För någon vecka sedan tappade jag tron på några medmänniskor. Jag blev mycket förvånad över deras beteende och även om jag får försöka se igenom det så stör jag mig fortfarande på kommentarerna. De var av en sådan grad av omänsklighet att jag starkt funderade över vad det är för människor jag känner. Jag kan inte släppa det riktigt. Frågan är om jag någonsin kommer kunna släppa det helt. Det dyker liksom upp i tankarna ibland apropå ingenting. Hade inte ens tänkt skriva om det här eftersom jag inte kommer berätta vilka det rör sig om eller vad kommentarerna handlar om. Men ni får ta det som det är. Usch för vissa människor!

I en av kvällstidningarna fanns tidigare en fråga om när man tror att Sverige får en kvinnlig statsminister: till nästa val, inom 20 år eller efter 20 år. På nyheterna sa nyss Nalin Pekgul att hon tycker det är tråkigt att det är mycket lättare att få bort en kvinna än en man. Dessutom har nyheterna diskuterat eventuella kvinnliga kandidater till partiledarposten och huruvida det är troligt att det blir en kvinna som blir vald vid extrakongressen.

Förlåt. Jag måste vara världens sämsta kvinna. Jag tycker visserligen att det är tråkigt att Sverige inte haft någon kvinna som statsminister. Idag är ju samhället relativt jämställt här vilket kan tyckas borde speglas även i det avseendet. Men är jag den enda som tycker att prestationen är viktigare än könet? Jag kan tänka mig manliga statsministrar i 50 år framöver- om de är de bästa statsministerkandidaterna som finns tillgängliga vid den tidpunkten. Jag kan av samma anledning tänka mig 50 år med kvinnligt styre. Hellre en riktigt bra man än en halvdan kvinna. Är jag ensam med min åsikt, för så känns det om man ser till media.

Har diskuterat valet med en kusin till mig. Hon var liksom jag röstberättigad i förra valet och är liksom jag (dock på annat sätt) kluven till hur man borde rösta denna gång. Vi var rörande överens om att alla borde rösta. Det är i princip medborgarfel (jämför tjänstefel) att inte göra det. Så kom jag att tänka på hur annorlunda mitt liv kan ha blivit under dessa fyra kommande år. Idag sitter jag här i en hyresrätt med en sambo. Två studenter med studielån. Mer spännande än så är ju inte våra liv i det avseendet. Om fyra år. Var är vi då? Då är vi plötsligt gifta, möjligen föräldrar och utflugna från detta boende. Hyresrätt eller bostadsrätt? Sparar till villa? Bil kan vi mycket väl ha och katt förstås. Ja, vi båda kan ha tagit examen också och fått "riktiga" jobb. Studielån, bostadslån. Vilken förvandling vi står inför. Det gör det ju inte lättare precis. Jag hoppas att nästa val kommer vara lättare. Valångesten var fjärde år kommer annars behöva ersätta höstdepressionerna och så kan vi inte ha det. Jag efterlyser det perfekta partiet, partiet som tänker som jag.

Börjar klockan 8 denna fredag. Rätt jobbigt att gå upp medan J sover vidare.  Sånt är livet. Det är iaf motiverande att vi har legendaren Höken som föreläsare. Får hoppas han är så bra som ryktet säger!

Igår fastnade jag framför tvn, för (mycket) ovanlighetens skull. Först utfrågningen, sedan nyheter, debatt och Undercover Boss. SVT är bra. Intressanta program allihop.  För övrigt börjar det klarna för mig hur jag ska rösta. Det blir nog anvancerat. I riksdagsvalet funderar jag på att personrösta och i kommunvalet funderar jag på ett annat parti. Landstingsvalet är oklart. Men hugget i sten är det definitivt inte.

Nej nu måste jag rusa, ciao!

Som jag har nämt någon gång har jag lyssnat en del på Sommar i P1 denna sommar. Inte nödvändigtvis på årets talare alltid dock. Idag har jag lyssnat mig igenom två program. Först Annika Östberg, som suttit i fängelse i USA i närmare 30 år innan hon blev förflyttad till Sverige. Sedan en, för mig okänd, kvinna som heter Tina Jansson som var lyssnarnas sommarvärd. Hon fick MS för fyra år sedan och är idag totalt förlamad och kommunicerar genom en reflex på glasögonen. Hennes syster läste upp hennes manus.

