Svensk sjukvård är ju inget direkt nytt för mig. Men så långt tillbaka jag själv har klara minnen har jag haft bra vård. Det finns några saker jag varit missnöjd med som jag själv minns. Som när jag skulle opereras i 11 årsåldern och det var fullt i salarna så en sköterska bad mig byta om till sjukhusskjortan i korridoren. Det var inte särskilt roligt och precis efter kom en annan sköterska som sa "nejnej, här kan du ju inte byta om. Du är ju en stor tjej. Vi hittar ett rum åt dig" och sedan fick jag ett ensamrum att byta om i och även bo i efter opererationen.
Mitt intryck är också att personalen på operation och uppvaket är mycket snällare och mer empatiska än de på avdelningen.
Problem jag inte minns själv, mer än att jag väntat länge i väntrum, är att min öronläkare (som med åren kom att bli professor) sällan hade tid att ta mig som patient. Det var ofta andra läkare utan någon koll på mig och mina öron som fick behandla mig. Vården jag fick var otillräcklig. Efter ett tag frågade mamma var B-S var någonstans och fick veta att han bytt till det privata sjukhuset Sophia Hemmet och endast utför operationer på KS. Mamma ringde och frågade om jag fick komma dit och B-S hade blivit väldigt glad över frågan och sagt att han gärna fortsatte ha mig som patient. Sedan dess fick jag varje gång träffa min läkare och få den bästa vården som jag möjligen kunde få. Det krävdes privatisering för detta och det är tråkigt tycker jag. Jag borde kunnat bli hörande och slippa öronvärk utan att behöva lämna KS.

Iaf tänkte jag skriva om 3 under-/sjuksköterskor som jag träffade på avdelningen denna gång. De var nämligen lite olika och på något sätt typiska för min bild av svensk sjukvård.

Först har vi I. I stötte mamma och jag på kvällen innan när jag skulle ta min blodförtunnande spruta. Redan då insåg vi att hon var bottennapp. Hon missförstod något som jag inte begriper att man kan missförstå. Hon försökte lägga in oss för natten fast vi sa att jag skulle hem.
Tyvärr jobbade I under min efterbehandlingstid. Det sades två citat som är klassiska redan.
Det första var när jag ville ta bort smärtstillande vid namn Citodon. Den gjorde nämnligen knappt någon skillnad smärtmässigt men jag blev väldigt trött och slö i huvudet av den. Jag mådde sämre helt enkelt.
I la huvudet på sne åt höger, såg på mig med sina medgivande ögon och sa "aa du har ooont?"
NEJ, det är inte det som är problemet... suck. En annan sköterska fick komma och Citodonen togs bort medan två alvedon sattes in i kombination med ett stycke voltaren.
Det andra var när den tredje patienten rullade in i sängen brevid mig och I drog lite i drapperiet mellan våra sängar. I såg på mig och frågade "Du har varit här förut?"
Jag hade svårt att förstå frågan. Vad menade hon? Vi sågs på tisdags kvällen, onsdags morgonen, onsdag dag, torsdags morgonen och nu även torsdag dag. Undrar hon om jag opererats och legat där förut?
"Va?" frågade jag förvirrat tillbaka.
"Ja, har du varit här förut?"
"eehm, ja?"
"Jag tyckte du såg bekant ut!"
Åh vad bra då..?

