Usch vilket hemskt humör jag vaknade med imorse när JOhans radio gick igång 30 min innan min. Fine,men sen låg han ju kvar länge och drog sig. Fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag körde upp honom så där. Men jag hade somnat efter honom, dvs antagligen efter kl 2. Så var lite trött klockan 8.30. Tyckte 9 var tidigt nog.
Så gick jag ner när min radio väckt mig och då är han inte här. Jag ville ju be om ursäkt för mitt humör! Kollade hans schema och han slutar 15. Då är nog inte jag hemma... Skulle jag nu inte få se honom på hela dagen?
Mobil? Nä, hans batteri dog igår kväll och han glömde ladda...
Men så höred jag något nerifrån. "Hallå?!" ropade jag.
"Hallå!" ropade han tillbaka. Jag rusade ner för trappan och kramade honom. "Förlåt för mitt humör!" "Det är lugnt" "Nä det är det inte! Åh jag trodde du hade åkte!" Fick till och med tårar i ögonen av ånger.
Herre gud, så farligt var det väl inte. Men tydligen.

Nä, nu ska jag äta frukost. Har precis gjort havregrynsgröt (brödet var slut därför gick Johan in till "grannen" och åt frukost där). 2 portioner gjorde jag, 1 är ju löjligt liten. Blir ju inte ens mätt i 30 minuter efter, pyttepytte.
Medan 2 klarar jag knappt äta upp...