Det är livets öden båda två, på helt olika sätt. De sätter lite perspektiv på ens egen tillvaro. Till det adderar vi komikern Morgan Allings prat för något år sedan och plötsligt ter sig de flesta bekymren i livet som bagateller. Nästan egoistiskt att tycka att det är värt att gnälla på att man är lite trött. Ja, perspektiv får man men inte i riktigt samma anda som tänk på barnen i afrika, tänk på de som svälter och det kunde varit värre. Nej inte riktigt så. Man ska inte se på deras olycka och glädjas över ens mindre problem. Däremot ska man se till dem som har, eller har haft, jobbiga liv och se hur de lyckas leva lyckliga liv efter detta. Varför ska man gå runt och vara butter när man kan se solglimtarna med vardagen?

Som många med dödliga sjukdomar brukar säga (vet inte vem som var först):
Alla ska dö, men vi vet inte när.

Då får man passa på att leva när man kan, och optimister lever längre har jag hört...

Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

Politik. Ett snårigt och jobbigt område för mig. Jag beundrar de som starkt har en tro till ett visst parti. Som är övertygade om att det partiet är bäst för Sverige. Jag har knappt någon susning. Jag ogillar att uttala mig om hur jag står politiskt, eftersom jag inte anser mig kunna ha uttrycka någon konkret politisk ståndpunkt. Jag har åsikter, men inte som delas av ett parti eller ens ett block. I förra valet stod jag i valet och kvalet ända fram till vallokalen. Jag hade tre möjliga röstningskandidater. Jag ogillar det faktumet att stundens ingivelse var avgörande. En av mina kandidater var därför blankröstning. Oavsett vem som stått segrande vid det valet visste jag att jag skulle bli besviken, och något litet tillfredsställd. Jag skulle inte känna mig nöjd med valets vinnare, oavsett vem som stod segrande.

Om två månader är det återigen dags för val. Jag har befarat det sedan nyår. Vad ska jag välja i år? Ska jag rösta som förra gången eller ändra mig? Vad tycker jag egentligen om den nya regeringen, hur är den i förhållande till den gamla? Vad erbjuder oppositionen och regeringen? Håller de sina löften? Osv.

Jag tar ofta chansen att göra partitillhörighetstester, inte för att de ska avgöra vad jag röstar på men för att det kanske hänt något i partierna jag missat som underlättar för mig att välja. Alltid slutar de likadant. Jag har i många år önskat mig ett samarbete över blockgränserna. Ett sådant samarbete är nog inget att hoppas på. Kanske får jag en dag skapa mitt eget parti. Jag kan väl knappast vara den enda som hamnar mellan stolarna?

Detta är (första gången jag offentligt visar min politiska sida och) mitt resultat från Aftonbladets valbarometer 2010. Ni kanske förstår problematiken... Piratpartiet röstade jag på i EUvalet (är endast pryd vad gäller riksdagsvalet) men känner mig inte direkt övertygad om att de är rätt parti att styra landet.

Blev rekommenderad en dokumentär om rasism. Såg på den ute på balkongen idag på svt play (finns kvar där till mitten på juli tror jag). Den heter Rasismens grundstenar och visar en kvinna som flera gånger utfört experiment för att påvisa hur rasismen fungerar. Experimentet är väldigt omtalat huruvida det verkligen är ett bra tillvägagångssätt. Hon delade upp en förvald grupp på trettio frivilliga personer i brunögda och blåögda, där de brunögda var i majoritet och bestod av både människor med olika etnicitet. I USA, Australien och Sydafrika föll experimentet ut som det är meningen och de i gruppen blir medvetna om rasismen och diskriminering. Denna gång, i England, gick det inte lika bra. Redan från början tillstötte bekymmer och flera blev både bortskickade och valde att lämna experimentet. Många (inga av dem färgade) ifrågasatte om experimentet verkligen behövdes.

En man, som visade sig vara halvt svart och halvt vit i ursprunget, berättade att hans dotter som bodde hos sin vita mamma i ett medelklassområde på landsbygden var den enda som inte var helt vit i sin skola. Mannen tror att dottern av sina kompisar ses som vit, för hon är rätt ljus med sina endast 1/4 mörka ursprung. Dock vågar han inte hämta sin dotter i skolan. Han vågar inte visa sig i skolan med henne, av rädsla att hennes vänner ska förstå att hon också är mörk. Mannen är då rädd för att dottern ska behandlas annorlunda. Detta var ett exempel av mannen för att visa hur en svart måste anpassa sig i livets spel.

