Vilken jobbig natt. Vi la oss vid 12 och Johan slocknade direkt. Jag låg vaken till minst halv 2 men sedan kändes det som att jag var vaken men nästa gång jag kollade på klockan var den 6, så jag måste ha sovit. Somnade då iaf, jag var jättetrött. Och drömde mardröm.

Började med att en tjejkompis, som inte finns i verkligheten, höll i ett hoppvikt papper och frågade om jag kunde hjälpa henne.
-Javisst om jag kan, svarade jag som alltid.
Hon såg allvarligt på mig.
-Det är farligt. Det finns folk som skulle kunna döda för det. Och om jag dör måste jag veta att du skyddar informationen vidare.
Jag blev osäker. Vill jag verkligen riskera livet för något jag inte vet vad det är? Äh, visst måste hon överdriva? Inte menar hon väl att det är så allvarligt heller, hon vill nog bara veta att jag verkligen skulle ställa upp för henne om det var så illa.
-Jag gör det.
Hon gav mig lappen som var ihopvikt många gånger och blev en lång, smal tjock pappersbit.
-Låt dem inte få den.
Sedan gick vi därifrån. Det var i ett hyresrättsområde med 6-våningshus och däremellan grönskande parker. Det var ett fint område, även om det hade dåligt rykte i resten av stan. Jag bodde inte här, men hade heller inget emot det. Fast det var iofs inte ofta jag var just här.
Vi gick igenom en av parkerna mellan husen. De stod parvis på var sida om parkvägen och sedan en park tvärsöver vägen och sedan två nya hus, så fortsatte det.
När vi skulle gå förbi nästa husen som kom närmast tvärstannade min kompis.
-Det är dem, viskade hon.
Hon lät rädd och stannade tvärt. Jag följde hennes exempel. Vi vände tillbaka, men båda såg i ögonvrån hur killarna där borta, alla tre verkade vara i samma ålder som vi, la märke till den plötsliga rörelsen och satte fart efter. VI började springa.
-Låt dem inte se lappen! Viskade hon högt. Förlåt! La hon till sedan.
Jag såg oroligt på henne när hon stannade. Jag sprang vidare, rundade en buske. Hörde första smällen. Hörde hur killarna skrek åt henne, ville veta vad än som stod på lappen. Hon vägrade. Jag sprang för livet. Var till slut så långt bort att jag inte kunde avgöra vad som hände där borta i parken brevid parkbänken. Levde hon? Var hon skadad?
Jag satte mig ner på huk, helt förstummad. Kom plötsligt ihåg den ihopknöglade papperslappen i min hand. Tittade på den. Vad var det för hemlighet som stod där i? Vad var det som var så viktigt? Jag tittade mig omkring. Ingen var i närheten. Ska jag öppna? Hjärtat bankade hårt. Jag var anfådd. Vad kan stå på lappen?
"Det finns folk som skulle kunna döda för det". Jag mindes min kompis allvarliga tonfall.
Nej, jag vill inget veta. Jag ångrade att jag inte sagt nej. Det var för farligt. De där killarna lekte man inte med.
Då kom jag på det. Jag visste att de var tre stycken och i min ålder, men hur såg de ut? Jag skulle inte känna igen dem en och en. Hur ska jag veta vem jag ska lita på? Helvete också.
Jag stoppade lappen under min tröjärmen, satt fast under min klocka. Sedan gick jag hem.

Vi kastade brinnande saker över allt pizzerian. Allting fattade eld. Detta var andra gången, denna gång skulle inte pizzakillarna kunna snacka bort polisen. Men det de gjort var så förfärligt. Döda en stackars vänlös flicka? Vad hade hon gjort dem? Ingen i området kunde förstå vad som triggat killarna till detta. Visst var inte killarna några kända änglar precis, men mord? Det hade ingen föreställt sig. Polisen var ju inte säker att det var dem förstås, inga vittnen som framträtt och inte kunna matcha någon DNA. Men alla andra visste. Och det var därför de tog lagen i egna händer. Kan inte polisen straffa dem så får vi. Fanns fler i området som kunde baka pizza, vi behöver inte just dem. Ingen ville ha kvar dem heller. Klottrar på fasaderna, drar upp blommor ur rabatterna. Vad skulle de med dem till?

Hans ärm fattade eld. Skrikande kastade han sig ut ur pizzerian. Han rullade sig i gräset utanför och lyckades släcka elden. Han såg en glimt av den sista tjejen som rusade runt hörnet. Jasså, var dem dem som gjorde det här igen?
Hon kollade in genom pizzerians stora fönsterruta. Hans två kompanjoner kämpade mot elden. Han gick in för att hjälpa till att släcka.

