Brukar ni rimma på era klappar? I vår familj är det överkurs och brukas inte, men i Hs gör man tydligen så. Det är ju rätt roligt, både för rimmaren och den som får paketet. Lite extra tanke måste läggas ner också, så kan inte köpa julklappen på julaftonsmorgon och slå in dem på badrumsgolvet vid ankomst direkt...

Denna konversation utspelade sig på fb för några timmar sedan och jag tyckte den var rolig. Så nu får den dyka upp också här. Ingen går säker när jag är i närheten!



Jag tycker att H var bra på att rimma!

En av mina absolut närmsta vänner är ju Sa. Vi har känt varandra sedan mellanstadiets början eller något sådant. Vi har inte riktigt koll på när vi började hänga ihop men jag brukar räkna från när vi var 10 år, för det är lättast att räkna då. Så då har vi hängt ihop i 12 år nu. Det är något speciellt med en tolvårig vänskap. Man hinner med mycket, genom tonåren, skolbyten och förhållanden. Nu har vi gått in i en ny epok. För nu har Sa fått sin lilla bebis! Lilla-Sa, får hon passande nog kallas här i bloggen. Så söt är hon.
Ett stort grattis till Sa och hennes F som satt en ny liten människa till världen!

Igår dagens skratt, idag dagens fniss.

J ringde och sa att han var på väg hem. J ringer igen och börjar samtalet med ett "eehm...". Hans statusuppdatering på facebook sammanfattar kort vad han sa till mig.

Ut kom han till slut och kunde fortsätta färden hemåt.

Pluggkompisen Ts samtliga anteckningar från de två kriminologiföreläsningarna. Själv antecknade jag inget alls.

Fattiga människor begår brott. Rika människor begår också brott.

Klockan ringde 8 på morgonen idag. Mitt i en dröm. Mina drömmar stressar mig. Ni kan få gissa vilka två saker mina drömmar mestadels handlar om numera. Rätt. J bestämde sig för att han ville ligga kvar. Han hade gått och lagt sig klockan 01 så var väl lite trött. Själv stegade jag upp, klädde på mig och gick på toa för morgonens bestyr. RING. Dörrklockan ringer. Va? Till oss? Nu? Kikade ut genom toafönstret som man egentligen inte brukar se något alls av vem som ståd där, för det ligger precis ovanför dörren och dörren har ett litet tak... Men nu stod en stor postbil utanför.

-Eh... älskling... det är posten...
-Va? Vad vill dem oss?
-Jag vet väl inte...
-Öppna då.

Gick ner med mitt morgonkalufs och öppnade.
-J.G.? frågade postmannen.
-Eh, ah. ÄLSKLING?!

J kom ner med tröja i handen och barbröstad.
-Ehm, ja?

Han fick skriva under och fick ett kyvert med denna text. Innehållet var däremot inte så skyndsamt som man kan tro...

Här och var på universitetsområdet har det idag stått skor med blommor i på detta sätt. I en trappor, på bord, på papperskorgar, inomhus såväl som utomhus på en bänk. Varför? Såg att det står Byt skor på ena sidan om lappen som sitter på, men på baksidan finns en längre text. Har dock inte haft tid att se efter vad som står. Men jag är nyfiken.

J och jag hade lite svårt att bestämma oss för hur vi skulle fira vår dag. Restaurang och bio är ju traditionen, men vi kände inte riktigt för det. Idag är jag ganska glad att vi inte bokat in något sådant. Imorse bestämde vi oss för att bara fira vår dag lite grann idag. Laga en extra god och lyxig middag ihop här hemma och så gör vi något imorgon kväll istället. Det känns bättre så. Någon som har idé om vad vi ska hitta på imorgon och om ni tycker bio någon speciell film ni rekommenderar?

På söndag är det valdag, om nu någon missat det, men det är också min brors födelsedag. Detta innebär att hela helgen blir fullspäckad. J har dessutom en KS (kontrollskrivning, som ett prov ungefär) på måndagen så han måste plugga en del. Det måste jag också, så klart. Det är min helg det.