En vit kvinna i den blåögda gruppen tyckte dock att alla utsätts för diskriminering. Alla måste anpassa sig. Svarta tycker bara att de är så himla mycket mer diskriminerade än andra. Att bara hudfärg ska räknas som rasism.
Kvinnan höll inte med om det och drog ett exempel. Kvinnans man, en sporttyp som spelat rugby, måste nu anpassa sig genom att ha kortklippt välvårdat hår, fina kläder och slips samt tala välvårdat. Helst vill han ha långt hår och "slappa" kläder. Detta var kvinnans bevis på hur alla måste anpassa sig och hon vägrade gå med på att det var helt olika saker.

Den mörka mannen sa att han aldrig kan ändra sin hudfärg, han måste alltid vara svart. De som inte förstod sig på detta tyckte att de inte heller hade något val utan måste anpassa sig. Alla unga killar blir visiterade på kvällstid pga knivrisken, sa de ljusa. Statistik visar att unga svarta pojkar stoppas och visiteras åtta gånger så ofta som andra, svarade en svart mamma. De vita vägrade höra på det argumentet och fortsatte säga "alla visiteras, alla visiteras".

Jag blev förvånad att ingen satte sig på huk framför de vita, tog tag i dem, tittade de djupt i ögonen och sa i klarspråk "din man kan under semestern låta både hår och skägg växa. Han kan gå i mjukisbyxor, trasiga jeans eller shorts. Han kan ha gummistövlar på fötterna om han vill. Den där mannen (peka på den mörka som berättade om dottern) är alltid svart. Han är svart på jobbet, på fritiden och semestern. Han är svart när han badar och när han flyger flygplan. Han är svart på natten och på dagen. Han kan aldrig ändra på det.".

Hur kan folk helt allvarligt talat inte se skillnaden på ens "jobb"-jag och någon som anpassar livet efter sin hudfärg?
Tycker debatten borde ha kretsat kring varför mannen ens behöver anpassa livet på det sättet. Varför är han orolig över att dottern ska bli sämre behandlad om han visar sig tex?

Mina inlägg det här halvåret har nog varit ganska varierande. Jag menar, ibland är jag uppåt och ibland neråt. Så är ju livet. Nu senast var det kanske lite väl extremt med det att vissa människor gör världen sämre, följt av ett inlägg några timmar senare om att andra gör världen bättre. Så snabbt svänger jag inte i humöret vanligtvis. Förutom att det varit pressande och stressande med C2an denna termin, har även varit händelser av privat karaktär som gnagt på mitt tålamod. Vissa dagar kändes det som att allting gick emot, och att de bra dagarna var alldeles för få. Men jag är oftast ingen negativ person, och om du frågar mina kursare så tror jag att de har sett mig som den som tittar efter minsta lilla ljusglimt i tunneln. Jag har nog varit ganska så optimistisk och stöttande under C2an. J däremot, man är ju oftast lite mindre trevlig mot de man tror står kvar i en sådan situation, har fått uppleva min ovanligt korta stubin. Jag ber honom verkligen om ursäkt för att jag ibland snärtat mot honom när det varit helt opåkallat. Nu är iaf C2an äntligen förbi, och trycket har lättat avsevärt. Privat består dock en del saker. Jag kan inte råda över dem, och är det något jag ogillar är det att vara maktlös. Jag är glad att jag kan juridiken iaf, skönt att veta var man har lagen.

Jag gillar inte att skriva negativa saker i min blogg, eftersom det inte riktigt avspeglar mig som person. Men när något har irriterat och gjort mig arg i månader så tar tålamodet slut. Då måste jag få visa det även på min publika blogg, som ju ska avspegla mitt liv.

Nu ska jag minsann bli mitt vanliga jag. Hoppas jag aldrig hamnar i denna situation igen, för jag gillade det inte. Jag vet inte om detta inlägg gör er särskilt mycket klokare faktiskt, men det var skönt att skriva ner det iaf.

I helgen (som "börjar" imorgon) har jag massor av roliga planer. Ni kommer bli uppdaterade allt eftersom, men jag ser mycket fram emot det!

Känsliga läsare varnas.

