Mitt i soffmyset dyker denna konversation upp:
Jag -Men åh... vad önskar du dig i julklapp egentligen? Jag har ingen aning vad jag ska ge dig!
J -Vad önskar du dig?! Förutom diskmaskin.
Jag -Haha, jag önskar mig ingen diskmaskin. Det är du som gör!
J -Jo, du vill väl ha en diskmaskin?
Jag -Nej. Det är du som sagt det till din pappa två gånger att vi önskar oss. Jag vill inte ha någon. Men jag kan önska mig det om du vill ha en.
J -Men... jag önskade mig ju en för att du vill ha en.
Jag -Men jag vill inte ha någon.
J -Jag vill inte heller ha någon.
Jag -Skojar du? Varför säger du att vi önskar oss det då?
J -För jag trodde att du ville ha en.
Jag -Men det vill jag inte och har aldrig sagt att jag önskar mig. Jag kan hålla undan disken ändå tycker jag. Finns andra saker vi kan önska oss istället. Trodde du ville ha diskmaskin...
J -Varför skulle jag vilja ha diskmaskin? Jag diskar ju inte.
Jag -Men... jag trodde du ville ha diskmaskin för att du tyckte jag var för dålig på att diska!
J -Nej, men jag trodde du tyckte det var jobbigt att diska och ville ha en.

Efter skratt talade J med sin far och oönskade oss diskmaskinen. Vi båda "önskade" oss den för att vi trodde att den andre ville ha en. Så kan det gå när man vill varandra lite för väl...

Jag har mina mindre smarta stunder och tänkte nu bjuda på två citat som låter värre än det var tänkt. Båda dessa är sagda de senaste dagarna till J.

- R (min bror) ska få kokain av oss syskon i present.
Jag glömde nämna att Kokain är titeln på en bok.

- Jag funderar på att skita i Kronofogden imorgon.
Ja, jag ska alltså på studiebesök dit imorgon klockan 8. Jag har inga anmärkningar som gått till kronofogden och som jag tänker skita i.

På väg ut ur mataffären igår säger J:
- Du är lite snål du.
- URSÄKTA?! ropar jag till. Vi har precis köpt OXFILÉ för lika mycket mina pengar som för dina, och du kallar mig SNÅL?!
J skrattade åt mitt utbrott.
- Du tog åt dig lite va?
Han visade sig mena att jag inte ville ringa pastastället från min mobil eftersom jag jämt ringer från min mobil till pizzerior och liknande. Känns som en sådan onödig kostnad att ringa till ett fast nummer och tyckte att det minsann fick vara hans tur att betala uppringningskostnaden denna gång.
- Kvällen har bara börjat, sa jag och tänkte på blombuketten som väntade här hemma. Om man är snål köper man väl knappast blommor som ändå dör inom en vecka.

J ville äta oxfilé till förlovningsmiddag men det var svindyrt. Så vi bestämde oss för att köpa hem pasta från ett uteställe och äta något annat på lördagskvällen. Sedan sprang vi in i billigare (dvs inte svindyr) oxfilé och tänkte, äh vad sjutton, vi kör på det. Så ikväll blir det oxfilé som förlovning-i-efterskott-middag.

Igår eftermiddag ringde pappa. Det är rätt ovanligt. Numera ringer han rätt ofta angående övningskörning men innan sommaren hoppade hjärtat nästan över ett slag om pappa ringde. Det var så sällsynt att jag direkt började fundera på om mamma inte kommit hem efter jobbet eller om farmor blivit dåligt. Varför skulle han annars ringa? Min pappa använder sällan sin mobiltelefon privat, tom hans privata telefon stänger han av när mamma kommit hem från jobbet om vardagarna. Då vi redan setts igår på dagen och övningskört var det ju troligen inte det det handlade om denna gång. Jag svarade avvaktande.

Jag -Hallå?

Far -Hej, det är pappa.

Jag -Hej hej dadde.

Han lät inte som han hade några bekymmersamma nyheter.

Far -Du, jag var inte ett dugg hungrig och egentligen inte vidare sugen heller.

Jag fattade nada.

Jag -Jaha..?

Far - Men jag tänkte att jag måste ju smaka på den där iaf, eftersom du bakat den.

Jahaa, ljuset gick upp för mig. Jag hade ju skickat med honom en bit kladdkaka jag bakat att äta efter lunchen.

Jag -Ja..?

Far -Och gud vad den var god! Du har verkligen fått till det. Du kanske ska bli konditor?

Och det var allt han ville säga med det samtalet.

 

Tack dadde, du är världens bästa.

