Jag har mina dagar kan jag ju säga. I fredags var jag väldigt spontan och väldigt mycket agera innan jag tänkt färdigt tanken. Det innebar goda gärningar, som att erbjuda sig hjälpa en mamma med barnvagn uppför ett högt trappsteg in på Akademibokhandeln, men också en lite mer skum händelse. Det var när jag och J var på väg hem från Odenplan som en tjej i vår ålder klev på tunnelbanan i Brommaplan och satte sig mitt emot oss. Ungefär 1,5 sekunder efter hon satt sig tittar jag henne i ögonen och säger:
- Du är någons storasyster.
J såg på mig som om jag vore galen. Tjejen blev också hon överrumplad och svarade:
- Jo.. det kanske jag är.
- Har du en lillebror? Frågar jag.
- Ja.
- Som heter?
- A.
- YES! skriker jag.
J var nog vid denna tidpunkt säker på att jag var galen. Kanske funderade han på hur han skulle kasta ut mig när vi kom hem.
- Och du är några år äldre? Hur många?
- Två år.
- Just det. Och visst bodde ni vid Vinsta?
- Ja, fast nu har de flyttat till Hässelby...
- Jo. Konstigt. Jag som aldrig umgicks med honom privat, konstaterar jag högt för mig själv.
J har nog kommit fram till att jag inte är galen, utan bara beter mig som det och inflikar:
- Hur känner du honom?
- Åh vi gick i samma klass i låg- och mellanstadiet, svarar jag.
- Och du känner igen hans storasyster?
- Verkar så. Konstigt nog. Du måste ju ha gått i sexan när jag gick i fyran.
- Gick du i vällingby sedan? Undrar hon.
- Nix. Så det var ju väldigt länge sedan vi sågs...
Vi blev tysta i någon sekund och funderade nog alla över hur konstigt det är att man känner igen någon 10 år senare. Har man inte förändrats alls utseendemässigt?
- Förlåt, men vad heter du? Frågar hon.
- Sara! Och du..?
- E.
- ÄR DET SANT?! WOW jag är SÅ imponerad av mitt minne. Jag är ju urusel på både namn och ansikten i vanliga fall. HUR sjutton kan jag känna igen dig OCH minnas era namn?!
J överväger nog galnings-teorin igen medan E långsamt skakar på huvudet och ler svagt säkert undrande vart det gick snett med den lilla tösen under dessa år.

Vi pratar lite till och jag hälsar hem till A och hon ber om mitt efternamn också. Vi går av bara två tunnelbanestationer efter att samtalet tog sin början och jag förklarar för J att jag sett igenkännande blickar hos henne innan jag yttrade mig. Då förstår han mer mitt raka påstående. Han förstår dock inte varför jag inte började med typ "Jag känner igen dig, är du någons storasyster kanske?".
Jag förstår det inte heller.