Visst får man ibland höra/läsa/se/veta saker som får en att tänka till lite extra. Jag nämnde att Alva föddes med akut kejsarsnitt. Nu vet jag att hon var minuter från att dö. Moderkakan hade lossnat helt, livmodern spruckit och fostersäcken var fylld med blod. Hade inte min bror trotsat trafikreglerna och kört i 180-200 km/h till sjukhuset hade det inte varit några goda nyheter som vi mötts av senare. Hade de ens försökt föda vaginalt hade Alva varit dödfödd, och hennes mamma blivit väldigt sjuk. Risken att även modern skulle dö var överhängade i ett sådant läge. Skulle tro att modern inte mått särskilt bra efter hela den här karusellen. Läkare ska ha fått avbryta pågående operation för att akut kunna ta sig an detta. När Alva lyftes ur magen var hennes läppar blå och hennes händer och fötter vita. Hon andades inte. Efter 30 sekunders återupplivningsförsök började hon äntligen andas.

Tack och lov att de kom till sjukhuset i tid och att personalen där snabbt insåg allvaret!
Hoppas ingen jag känner behöver vara med om något liknande igen!
Tänker på er, bror R med familj.

Jag tror knappast att det är en slump att så många är födda i april. April är trots allt nio måndaer efter juli, och juli är den stora industrisemestern. Vad kan unga tu bättre göra en regnig julidag? Jag lämnar svaret osagt och låtsas att det är svälta räv som gäller.

Idag, 9 april, tex fyller hela fem av mina vänner på Facebook år. Några av dem står jag närmare än andra. Idag skulle även min farfar ha fyllt hela 95 år. Jag har två kusiner som fyller den 1 april, respektive den 3e. NUmera en brorsdotter som fyller den 2a! Svågern fyller den 6e. Min älskade Zeb skulle ha blivit 9 år den 7e, inte för att han har ett samband med ledigheten i juli, då han är (var) en katt men ändå. Har vänner som fyller den 10 och 11 april. Jag själv fyller den 14e, vilket pluggkompisen T också gör. Sedan blir det faktiskt lugnt ända till den 26 april då en kusin fyller år. En gammal klasskompis fyller den 30 april, precis som kungen. Sedan är det ett antal bekanta som fyller under vissa av dagarna som icke är nämnda.

Jag har en grej för födelsedagar. Har en förmåga att komma ihåg dem väldigt bra. Har jag väl lärt mig det sitter det som berget. Nästan iaf.
Lustiga är att jag knappt känner ett handfull antal människor som fyller i maj, och inte så många i mars heller. Majoriteten kläms liksom in i april.

Tycker iaf vi kan fira lite för oss alla april-barn!

Tog en paus och kikade i en internettidning. Läste lite mer om utveckligen i Haiti. Jag har ju faktiskt varit på den ön (Hispaniola), fast på "den gröna sidan"- Dominikanska republiken. Var där med mina föräldrar när jag var 12 år. Redan där var det präglat av fattigdom. Det anordnades endagsresor till Haiti och min pappa åkte på en sådan. Jag ville följa med, men fick inte av mina föräldrar. Jag var för ung. Har sett bilder pappa tagit dock, och läst hans reseskildring. Han var inte i Port-au-Prince (nu får jag ju ingen credit för att jag kan huvudstaden utantill) utan i norra delen av landet, på landsbygden. Huvudstaden är (var) superlyxig i jämförelse med landsbygden.

Nu kikade jag lite på bilder från Haiti. Förödelsen. Katastrofen.
Och plötsligt började jag tänka på min mormor.
Jag blev förvånad av mina tankebanor och frågade mig själv hur jag kopplade samman mormor med Haitikatastrofen.
Så kom jag på det. När min mormor gick bort 13 maj 2008, då var jag också mitt uppe i tentaplugg. Då liksom nu drabbades jag av känslan att det finns så mycket viktigare och mer värdefulla saker i livet än studier.
Den gången kom jag inte vidare i tentapluggandet och det gick sämre än det hade behövt gå på tentan. Men varken då eller nu bryr jag mig om resultatet. Det blev ett högre betyg än godkänt och för att knappt ha pluggat är det väldigt bra.

Denna gång berör katastrofen mig inte personligen, så jag ska fortsätta med tentaplugget. Men det tåls att tänka på vad som är viktigt i livet, medans vi har det kvar.

