Jag fungerar som så att jag är lite trögstartad, sedan är jag fast för alltid. Med trender dvs. Alla skaffade lunar(storm). När alla andra började tröttna skaffade jag lunar. Alla skaffade playahead. När alla andra började tröttna skaffade jag playahead. Och jag är kvar. Jag hänger i livhanken så gått det går. Men så la ju playahead ner i vintras. Helt plötsligt var allt borta. Utan förvarning. Alla dessa dagboksinlägg från högstadietiden och fram till 2006-2007. Det som en gång var motsvarigheten till min blogg. Bara borta.

Nu ska lunar lägga ner. Bort ska den. Dock skapas en ny sida, och om man skaffar konto där kan man importera gamla publika blogginlägg, information och galleri. Toppen. Sagt och gjort. Kollade lite bland dagboksinläggen där och bland de senaste var det skrivet om studenten. Tänkte visa ett utdrag ur ett inlägg så ni får se hur jag skrev på den tiden och hur jag upplevde min student, så här i studenttider.
"Studenten, jag vill återuppleva heela dagen!! Göra allt en gång till! Sjutton vad härligt det var! Champagnefrukost hos Eva med hela klassen (utom 1 tror jag) med fotografering innan, Hans och Suzanne kom dit och sa fina framtida nyhetsrubriker om alla (min var "Dr Phil är ute, Dr Åberg är inne"). Delade ut betyg, skrev i våra mössor... Och vi skrev i varandras såklart. JM höll ett (långrandigt men) fint tal. Sen samlades vi i JM-hallen för rektorstal, stipendieutdelning (fick för mycket goda betyg) och SÅNG! Tågandet ut blev väl inte riktigt som tänkt men skitsamma, det var askul! Såg inte min skylt i havet så Johan fick komma och hämta mig och visa vägen. Där fanns också Mamma, pappa, Peter, Martin och Moster/Gudmor Anita! De gav mig massa blommor och gossedjur och vi tog en del kort med Peters kamera (mamma hade glömt min!). Jag och Emelie bytte gossedjur med varandra. Mötte sedan mina kära vänner Magda, Bella och Fredrik på planen och de gav mig också blommor och gossedjur om halsen. Sedan såg jag min andra moster Annika och min kusin (hennes dotter) Anna vid lastbilarna, de hade fått trafikbekymmer på vägen och kom för sent. Fick gossedjur av de också. Sedan var det dags för lastbilsfärd och när vi väl rullade iväg blev det bättre Även om JM var fööör full för flakfärd egentligen, ajajaj... Efter tur i stan (och Sergels torg) blev vi avsläppta i Alvik där min fader hämtade mig och Johan (och tog med sig en 1.5 liter vattenflaska till oss som vi hade druckit upp när vi kom hem). Det var en rejäl hetta den dagen, molnfritt och måååånga grader över 20-strecket, måste varit över 30. Tur att min fina fina vita klänning inte var så varm! Kom hem till banderoll, ballonger och min fina skylt och massa släktingar. Hälsade på dem och tog en snaaabbdusch och hälsade igen. Bad alla ta mat osv... Jättegoda smörgåstårtor (MUMS) och jättegoda och fina studentmössetårtor till efterrätt! Orkade inte dricka mer alkohol i värmen så blev vatten och läsk. Större delen av släkten var här, även Martins flickvän Anna och hela Johans familj Sedan öppnade jag presenterna. Peter kläckte kommentaren "Det känns som julafton, Sara får allt - jag får inget". Timmar därefter hade sista personen lämnat huset (som inte brukar bo där då) och frågan dök upp om utgång. Men nej, värmen var för ihärdig och dagen varit för intensiv så det blev inget med det och det gör mig ingenting! Toppennöjd med dagen."

Blev plötsligt sugen på att kika på gamla bilder jag tagit från ett visst tillfälle. Himla svårt att hitta den mappen dock, jag har ju tagit så oerhört mycket bilder de senaste 2 åren... Går iaf igenom en himla massa gamla bilder och stöter på en print screen på min blogg i en gammal design. Hur många av er känner igen den?
Jag minns inte när jag hade den, men jag bytte till "Så länge du finns i folks hjärtan dör du aldrig" som ledord när mormor gått bort vilket ju var i maj 2008. Så bilden är tagen efter det.
Nej nu borde jag gå och mysa med kudden istället, en dag imorgon också!

