligen vara på topp då...).
Nu vet jag. Nu har jag koll. Äntligen!

Var hos läkaren idag. Kirurgen. Det finns ju liksom inget att tala om, det enda som gäller är operation. Frågan är när? Jag önskade iaf två tider innan sommaren och han ska försöka få igenom någon av dem. Tydligen är det bättre att vara vuxen i detta fall, för det var dåligt med tider på barnkirurgen. Operationstiden är beräknad till 1 timme, men han tror att det kan gå fortare. Han kommer inte operera på samma sätt som förra gången, eftersom det uppenbarligen inte fungerade. Han har en idé på hur han ska göra denna gång, men den beror på om jag har ben i gommen bredvid hålet, vilket inte är helt säkert som gomspaltsbarn. Annars får han attackera problemet på ett annat sätt. Det verkar bli innan sommaren iaf! Skönt!

Tiderna jag önskade var i första hand 7 juni. Då är terminen klar, inga tentor som lurar och jag är ledig. Nackdelen är att på lördagen mindre än en vecka senare är jag bjuden på bröllopsfest. Jag kan nog orka gå på den, men jag kommer gå på sträng diet (samma som efter förra operationen).
I andra hand önskade jag precis efter valborg. Fördelen är att det snart blir av och att denna stora kurs är avklarad. Nackdelen att jag missar ungefär en vecka på nästa kurs som bara är drygt en månad. Men det fixade jag ju förra gången iofs.
Så nu är det att vänta på kallelse till operation igen då. Karusellen börjar om...

Fått kallelse för återbesök på KS inför nästa operation. 28 januari har jag fått som återbesökstid, jättedålig tid för mig för jag missar garanterat en föreläsning. Ska nog byta tid. Dessutom har de höjt priset till 320 kronor för återbesök, underbart. Jag vill inte göra operationen under våren. De får baske mig fixa en tid till mig i sommar! Annars går jag till ett privatsjukhus och skickar notan till landstinget. Dumsnutar som inte gör sitt jobb ordentligt från början.

Inte konstigt att jag har haft goda minnen och upplevelser av sjukhuset. När de började spåra ur när jag var liten bytte jag från KS till privatsjukhus och har gått där sedan dess. Har privattandläkare. Och när jag väl väljer ett statligt sjukhus så går det inte smärtfritt.
Det var inte det jag hade tänkt. Jag gillar ju inte privatisering av sjukhus och önskar att det fanns bra vård på statliga sjukhus. Jag är inte nöjd med vården på KS.