För tillfället har jag en bror som är en studerande på högre studier. I helgen har jag inte det längre för han tar examen på fredag.
Nu vet inte jag om det skiljer sig från universitet till universitet men det här med lärarexamen verkar inte vara någon "big deal".

Svärmor tog ju läkarexamen i somras från Uppsala universitet och vi åkte dit hela tjocka familjen och några släktingar för att bevittna cermonin i en fin aula. Det var en big deal, och vi var stolta över henne. Det var den allmänna stämningen att man är stolt över läkarexamen. Det är något.

Min bror examineras som lärare från Sthlms universitet och någon cermoni med flaggbärare och kör verkar det inte bli. Min bror har inte haft koll om det över huvud taget är fråga om någon cermoni. Idag smsade jag iaf och frågade om det fanns utrymme för nära och kära när han får examensbeviset, och han skulle ta reda på det. Jag hoppas att det är lite pompa och ståt även för lärare.

Läkare är viktiga. De räddar liv. Alla är väl överens om att läkare är viktiga och vi verkligen behöver dem i ett samhälle. Många ser upp till läkarna.

Lärare då? Vem som helst kan bli förälder (förutom via adoption) men vem som helst kan inte fostra barn till goda samhällsmedborgare. Lärarna har ett tungt ansvar. De ska hjälpa till att forma framtida Sverige. Vi är beroende av att lärarna är bra människor. Kompetenta.
Så varför har lärarna så otroligt dålig status? Ni måste ha hört de debatter som blossar upp ibland om att vi måste höja lärarnas status och diverse åtgärder för detta. Har det skett någon större skillnad?
Lärarna borde verkligen behandlas med respekt, vara sådana man kan se upp till och duktiga på att inspirera barnen att vilja lära sig. Men hur ska det gå när blivande lärare inte själva tycker att det är någon "big deal"? Inte ska väl vem som helst kunna bli lärare?

Jag har själv haft tankar på att bli just lärare. I nionde klass skulle vi skriva "den bästa uppsatsen i svenska hittills" där vi beskrev oss från skolstart till "nu" (nionde klass) och var vi skulle vara om 10 år. Mitt arbete hette "Från fuskare till lärare", eftersom jag låtsades kunna läsa i en termin i första klass innan jag blev påkommen.
Men varför sitter jag inte på lärarutbildningen då? Har jag studerat och brinner för något, dragit på mig stora lån och ska ge allt varje dag, ja då vill jag ha något tillbaka. Jag vill inte mötas av barn/ungdomar som skriker och svär åt mig, föräldrar som klagar och stå handfallen för saker som är fel men som jag inte kan påverka. Jag skulle bli frustrerad och det är inte det jag vill. Jag vill att lärare ska mötas med respekt och att det ska vara status att vara lärare. Man ska vara någon.

Till att börja med måste lärarna vara stolta över sig själva. De måste skapa ett gott rykte kring lärarkåren. Lönerna måste bli högre. Det måste bli attraktivt att utbilda sig till lärare, så att kraven blir högre för att dels komma in på utbildningen och dels få bättre lärarutbildningar. Sedan måste föräldrarna lära barnen att de inte är hemma när de är på skolan. Det gäller andra regler och visst om du kan säga vilka otrevligheter som helst till mamma och pappa (inte för att jag tycker att det är okej det heller), men det går inte för sig till lärarna.

Vi, Sverige, faller ju efter i undersökningarna om våra utbildningar. Vi måste göra mer för att förbättra skolan. En ände att börja i är alltså hos lärarna själva och omgivningens syn på dem. Jag gör mitt bästa för att respektera lärare. Jag hoppas att ni också gör det.

Tack vare mina blogginlägg har jag kommit på tre ord som lätt och korrekt beskriver min höst. Det är i princip bara tre saker jag skrivit om och som mitt liv cirkulerat kring.

1. Studier: plugg, plugg, plugg. Kommer fortsätta vara mycket pluggsnack här i sisådär 3½ år till. Jag hoppas dock att mitt liv blir mindre centrerat kring plugg efter våren. (Kategori Studier).
2. Operation: något annorlunda ämne men jag hade hoppats att jag sluppit tjata på om det fortfarande. Borde vara bra nu! (Kategori Gomspalt).
3. Mat: Det var först en diet att äta hälsosammare, sedan flytande kost resp. mjuk mat efter operationen. Utöver det har jag skrivit ner mat jag ätit (med bild) i kategorin Mat, mer än jag brukar. Förutom årets nyårslöfte med att testa på nya maträtter då (kategorin Nyårslöfte 2009- Matsmak).