Januari:

• Jobbade första veckan och tog sedan ett jullov innan terminen startade den 22 januari.
• Påbörjade juristutbildningen.
• Det var välkomstmottagning, fadderkväll, aktivitetsdag med middag och PUB och cocktailparty. De första helgerna var späckade.

Februari:

• Pappa blev pensionär.
• Proppen, kl 10.20-03.00.
• Första mötet med kirurgen på KS inför gomspaltsoperationen.

Mars:

• Wiebke på besök i månadsskiftet.
• Vilda västern festen.
• Studiebesök på Södertörns tingsrätt.
• Hade den bästa gruppredovisningen någonsin med total brist på nervositet (om IPRED).
• Röntgen m.m. på Huddinge sjukhus inför operationen.
• Mitt kusinbarn W döptes.

April:

• Recentiorfest, innebärande att jag blev en äkta jurstud.
• Firade påsklovet i norrland (Js släkt) med sprängande huvudvärk i 6 dagar och ett stort intag av huvudvärkstabletter.
• Grattiskramade en annan på min födelsedag, för första gången (vi fyller alltså på samma dag).
• Besökte kirurgen inför operationen igen. Han informerade att vårdgarantin på 3 månader började gälla från den dagen (riiight).
• Fick besked om ett AB på första tentan, lycka. Bättre start kan man inte få.
• Blev anställd på extrajobb som privatlärare.

Maj:

• Började ta många långpromenader igen.
• Åkte till Gotland för att bevittna Js kusins dop.
• Gick på teater och såg Empan på scen första gången (på riktigt dvs). Trettondagsafton.

Juni:

• Tentade arbetsrätt på måndagen och familjerätt på torsdagen.
• På fredagen tog svägerskan J studenten.
• På lördagen tog svärmor läkarexamen.
• På söndagen var vi bjudna till morbror med flickvän (snart fru).
• Firade midsommar i skärgården med Js familj.

Juli:

• Jag och J åkte till Tyskland för första gången och hälsade på W i Hamburg. Hela resan inkl. allt för båda gick på 3000 kronor.
• Den 18e tog J årets första dopp. Detta i skärgården.
• Kusin L från Dalarna kom på besök.
• Besökte farfars grav för i princip första gången sedan 1997.
• Jag, L och J var bjudna på lunch hos kusin C, W och M.
• Kusin U från Dalarna kom ner en snabbis.
• Åkte till Js farmor och farfar i Storuman för en veckas vistelse med Js släkt.

Augusti:

• Gick en mil med mamma på tisdagen och 8 km till på lördagen.
• Åkte till skärgården, onsdag-fredag. Alla dessa skärgårdsbesök beror på att en lada renoveras till en bostad.
• Cyklade för första gången på ca 7 år. Detta med Sa och ca 11 km under söndagen. Cyklade och gick ännu mer under de kommande veckorna.
• Ny tandläkare som skulle besökas, lite fattigare men med kvitto på fina tänder.
• Mina kusiner blev strandade på Rhodos och hamnade i Expressen.
• Kräftskiva med Familjen P i vanlig ordning.
• Skolan började igen.
• Min kusin C gifte sig med sin M.
• Min morbror J hade 50 årsfest.

September:

• Mamma och pappa firade sin 35e bröllopsdag medan jag och J några dagar senare firade vår 4e förlovningsdag.
• Svägerskan J flyttar till Derby, England.

Oktober:

• Skaffade linser men fick testa två sorter innan det dög. Är nu sugen på endagslinser istället.

November:

• Skrev in mig för operation.
• 00-talsfest på Gula villan.
• Firade min och Js 5 årsdag.
• Gomspaltsoperation. Lyckas ta mig hem kvällen efter men tar mig till plugget (och lyckas göra något plugg) först 9 dagar senare. Missade Folkrättstentan.
• Återbesök och allt såg bra ut.
• Dagen efter lossnar stygnen i gomen. Träffar snart en assisterande kirurg.

