Igår vräkte jag i mig överkokta makaroner och ostsås för kung och fosterland. Då tycker man ju att vågen äntligen borde gå uppåt igen, men icke då. Varje dag slår jag nya "lägst vikt"-rekord. Jag väger fortfarande mer (så klart) än när jag träffade J som 16 åring, men då var jag nog också någon centimeter kortare. Nu inser jag också hur otroligt smal jag måste ha varit då. Jag tror inte jag skulle se klok ut om jag vägde samma nu, med mina vuxnare former och så. Men idag måste jag väl ändå gå upp. Kör på samma mat som igår på bröllopsfesten (det är ju iaf en måltid till skillnad från typ potatismos och sås) och till efterrätt bjuder jag mig själv på chokladpudding! Mums. Sedan blir det ju inte så mycket snacks vid sidan av förstås...