Så kan man sammanfatta min höst. Kommer i slutet av december göra en sammanfattning av året i vanlig ordning. Tänkte nog göra den i punktform denna gång så man får mer översikt.
Tycker dock det är lite tragiskt att jag inte skrivit mer om roliga saker. Nu tycker jag det är roligt att plugga och laga/äta god mat, men ni fattar vad jag menar. Inte direkt något om fester (00-talsfesten visserligen men), träffat kompisar för sällan, shopping... Men det är operationens fel. Hade kunnat gått på en fest den fredagen annars. Och haft mer tid fr.o.m. imorgon för kompisar om det inte vore för den.

Nej, nu ska jag ta mig ett långt, varmt, skönt, väldoftande, skummande, välgörande och avslappnande bad.
Höres.

Egentligen är jag fullt kapabel till detta gångsätt. Jag har både ben och fötter. Fungerande knän och intakta nerver. Muskler finns där också och jag kan rörelsen.
Inget fel på mig alltså.

Att inte kunna smyga, det är himla jobbigt. Särskilt när man rör sig i tysta avdelningar i biblioteket där man ska försöka smyga så gott det går. Så kommer jag in. Smygandes så tyst det bara går mellan bänkar och bokhyllor, så gott jag kan efter min förmåga. Jag ser hur person efter person liksom rycker till, halvt vänder sig om. Jag kommer att tänka på en katt vars öron rycker vid minsta ljud. Ser hur de undrar vad det är som låter, vem det är som inte är tyst? Ser personen inte att de pluggar? Att det är en tyst avdelning?
Jag skäms och vågar inte gå längre in bland bänkarna i jakt på en ledig studieplats. Smyger mig bortåt, så snabbt jag kan med huvudet böjt. Försöker göra mig osynlig så ingen ska se att det är jag. Jag som låter. Så de inte tänker nästa gång: men är hon här igen...
Jag försöker verkligen. Allt jag kan. Ända ut i tåspetsarna.
Men det låter. Det låter så oerhört.

Idag körde jag en ny taktik. Jag spanade först in en tom sittplats som var ganska nära ytterkanten av tysta delen. Jag behövde bara gå några steg. Det räknade jag ut innan. Några steg. Först två, sedan mellan de där stolarna och sedan två till. Typ så. Fyra steg. Det måste jag ju klara.

Jag öppnade dörren, smög in i rummet fram till den utvalda platsen. Såg några huvuden röra sig åt mitt håll på vägen men låtsades inte om det. Killen som satt mitt emot min utvalda plats log lite snett åt mig när jag tyst placerade väskan på golvet. Jag log tillbaka. Killen såg lite bekymrad ut.
En annan kom in. Klart mer smygandes än jag. Fattar inte hur jag kan låta så, de har ju tom heltäckningsmatta!
Strax efter hyschade någon. Inte kan det vara åt mig väl?

Satte mig och pluggade. Trött, trött, trött. Gjorde det jag tvunget skulle göra och några timmar senare reste jag mig för att åka hem. Tittade mot dörren. Fyra steg till. Har inte så mycket val faktiskt. Måste göra det.
Jag gick. Folk vände sig om. Såg förvirrade ut. Där smyger jag uppenbarligen, det syns på kroppsspråket, och ändå låter jag som en hackande motor där jag går i det annars tysta rummet.
Snacka om att bryta tystnaden.

Dörren stängdes bakom mig och jag andades ut av lättnad. Jag klarade det. Ja, jag klarade inte av att smyga då så klart, men jag var ute igen. Ute bland pratande, gående, skrattande folk, då märks det inte lika mycket. När alla andra också låter.
Och snart var jag utomhus, gick på marken och då tänker nog ingen på det. Så mycket annat att lyssna på.

Men egentligen gör det inget. Det är värt det. Så värt det.
De får knarra hur mycket de vill.
Jag har då aldrig ägt ett så skönt par skor.