December:

• Tentar Europarätten på en torsdag och Folkrätten på onsdagen därefter.
• W från Tyskland är åter på Sverigebesök.
• Återbesök hos kirurgen som konstaterar att en kompletterande operation troligen är nödvändig och att vi ska ses i januari igen.
• Firade julafton först hos min familj med mor, far, bror P och M med A, J och farmor. Sedan hos Js familj med min mor, far och bror P. Bästa på länge.
• Firade juldagen hos föräldrarna med min släkt.
• Firade Annandagen med att bjuda farmor på hemlagad lunch här hemma som julklapp, uppskattades!
• Mötte upp kusin L från dalarna dagarna innan nyår på Tcentralen.
• Firar nyåret 2009/2010 en mil nordväst om Skellefteå i ett hus utanför en liten byhåla med Js släkt.

Detta har jag gjort, och mycket mer!

Nyårslöfte 2009- Matsmak har jag hållit efter bästa förmåga. Har smakat både lax och sushi. Dessutom testat på diverse maträtter jag sett med skeptisism på, med blandat resultat. Nu är iaf det löftet avklarat och jag ska fortsätta vara nyfiken på ny mat, men inte känna mig "tvungen".

Nyårslöfte 2010? Att cykla!

Av någon anledning kom jag att tänka på senast jag och J var och shoppade. Det var på hans iniativ (första gången) och vi hade sådant flyt. För det första visste vi inte att det var rea för tillfället, så när nästan alla våra nyfunna kläder blev handlade på rea var det verkligen en bonus. En lottovinst nästan.
För det andra hittade vi så otroligt mycket fina kläder till oss båda. Kläder som vi behövde och var ute efter. Jag menar, hur ofta händer det? När jag verkligen behöver något och åker för att shoppa kommer jag oftast hem med tomma händer. Eller med något annat än det jag var ute efter...

Med detta minne i åtanke frågade jag J om vi inte skulle åka och shoppa snart.
"Jo, någon gång".
Jag tittade på honom, var helt säker på att få ett "men åh nej".
Jag påpekade ut mitt förvånade uttryck för honom, då han verkade missa mina stora ögon och öppna mun.
"Ja, vadå?" undrade han.
Jag började tveka. Hade jag hört fel? Hade han inte hört vad jag sagt?
Jag: "Jag frågade om vi inte skulle åka och shoppa..."
J: "Ja, och?"
Jag: "...och du sa ja?"
J: "ja, någon gång"
Jag: "Ja, just det"
J: "Ja. Någon gång. Nästa helg kanske?"

Han upphör aldrig att förvåna mig.

Det var igår på vägen hem från universitetet som jag plötsligt kom att tänka på ett gammalt minne. Jag och pluggkompisen St satte oss precis på tunnelbanan mittemot varandra. Jag nämnde att jag börjat dagen med att göra armhävningar. Innan frukost till och med. Orsaken till detta, förklarade jag, var denna... nyhet? Artikel? Vad det nu kallas, i Aftonbladet. Man kunde se, med lite enkla hemmatester, hur vältränad man är. Därför gjorde jag armhävningar. Gjorde inte sådana där på knä som tjejer ska enligt testet utan riktiga och det var väl helt okej resultat, men jag gjorde inte mig själv rättvisa som gav mig på det precis nyvaken efter en dålig nattsömn och innan frukost.

Iaf var det denna händelse som fick mig att tänka på min allra första riktiga armhävning (dvs på tårna och inte på knä). Denna berättelse berättade jag med en inlevelse och medryckandehet att de närmaste runt mig uppenbart tjuvlyssnade och fann det intressant (inte störande). Det syntes i blickarna på dem och att de log till på precis rätt ställen. På samma ställen som St gjorde. Eftersom jag vet att jag pratar högt när jag blir ivrig (kommer från mammas familj) tänkte jag på att trollbinda publiken med normal samtalston.


Det var i högstadiet det hände. I början kunde jag inte göra en enda armhävning. Jag stod i position och gick långsamt ner. Och kroppen gick neråt, neråt, neråt. Jag kunde omöjligt stanna upp och absolut inte vända mig mot naturlagarna och lyfta upp mig själv igen. Så där låg jag, likt de flesta andra tjejerna, platt på mage. Inget att skämmas för. Inte många som kunde det heller. Fanns till och med killar som gjorde armhävningar på knä så inte behöver jag skämmas.