Några dagar senare gick tjejerna till sin kattaffär. Katterna var extra busiga igår så de väntade sig att behöva städa innan öppning. Redan utanför kunde de se att något inte stämde. De gick in under tystnad. Den goda stämningen var utbytt mot förskräckelse.
På golvet låg deras ena katt med magen uppsprättad. Till höger låg deras andra på en klätterställning med huvudet i en konstig vinkel. Till hönster låg deras tredje, och sista katt, och såg ut att sova. Men när de vände på honom såg de att även han blivit brutalt mördad. Nu hade de gått för långt. Pizzerian handlade ju bara om möbler, inte om några liv.


Jag vågade mig ut ur huset morgonen efter. Hade fortfarande papperslappen fast under klockan, väl skymd om jag bara inte sträckte upp armarna i luften. Jag gick ner genom trapphuset och ut på gården. Parken såg ut som vnaligt om man bortser från polisavspärrningen. Polisen hade knackat dörr och frågat efter vittnen. Min mamma hade sagt att hon inget visste. Jag sa ingenting alls, satt på mitt rum och mamma visste inte att jag var hemma. Hur hon lyckats missa min ankomst i den här lilla pluttlägenheten var visserligen ett mirakel, men mig gjorde det inget då.
Jag fortsatte förbi parken på väg mot skolan, saktade in när ajg skulle runda hörnet där vi senast stötte på killarna. Nu var en kille där. Jag stannade. Funderade. Var han en av dem?
Han fick syn på mig och sprang emot mig, han hade tydligen väntat på mig. Jag vände och kutade åt andra hållet.
Han kom ikapp.
-Schhh. Hyssade han.
Jag tittade oförstående.
-Du kan lita på mig. Hon berättade för mig också. Jag vet vilka du ska akta dig för.
Jag litade inte på honom.
-Kom.
Han viftade med sin ena hand att jag skulle följa med. Vad hade jag egentligen för val?

Jag började lita på honom. Han visste för mycket för att inte ha snackat med henne om det. Han visste också att jag hade lappen, men ville inte heller läsa den. Vi spekulerade kring vad som kunde vara så viktigt. Men kom inte på något vettigt.
Vi tog sällskap överallt. Fyra ögon ser bättre än två. Vi lyckades undvika de tre killarna flera gånger där de stod och spanade. Jag hade nu lärt mig hur de såg ut, även om de var en och en. Min vardag ändrades markant. Jag lyckades sällan ta mig ända till skolan så där halkade jag efter. Mamma märkte ingenting, hon var mitt uppe i sitt.
Vi pratade eller skrattade aldrig högt, ville inte ge killarna förvarning om vår ankomst.
VId några tillfällen upptäckte vi dem dock försent och det var bara att lägga benen på ryggen. De var dock mycket snabbare än både mig och min nya killkompis. Men jag fick inga märken som inte gick att sminka över. Mamma märke inget, och i skolan var jag ju knappt heller så de kunde inget veta. Vi förnekade dock att vi visste något som helst om pappret. De trodde oss inte. Efter några veckor fick de nog. De skulle ta reda på var pappret fanns även om de var tvungna att gå så lång som med tjejkompisen. Jag sprang hem och lyckades stänga dörren. Jag hörde något i lägenheten. Ingen borde vara hemma nu? Jag tittade in i köket. Där stod mamma och några mostrar. Mamma hade visst glömt informera mig om deras besök. Jag log lite tillgjort och hälsade.
Mamma sa att de skulle gå ut nu och sa åt mig att skynda mig till skolan. Jag svarade att jag glömt miniräknaren och bara skulle hämta den. De gick ut. Någon knackade på dörren. Det var killkompisen såg jag genom tittarhålet  och jag släppte in honom. Snart hördes snabba, tunga steg i trappen. Fötterna av tre arga killar kom närmare dörren. De började banka. Vad sjutton ska vi göra?
Vi bestämde oss för att öppna dörren och överraska dem genom att slänga oss ner mellan democh rusa ner för trappan. Vi fick nog lämna dörren öppen vilket skulle ge dem möjlighet att förstöra hela lägenheten. Det skulle bli svårt att dölja för mamma...
Vi gjorde så, de rusade efter, vi var snabbare i trappen och fick ett försprång. Vi sprang mot en dunge till vänster om huset. De närmade sig bakom oss. Vad fan stod det på lappen?!

Där slutade drömmen. Den höll på länge och var väldigt detaljrik. Jag har missat många detaljer här. Något mer fick ajg inte veta. Men när jag vaknade var klockan 9.51 och jag fick dra mig upp ur sängen. Men inte ett dugg utvilad. Hoppas jag får ro i natt så jag kan inhämta lite vila...