Jag är, som jag nog nämnt tidigare, inte riktigt van vid tempot som numera råder. Vilket faktiskt gör mig trött på kvällarna och när jag väl sover sover jag hårt.
Igår kväll la jag mig tidigt. Eller, det blev faktiskt inte så tidigt fast jag borstat tänderna och allting. Ibland är badrum oerhört fascinerande så det kan sysselsätta en en bra stund med... typ ingenting.
Nåja. Tillbaka till tröttheten.
När jag väl la mig i sängen låg jag stilla och försiktigt. Jag hade nämligen precis lagt på det sista lagret (genomskinligt) nagellack på två av fingernaglarna.
Det visade sig iaf vara en vinnande strategi. För så fort jag förstått att naglarna var torra så somnade jag.
En skön sömn med en lång, underlig dröm.

Det handlade om en villa jag och J(?, frågetecknet för jag är osäker på om det faktiskt var vi eller något av våra föräldrapar) köpt. Vi brukade fixa med trädgården, hos grannen fyra hus bort. Mamma tyckte att det enda störande med huset vi bodde i var att alla växter var satta på ett självbevattningssystem. Jag förstod inte vad hon hade emot det. J hade en kompis som inte ville oss väl (mysig kompis va?) och varje kväll när vi var på bio (japp, "byn" hade biovisningar på kvällarna) skulle den där nedrans kompisen sitta bredvid oss. Värt att nämnas att kompisen inte finns på riktigt.
Sedan blev J och jag jagade av två som försökte döda oss, varav den ena nog var kompisen. Fast vi var ganska bra på att hålla oss undan båda två. Jag tom fejkade att jag var död en gång och kunde därför repa mig. Drömmen fick en mer action-aktig inriktning och det var springa snabbt, titta om axeln och vara vaksom jämt som gällde.

Någonstans i denna dröm vaknar jag till medvetande. Inte riktigt pigg men inte trött heller. Jag kikar på klockan, vilket är en reflex varje morgon för mig (jag blir tokig om jag inte kan kolla på en klocka från sängen- då måste jag ju gå upp och kolla). Klockan var 8:05. Jag tittar noggrannare på skärmen, drar efter andan och viskar till J "vilket flax älskling". Han mumlar trött någonting och sover vidare.
Jag går upp och påbörjar denna fredag.

Jag hade glömt ställa klockan.
Jag skulle ha vaknat klockan 8:00.
Jag tycker min kropp är rätt grym på att vakna.

Vaknar av klockradion. Det första jag hör är Vilket år söker vi? Det året skildes staten från kyrkan, bla bla bla och Öresundsbron öppnades detta år.
-Älskling, det är 2000. Det är år tvåtusen. Jag är säker på det!
Man diskuterade när staten skildes från kyrkan år 2000 om kungafamiljen fortfarande måste vara av den "rena evangeliska läran" som det står i lagen eller inte, troor det är i 4 § Successionsordningen. Och de bestämdes att de skulle vara så, de omfattas inte av den religionsfrihet resten av medborgarna har. Och när jag flög hem från Dominikanska år 2000 flög vi över Öresundsbron och den öppnades senare samma år. Det ÄR 2000!

Tiden gick, låtarna spelades. Snälla få höra att jag har rätt! Snälla! En halvtimme gick och jag hade fortfarande inte hört något svar.
Gick ner, letade på deras hemsida efter numret. Hittade ett möjligt nummer. Ringer. Och en kvinna svarar.
Jag var så oförberedd och jag antar att min instikt säger "hellre fly än illa fäkta" för jag smällde igen locket på mobilen så samtalet bröts. 45 sekunder senare hör jag på radion hur en Peter/Petter kommer fram och hur samma röst frågar honom vilket år de söker.

Är det sant? Det är ju för sjutton inte sant?! Kom jag fram?!
Och ja, året var 2000.

Men Peter/Petter vann en stegräknare och även om jag vill ha en sådan så var det ju inte direkt en Wii eller något sådant som jag vill ha men inte riktigt vågar köpa (kostar mycket och beroende).
Men det är ju heelt otroligt.