Sedan har vi B. Hon är en ung blond tjej som har koll på läget. Hon gör det som ska göras. Hon växlar en del. Ibland är hon precis den man behöver. Tar tag i saker och ser till att det blir gjort. Hon förstår vad man menar.
Ibland är hon dock hård. För hård för mitt tycke.
Exempel på det är lunchen i torsdags. Den bestod av en stort glas ärtsoppa eller ett stort glas nyponsoppa. Lunchen serverades halv 12 och jag blev ganska paff över den tidiga timmen. Hade ju nyss ätit frukost! Var inte ett dugg hungrig faktiskt. Min frukost bestod av två rätt stora glas nyponsoppa.
Så jag hade en valmöjlighet mellan ärtsoppa (inte en chans) och en dubbel frukost (inte så lockande).
Jag valde att somna om helt enkelt. När jag vaknade insåg jag att jag måste äta. Det finns nämligen ofta två kriterier man ska uppfylla för att få åka hem: det första att man kan äta och det andra att man kan röra på sig, tex genom att gå lite i korridoren.
Har man opererat mun och hals ät nog ätmomentet ännu viktigare. Jag försökte ta nyponsoppa (ärtsoppan hade ju dessuom kallnat vid det här laget) men det tog tvärstopp. Jag kunde inte mer än sippa lite så trött var jag på det.
B kom in och såg att jag knappt rört maten.
"Har du inte ätit?" frågade hon oroligt.
"jag är inte hungrig" svarade jag.
"Du måste äta"
"Jag vill inte ha de där"
"Ta nyponsoppan åtminstone" sa hon och vände på klacken. Inga diskussioner om den saken. Jag skulle dricka nyponsoppan. Och jag försökte. Gud (om den finns) vet att jag försökte. Jag svalde två stora alvedontabletter. Inte sjutton är det fel på min sväljmekanism iaf. Jag är fysiskt kapabel till att äta jag vill bara inte äta det där. Eller vill och vill. Jag ville äta men jag kunde inte pga av någon psykisk spärr.
Det var första gången jag grät där. Det blev en sådan stor psykisk påfrestning att jag inte klarade av att hålla tillbaka tårarna. Jag försökte och försökte. Smsade med J och mamma och de försökte heja på. Gav olika tips och ideer på vad jag kan göra och säga.
Efter någon timme samlade jag mig och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Jag ringde på larmklockan för att fråga om det möjligen inte finns någonting annat...

Då kom Ä. Ä som i Ängel. Precis den jag ville skulle komma. Tydligen hade de haft personalbyte medan jag låg och grät och jag blev lättad över att det varken var I eller B som kom. Jag pekade på maten och frågade om det fanns något annat.
"Gillar du det inte?" Frågade hon med ett snett leende.
"Nä" sa jag och tårarna kom igen.
"Lilla gumman då. Har du inte sagt till någon att du inte gillar det?"
"Nä" svarade jag. Osäker på om jag ljög eller talade sanning.
Ä kom närmare. Kramade om mig och la kinden mot min kind.
"Få se vad vi har för annat då..." sa hon när hon släppt mig igen. "Vi har Calshake. Gillar du det?"
"Vet inte vad det är" svarade jag och torkade tårarna. Allt vore bättre än detta.
"Det är som milkshake fast gjord på mjölk istället för glass. Låter det bra?"
Jag log från öra till öra "aa!"
"Vill du ha is till?"
"Vet inte..."
"Det ser finare ut med is. Jag kan lägga upp lite på sidan så kan du göra som du vill sedan."
Ängeln tog min bricka med äckliga lunchen och återkom med en annan. Det var ett litermått och ett stort glas. Det var rätt likt milkshake utseendemässigt och hon hade valt smaken CHOKLAD.
Isen var dock slut men det var ätbart ändå. Det visade sig vara måltidsersättning och var ljusår godare än den första erbjudna lunchen. Ängeln förklarade att det även fanns jordgubbssmak, så om jag ville ha den skulle jag bara säga till sedan.
Hon anar inte hur tacksam jag var. Jag sa till henne vid ett tillfälle "Du är en ängel". Hon log bara som svar.

Det var dessutom Ängeln som framförde min önskan att få åka hem redan på torsdagskvällen till min ansvarige läkare. Innan jag åkte bad hon mig säga till när jag gick. Vi kramades om och jag **** ** *******. Censur på det. Hon undrade om jag behövde hjälp ner till huvudentrén där skjutsen väntade men jag svarade nej. Säkert? Säkert.

---

TLDR- Först en sammanfattning av min uppfattning av svensk sjukvård hittills i livet. Sedan berättelser om tre under-/sjuksköterskor som jag stött på under min vårdtid och hur deras bemötande berörde mig på olika sätt.