Idag är det den 13 maj. För två år sedan vaknade jag tidigt på morgonen av att min mobil ringde på våningen under. Inser direkt att det inte är någon felringning och att något har hänt. Rusar nerför trappan men hinner inte svara. Det var mamma som ringde. Ringde upp, beredd på de flesta besked.
"Jag har något tråkigt att berätta" sa mamma.
Ja, tänkte jag otåligt, det fattar jag men vilket av alla scenarier är det som slår in?!
"Mormor dog i natt".
Jag var verkligen inte beredd på det beskedet. Mormor?! Hur kan mormor ha dött?!
Så var det tydligen iaf. Även om jag inte förstått det ännu. Hur kan hon inte finnas bara så där?

Mormor ville inte ha någon gravsten. Hon ville inte att någon skulle känna sig tvungen att åka dit. Många av oss tycker nog att det var en löjlig tanke. Tvungen? Nej vi känner oss inte tvungna- vi vill. Så idag, årsdagen av hennes död, liksom på födelsedagen, möts vi i släkten som kan upp på Skogskyrkogården. Så går vi till minneslunden tillsammans och sätter i blommor och tänder ljus. Efteråt åker vi till morfar. Vi vill. Vi är inte tvungna.
Den 13 april, en söndag, för två år sedan firade jag min födelsedag i förskott. 20 årsdagen. Det var oklart om mormor och morfar kunde komma, för vi har ju så mycket trappor. Svärmor kom på en bra idé och de dök upp. När de sedan skulle åka hem tackade jag dem för att de kom. Mormors allra sista ord till mig var därför "Men Sara, det är klart vi kommer. Vi vill komma och kan vi, så gör vi det."

Jag vaknade en natt någon vecka efter dödsbeskedet och skrev ner denna dikt. Jag brukar fundera så. Jag städar när jag mår dåligt, eller bra. Jag skriver dikter när jag mår jättedåligt, eller jättebra.