Hör hur det knäpper i väggen där solen ligger på och bränner. Började tänka på förra sommaren och vår trappa. Det var då så varmt att träet svällde och trappan knarrade för minsta lilla. Fanns knappt ett trappsteg som inte knarrade. Detta var ett jobbigt problem då den som la sig sist väckte den andra, och den som gick upp först väckte den andra, bara genom att smyga nerför trappan. Något vi aldrig tidigare hade upplevt.
Och inte upplevt sedan dess heller.
Det om något är väl bevis på vilken "kall" sommar vi haft detta år. Inte det minsta lilla irriterande knarr har uppkommit pga värmen. Nog knarrar den på något ställe pga ålder, men inte så det är problematiskt.
Jag önskar att trappan hade knarrat denna sommar. Sol och bad är så mycket roligare under ledigheten, än sol och jobb eller ledighet och regn.

Vet inte vad det är faktiskt. Men varje gång jag och J lånar den stora familjebilen känner jag mig så himla vuxen. Idag var det extra vuxet, med alla sju säten i bilen och takboxen på taket styrde vi kosan till K-Rauta. Ja, och där gick vi tillsammans med våra ringprydda ringfingrar och letade plexiglas. Vi pratade om brädor, isolering och betongsäckar, nu efter ombyggnationen i skärgården har vi ju faktiskt något att säga om dessa saker. Vi är inga nybörjare.

Sedan for vi vidare till Coop, ett gigantiskt sådant. Plockade upp en kundvagn på vägen och hämtade en sådan där "självscannings-grej" och siktade på alla våra varor vi skulle ha. Köpte 1800g köttfärs tex, för det blev så billigt om man handlade för mer än 300 kr, och köttfärs går ju bra att frysa in.
Vi köpte inget godis, läsk eller saft. Ingen snabbmat eller halvfabrikat (eller lingonsylt förstås?). Och vi handlade ingredienser till två olika matlagningar. Ikväll blir det lasagne och om någon dag blir det hemgjorda köttbullar.

Vi blev även sugna på pasta och någonting, hemgjord pizza och vår egengjorda potatissallad som typ är godast i världen. Dock köpte vi inte ingredienser till det nu, för vi vet inte när vi ska hinna laga det faktiskt. Imorgon kan vi inte laga något som tar lång tid och på fredag är det kräftskiva.

Sedan åkte vi hem och hamnade i "för-rusningen", dvs det var nästan rusningstrafik men inte lika illa som om vi åkt 20 minuter senare.

Jag tycker faktiskt det är mysigt att handla mat och sådant tillsammans. Ha lite egentid och diskutera vad vi vill äta och vilka märken man ska köpa. Vet inte om det är mig det är fel på eller om det är helt normalt?

Såg en film förut där man får se en tjej, med långt blont hår, komma ut från en flygplats. Hon har landat med planet från Stockholm, men har en norsk flagga på väskan. När en kille frågar efter hennes namn säger hon "Ingrid" med tysk brytning.
Kan de aldrig få det rätt?

Jag har lite svårt att leva i nuet, om jag ska vara helt ärlig. Jag tänker framåt hela tiden. Vill ha planerat, ha idéer, veta vad som väntar. Ha något att se fram emot.

Detta tar sig i uttryck på flera andra sätt. T.ex. skriver jag ju blogg för att jag ska minnas i framtiden vad jag gjorde och tänkte nu. Ett bra sätt att minnas, fast egentligen skulle jag ju kunna lägga tiden jag lägger på bloggen på att leva istället. Egentligen. Men det vill jag inte.
Sedan fotar jag massor när kameran är med. Jag har ju blivit något av en fotograf i mina kretsar eftersom jag alltid tar massa bilder. Som min bror M en gång uttryckte det "Men du lever ju genom kameran". Och ja, det är ju också ett sätt att inte leva i nuet. Jag tar bilder nu, så kan jag se på dem sedan och lättare minnas vad jag var med om.
Istället för att bara leva genom det fullt ut när det händer. Jag är lite knasig.
Och nu när semestern börjar lida mot sitt slut och jag har gjort mer än jag hade tänkt mig denna sommar i semesterväg, ja då börjar jag tänka på nästa sommar. Vad ska vi hitta på då?
J blir ju något trött på mig kan jag säga. "Men, vi kom precis hem och du börjar prata om vart vi ska resa nästa år?!".
Ja, fast det har sina fördelar det med, för då kan vi spara ihop tillräckligt med pengar och är medvetna om åldersgränser och priser på ett helt annat sätt. Om man lever i framtiden har man iaf koll på vad som gäller när framtiden är nu.
Fast jag skulle gärna leva mer i nuet också, för en dag är inte framtiden där längre och då är det bara nuet kvar!