Skällde på J nyss, han tyckte det var helt obefogat. DET tyckte inte jag.
Saken är att han brukar duscha/bada och ha på hög musik på i badrummet (det fick Su och Sa uppleva förra veckan...). Eftersom han och hans pappa ska övningsköra idag från kl 10 så började så klart hans pappa ringa på telefonen för att höra om J skulle komma ut. Så jag är 2 meter från toadörren (ligger i sängen) och ropar jättehögt "ÄLSKLING! JOHAN! HALLÅ!" osv. Utan att få någon som helst respons. Jag tycker då det är förståeligt att man då bli rädd för att något har hänt. Slänger upp dörren och där står han framför spegeln med en handduk om höfterna och borstar tänderna. Hade inte hört någonting så klart. Nej, men ändå. Jag hann bli rädd, klart jag blir sur för att han inte svarar om han lever och mår bra!

Jaja, det gick över fort sen. Nu är de på väg bort och ska lära känna Sollentuna, där uppkörningen kommer äga rum. Är ju verkligen en fördel att vara hemma i det området man kör upp. Att köra i Västerort (framförallt Bromma/Vby/Spånga/möjligen Hby) skulle ju vara väldigt mycket lättare för då kan vi ju redan vilka vägar som finns och var uppfarterna och guppen är, vilka hastigheter som gäller osv. Kör inte alla lite osäkert när det är första gången de kör på ett ställe? "Sväng upp på avfarten till motorvägen" jaha, och var är den då? Snart eller om någon kilometer? Klart det går bättre om man är hemtam. Men sådant tas det ju ingen hänsyn till på uppkörningen.

Såg de två senaste avsnitten av Himlen kan vänta från svts hemsida igår. J kollade lite, men när det var ungefär 15 minuter kvar på andra programmet (han hade alltså lyssnat och kollat över axeln i 45 minuter) så sa han "sådant där kan man ju inte se. Det är ju hemskt ju." Jo håller med. Vad är egentligen poängen med att se ett sådant program och bli ledsen. Ska man vara glad så länge man är frisk och lever, och ta tillvara på dagen? Är det poängen? Jag vet inte jag.... Men jag ser det lika fullt.

Nu frukost!