Igår var det redovisning av PMet. Eftersom tre andra valt samma rättsfall som jag så fick vi redovisa ihop. Vi delade grovt upp presentationen i tisdags och sågs sedan en halvtimme innan igår morse. Då gick vi mer noggrant igenom vad vi skulle ta upp så vi inte skulle behöva upprepa varandra. Jag mumlade det jag skulle säga högt för mig själv när jag gick i korridorerna på väg mot lektionssalen. Vi fick redovisa som nummer två. Jag hade analysdelen tillsammans med en annan och var den som skulle ta ton sist av oss. Jag kände mig oförberedd men inte särskilt nervös faktiskt. Jag tyckte att jag pratade bort mig hela tiden och sa "hoppas det inte blev rörigt nu" (för ämnet är minst sagt rörigt) typ tre gånger och en gång tappade jag tråden helt och sa "men vad är det jag vill säga med det här egentligen?" innan jag kom på banan igen. Annars gick det väl bra. Var inte direkt min bästa redovisning men när jag sedan frågade andra om det varit förvirrande svarade de alla nekande och att de förstått. Min ena redovisningskamrat tyckte att jag räddade situationen när jag tappade tråden på ett bra sätt, istället för att börja stamma som hon skulle gjort... Slutsatsen är att jag inte var särskilt nöjd med redovisningen, även om jag nog uppfattade situationen som värre än den var. Efter lektionen kom en person fram, som jag utbytt kanske 20 ord med någonsin, och sa att det varit en grymt bra redovisning. Jag blev ju helt klart paff över kommentaren men han höll fast vid att den varit bra och att jag inte hade svamlat. Det levde jag på hela dagen. Tänk om man gav varandra lite oväntad positiv respons oftare! Jag talade med min lärare idag om PMet och redovisningen och hon tyckte också att redovisningen varit väldigt bra och att vi verkade ha pratat ihop oss om vem som ska säga vad osv. PMet var också bra tyckte hon även om några slarvfel letat sig igenom korrekturläsningarna. Sedan tyckte hon att jag hade för långa meningar och borde dela upp dem. Jag förstår inte vad hon talar om. (ironi)