Men så en måndag startades en ny tradition. Av någon anledning började jag bryta arm med killarna i klassen på lunchrasten. Fick självklart storspö både med höger och vänster arm. Men jag är en tävlingsmänniska och jag kan inte ge upp direkt även om jag är i underläge. Så nästa lunchrast var jag där igen. Fram med ena armen och försöka. Fram med andra och försöka. Byta motståndare, och byta igen. På onsdagen samma sak... och torsdagen, och fredagen.

Idrottslektionerna var under det läsåret på fredagseftermiddagar. Fredagen gick i sin sakta mak som fredagar ofta gör, och äntligen var det idrottslektion (dagens sista lektion). Det var dags att sänka sig ner och doppa näsan i backen igen. Och då hände det. Tänk trissreklamen "Plötsligt händer det". Jag kom upp igen! Jag orkade resa upp hela kroppstyngden med hjälp endast av mina armar och glädjen inombords var total. Det var något jag inte hade väntat mig. Att armbrytningen skulle ge den sortens effekt!
Sedan orkade jag ingen mer armhävning den lektionen.

Men lektionen därpå orkade jag två eller tre stycken. Och så ökades det på för varje vecka. Det blev som ett mål att göra fler armhävningar än jag någonsin gjort. Och så blev det. Lektion efter lektion.

Ett tillfälle minns jag speciellt efter detta. Det var precis i början på idrottslektionen. Ni vet när alla elever sitter på rad på bänkar och läraren prickar av vilka som är där och vilka som glömt kläder, vilka som har lapp om att de är sjuka och så vidare. När alla sitter där på rad, innan läraren hunnit komma till stadiet där uppropet började, då kände jag att nu är det dags. Nu ska armhävningarna göras. Jag tror läraren befann sig långt från där klassen satt samlad, ungefär vid materialrummet, men minnet kan lura mig.

Så jag gick ner på mage framför hela klassen och började hiva mig själv upp och ner, upp och ner. När jag var någonstans mellan 15-20 armhävningar börjar jag bli rejält trött. Det var ju bara några veckor sedan som jag inte orkat en enda. När jag är på väg att ge upp ser jag skymten av ett par fötter en cirka halvmeter från ansiktet. Snart hör jag idrottslärarens röst nära örat som skriker i sann militär-anda "NU GER DU INTE UPP! HÖR DU DET? NU FORTSÄTTER DU, DU ORKAR. EN TILL, EN TILL, KOM IGEN NU SARA DU FÅR INTE SLUTA NU". Och det gjorde jag inte heller. Vem skulle våga det? Där sitter karln på huk bredvid och pekar på mig med hela handen. Kräver att jag gör fler, påstår att jag kan mer. Jag får inte ge upp än. Jag körde på en tio armhävningar till och läraren säger att det är okej att sluta, att det var starkt jobbat. Jag var helt slut och minns fortfarande hur jag känner pulsen i magen möta motstånd i golvet (jag har väldigt stark magpuls). Jag var oerhört stolt och glad över min bedrift.


När jag berättade denna historia på tunnelbanan hann jag inte berätta klart. När jag var i det stadiet att läraren ropade åt mig att forsätta (jag ropade dock inte då jag inte ville störa andra runt om) kände jag en klapp på axeln bakifrån. När jag vänder mig om ser jag en man i 70 årsåldern som säger "nu får du ta det lite lugnt va" (han skulle vara med på våra släktträffar). Människorna runt mig, bland annat en annan man som även han uppskattas till att vara i 70 årsåldern och en kvinna på runt 50 år, började skratta åt mannen. Deras ansiktsutryck sa mig (och St) att de tyckte att mannen varit helt befängd.
Mitt humör dippade, jag som var så nära slutet (dessutom var vi ca 30 sekunder från t-centralen). Så jag avslutade hela berättelsen med "ja, jag blev iaf glad när jag orkade..." med en missnöjd suck.

Men här på bloggen är det iaf ingen som avbryter mig. Här får jag skriva till punkt och ta berättelsen från början till slut, så som ju alla önskar göra när de vill berätta något.
Tur att jag har bloggen iaf.