(Ber om ursäkt för bristen på bilder, men de bilder jag har lämpar sig helt enkelt inte för känsliga läsare och varför skulle någon annan vilja se hur jag ser ut. Viktiga är väl att jag har dokumenterat för min skull? Vill ni ha bilder?)

Nu har det gått ytterligare några dagar. Jag började äta mjuk mat. Följde definitionen från Sahlgrenska. Så det blev bröd med ost, utan kanter. Sedan blev det pannbiffar, pannkakor och slutligen den efterlängtade pizzan, utan kanter.
På tisdagen tog jag emot besök utifrån för första gången sedan hemkosten. Det var först far som svängde förbi på dagen. Mor kom efter jobbet och handlade med sig lite varor som tagit slut för oss. Jag orkade ju bara gå nerför trappan långsamt, en handling var det inte tal om. J hade fullt upp i skolan och var där i 10 timmar flera dagar i streck, för att sedan komma hem och avlasta mig. När mor var på väg kom jag på att båda ändå får se "kaoset" (vi hade städat lite iaf) vi lever i så kan lika gärna erbjuda dem att stanna på middag. Sagt och gjort och de fick smaka på mina hemlagade pannbiffar med lök, potatismos (mjuk mat), lingonsylt, gräddsås och saltgurka. Far hade ätit lunch så sent så han tog bara lite. Till att börja med. Sedan tog han om. Gott betyg. Mamma berömde och frågade mer noga hur jag gjort. Idag när vi sågs berömde dem igen. Kul det.
Iaf så kom mor och hon ställde sig direkt och diskade. Diskade allt som stod i travar på köksbänken. Väldigt skönt att få det undanröjt, inte direkt något vi hade ork, tid eller lust till. Vi var väldigt tacksamma.
Far hade på dagen fixat avloppsbrunnen under vårt badkar (jag hade ju städat där men inte fått igen korken ordentligt) och så tog han vår pappersinsamling med sig och kastade den. Så skönt.
Vår diskmaskin är tyvärr inte vad den har varit, måste be svärfar kika på den och se om han kan fixa...
Jag la mig på soffan den sista stunden föräldrarna var här. Ville absolut inte att de skulle gå men jag behövde vila lite. Matlagning är en ganska jobbig sysselsättning...

På onsdagen kom mina föräldrar förbi efter jobbet igen. Denna gång på snabbvisit. Mamma städade lite till åt oss och lämnade oss sedan att rå om oss själva. Jag började få energi igen. Som om jag för ovanlighetens skull hade lite mer i mig än bara tillräckligt för att överleva. Jag blev stabilare och pratade lite mer.

På torsdagens morgon var det återbesök hos kirurgen. Far lovade köra in mig och tack gode gud för det. Jag försov mig nämligen och vaknade exakt 08.02 efter en mysko dröm om min kusin C och hennes man. Jag flög ur sängen och tackade mig själv för att dels ha duschat på kvällen och dels ha lagt fram kläder att ha på mig. Klädde mig, borstade tänderna och flög nerför trappan. Såg pappa stå utanför vår dörr med mobilen i händerna och jag slänger mig över min telefon och hinner ringa honom först. "Ska bara borsta håret så kommer jag sedan" säger jag och gör detta. Det var bilköer och klockan tickade. Vi hade kommit iväg lite för sent. Det fanns inga parkeringsplatser nära entrén så far släppte mig och jag gick så fort jag kunde till hissarna. Och jag hann. Med flera minuters marginal. Sedan var det bara till att vänta. Och vänta.

Kirurgen kikade i munnen och för första gången i mitt liv fick jag beröm för att jag gapade så bra. Jag, gapa bra? Alla läkare och tandläkare säger alltid "kan du gapa liite större" när mina mungipor redan spruckit. Min mun är minimal. Snart förstod jag dock vad han menade. Han höll ner min tunga längst bak i munnen med en sådan där metallplatta och både han och sköterskan var fascinerade. Detta var nämligen första gången någonsin som min kirurg kunde se lambån på en patient efter operation. Alla patienter får kräkreflexer när han försöker se så långt bak så det har helt enkelt inte gått. Men jag märkte ingenting. Jag brukar få kräkreflexer men inte denna gång.
Allt såg iaf fint ut. Inga infektioner eller så. Några stygn i halsen hade gått upp men det skulle läka ihop iaf. Jag har ju stygn mitt i gomen, i bakre gomen och i halsen.
Det enda som inte var bra är att jag fortfarande har så ont att jag måste ta smärtstillande. Men vad gör man åt det? Jag har ju inte haft feber så då var det ingen fara, förstod jag det som. Blev det inte bättre skulle jag ringa honom. Han funderade på återbesök men eftersom jag har så mycket i december bestämde vi att jag skulle höra av mig istället.

Jag skippade tabletterna inför middagen och det gick skapligt. Det var pizza och det slank ner. Jag försökte strunta i tabletterna under natten. Vaknade vid kl. 3 av smärtan men somnade om. Vaknade igen 4 och låg vaken och vred mig, oförmögen att finna en bekväm ställning, till 6. Då gav jag upp och tog två alvedon. Det hjälpte inte lika bra som när jag även tar voltaren men det gav effekt. Vid halv 7 hade jag troligen lyckats somna. Klockan ringde 8. Jag hade ju bestämt mig för att gå till skolan under fredagen. Men jag orkade bara inte. Det blev för mycket så jag ställde om klockan och sov vidare. Sedan begav jag mig till eftermiddagsföreläsningen och det var skönt att träffa folket igen. Mina pluggkamrater. Föreläsaren var rätt rolig också, aldrig haft någon som han förut, så det var ju lyckat. Det var jobbigt att åka tunnelbana, det rycker så i nacken när tåget startar och jag har ju nackspärr känns det som. "Nackspärr" och "halsfluss". Det var ovant att gå så långt och jag kände inte igen mina benrörelser. Jag gick långsamt och jag kände att hjärtat arbetade extra mycket. Men fram kom jag. Jag klarade föreläsningen, jag antecknade och hängde med. Skönt att jag hann gå på en föreläsning under veckan iaf.

Kom hem och sa till J att det känns som ett stygn gått upp i gomen. Han tittade och blev skräckslagen. Jag har ett mörkt hål mitt bland alla stygn. Ganska stort. Större än min fistel var. Men både mamma och svärmor (läkare) säger att det är för att det är självupplösande tråd och den kan släppa efter en dryg vecka. Det kommer växa igen. Ja, det hoppas jag verkligen!

Men annars blir det bättre och bättre dag för dag.

---

TLDR- Min utveckling efter operationen sedan jag skrev om mig själv sist. Föräldrarna på besök. Återbesök på sjukhuset där jag tog min kirurgs oskuld... (haha) och min första föreläsning i mitt nya liv.