Idag är det ingen vanlig dag alls. För idag är det min och Js femåriga förlovningsdag! Som vi längtade efter att ta ringarna ur asken dagarna innan detta datum för fem år sedan. Få trä på ringarna på våra fingrar. Äntligen kunde vi visa ännu tydligare vilka starka känslor vi har för varandra. De fanns säkert de som inte trodde på oss, på vår kärlek, men för var dag som går visar vi hur fel de hade. Det var inte bara en tonårsförälskelse.

För oss betyder förlovning också bröllop. Att vi inte skulle gifta oss inom ett år, det var vi båda införstådda med. Men för var dag som går så närmar vi oss den stora dagen. För en dag (27/7-1?) ska vi bli äkta makar.

På fredag är det en speciell dag för J och mig. Vi kan inte bestämma oss för hur vi ska fira men något ska vi väl hitta på, så klart. Kanske är det för att jag grubblar på detta som jag ser hjärtan överallt. Eller är det inbillning?

Jag erkänner. Jag hade en pessimistisk morgon, men man kan inte vara glad jämt. Jag sov rätt kasst. Kändes som att jag inte alls sov och när jag tittade på klockan var den 4.45, två timmar senare skulle väckarklockan plinga. Jag drömde, trots att det kändes som jag var vaken. Jag var på bilskolan i drömmen och allt jag kunde göra fel gjorde jag fel. Jag fick världens ångest. När jag gick upp imorse var det dels väldigt kallt (i min värld åtminstone) och jag var rätt trött. Ångesten från drömmarna satt i och jag kände att det här kommer inte falla väl ut. Jag tog mig iaf till bilskolan, på cykel med regnjacka i bagaget. Jag övade parkering för första gången med körläraren och det hade kunnat gå bättre. Av någon anledning ville det inte fungera att krypköra så bra som jag brukar få till det. Det komplicerade parkeringen något. Sedan körde vi lite vanlig körning också, och det gick mycket bättre. Vid en fyrvägskorsning med stop-plikt åt alla håll fick jag anledning att krypköra (jag stannade självklart till vid linjen). Körläraren utbrast då "men nu kan du ju krypköra jättebra, varför gick det inte vid parkeringen?!". Ja, säg det.

Timmarna flöt på i samma pessimistiska stämning. Så såg jag brevbäraren hos grannen. Undrar om han varit hos oss? Jag gick ut för att kolla brevlådan, vilket jag aldrig gör utan att ha något ärende (kollar brevlådan varje gång jag går förbi). Men det var nog det bästa jag kunde gjort. Det låg ett enda brev däri. Pappret man kunde skymta genom det lilla fönstret skvallrade om att det var viktigt. "Betalningsmottagare Sara ..." stod det i adressfältet. Betalningsmottagare? Av vadå? Jag har ju inte jobbat på jättelänge. Började öppna kuvertet redan när jag gick mot dörren. Slet upp pappren innanför dörren. Stirrade oförstående på checken och undrade var sjutton de pengarna kom ifrån. Så sjönk det in i mig. Skatteåterbäring. De kunde inte ha kommit mer lägligt. Se vad bra att jag inte plockade ut dem vid midsommar och insisterar på att vara gammalmodig och få en check. Annars hade min dag aldrig fått ett sådant här glatt lyft.

Prisa skatteåterbäringen!

Igår var jag sugen på kladdkaka, vilket ledde till att jag stack iväg på cykeln och köpte på mig lite mer socker och diverse andra ingredienser medan J tillagade kladdkakan (som blev perfekt).
När jag rotade i skåpet fick jag dock bekräftelse på vad jag många gånger varit övertygad om men inte orkat bevisa. Det är nämligen så att en av Js absoluta maträtter är lasagne. Varje gång vi ska ha lasagne vill han också köpa på sig ett paket med lasagneplattor. Det behövs inte, brukar jag säga, vi har redan. Ibland låter han den vara kvar på hyllan i affären, ibland säger han: men om vi inte har tillräckligt så blir det väldigt jobbigt. Så då får vi köpa för säkerhets skull. Nu hittade jag vårt lager med lasagneplattor. Jag tror att vi har tillräckligt.