Det var en underlig dag idag. Jag trodde mig ha tappat bort moders bok Gräset sjunger av Doris Lessing på flygplatsen, då den inte fanns med i packningen och jag inte fann den hemma sedan. Köpte en ny bok till mor som jag fortsatte läsningen i, och fann självklart den gamla under ett element mindre än 12 timmar efter inköpet. Tog med mig det gamla exemplaret idag när jag skulle åka till mor och far som kommit hem från semestern.

Väntar på tåget på perrongen med boken i högsta hugg. Läser och slår ihjäl väntetiden till tåget kommer. När tåget anländer håller jag ett finger på rätt sida men går in i tåget med boken uppslagen i ena handen. Ser mig om och går bakåt i vagnen. Håller utkik efter två lediga platser som är framåt. Jag vill inte ha någon bredvid när jag ska läsa. Något sällsynt, men ser en perfekt plats en bit bort. Tar sikte och går dit. Mannen som sitter och tittar framåt på tvåan bakom den utvalda platsen tittar på mig och skiner upp som en sol. Han är kanske 30 år och ser väldigt glad ut att se mig. Leende från öra till öra. Jag kollar ner och låtsas kolla platserna jag passerar. Känner jag honom? undrar jag. Kan inte minnas att jag någonsin sett honom, men så är jag ju lite ansiktsblind. Hans leende dör ut. Jag tittar upp igen och leendet återkommer, lika stort och han är lika glad att se mig. Hur sjutton ska jag bete mig? Jag slår mig ner framför honom, med ryggen emot. Håller tummarna för att jag inte känner människan. Snacka om diss isf. Slår upp boken och läser vidare. Går av fyra stationer senare, mannen är borta.

En stund senare kliver jag av bussen vid min hållplats. Passerar övergångsstället och ska korsa en mindre väg. En annan buss, som kört ut från sin busshållplats en femton meter bakom, kör fram till korsningen. Eftersom bussen nu står precis där jag tänkt gå över stannar jag lugnt till på min sida om trottoaren och väntar på att han ska köra ut. I övrigt är det biltomt. Ingen annan bil syns till. Trots detta står bussen kvar. Den kör inte ut i korsningen. Då lägger jag märke till att busschaffören tittar på mig. Så börjar han gestikulera mot mig. Efter några sekunder inser jag vad han vill ha sagt. Ska du med den här bussen? är vad busschaffören frågar mig. Jag skakar på huvudet och ler. Chaffören nickar, ler och vinkar hej då. Jag står kvar någon sekund extra, blinkar till hårt och undrar om scenariot verkligen utspelat sig. Stannade en buss vid en korsning, en bit från busshållplatsen och erbjöd mig att stiga på där? Aldrig varit med om liknande. Vilken dag!

Funderar på om hela världen går på lyckopiller denna dag. Jag själv känner mig glad och rofylld denna söndag. Snart möter jag dock en gammal dagiskompis pappa som var ute med familjens hundar. Han var lika butter som vanligt. Ordningen återställd.

Ännu en dag med kanonväder. Min kära vän Sa har längtat till midsommar hela veckan, ja än längre än så. Igår önskade hon att det var fredag idag. Icke, sa jag, jag vill ha torsdag. Hon undrade varför denna torsdag var så viktig. Det ska bli kanonväder, svarade jag, en sådan dag kan man inte skippa. Då drar vi till stranden, konstaterade Sa. Och snart är det sagt och gjort. Om en halvtimme drygt kommer Sa förbi och vi drar till stranden. Härliga sommar!

Imorgon blir det skärgården för mig, så jag säger det lite i förskott: Glad midsommar!

Jag kom ner från övervåningen efter ett skönt bad. J har påbörjat middagen och har Kent påslaget på Spotify på datorn. Jag sätter mig vid datorn.

-Kent, konstaterar jag.
-Ja, bekräftar J. Jag kände för dem nu.
-Okej.
-Jag trodde inte du skulle gilla dem, fortsätter han.
-Jag gillar inte Kungen är död (som spelades då).
Tystnad i några sekunder.
-Varför skulle jag inte gilla Kent? frågar jag sedan.
-Du verkar ha något emot svensk musik.
-Jaha.

J går tillbaka till köket och fortsätter med maten. Jag sitter kvar några sekunder och går sedan bort till det cd-ställ som jag plockade med mig från flickrummet när jag flyttade hit för flera år sedan.
Tittar i mitten bland skivorna och plockar ut cd-skivan Kent Vapen och ammunition. Går fram till J och håller upp skivan. Så konstaterade vi ännu en gång att man fortfarande kan överraska varandra efter 5½ år.